Tom uppvisning i råa specialeffekter
Inside
Genre: SkräckFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Noble Entertainment, 2008
Ljud: Dolby digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 1.85:1
Det verkar inte bättre än att vi för tillfället bevittnar en ny våg inom fransk skräckfilm, eller en "nouvelle vogue du gore" (ett uttryck vars grammatiska riktighet jag inte på något vis garanterar) om ni så vill. Det började med att jag såg Alexandre Ajas blodiga och intressanta men i slutänden inte helt lyckade "High Tension" för några år sedan, sedan den brutala men kassa "Frontiers" och nu den relativt färska "Inside". Det finns fler titlar att lägga till denna rörelse, men gemensamt för dessa tre filmer är att de i stort överger allt vad handling, logik och karaktärer heter, för att fokusera på rått, slafsigt och kompromisslöst våld.
"Inside" är regidebut för Alexandre Bustillo (som även skrivit manus) och Julien Maury, och medan de visar prov på stor talang för filmmediet och de visuella aspekterna av skräckgenren verkar de ha mindre förståelse för vikten av en spännande berättelse och sympatiska karaktärer.
Storyn fokuserar på den unga och höggravida Sarah, som nyligen överlevt en trafikolycka som kostat hennes make livet. Hon verkar sedan dess ha utvecklat ett misantropiskt sinnelag och tillbringar upptakten med att snäsa av samtliga personer som kommer i hennes väg. Föga anar Sarah att hon snart ska behöva andras hjälp, för på julaftonskvällen får hon påhälsning av en obehaglig kvinna (hädanefter refererad till som "kvinnan") som verkar veta allt om henne, och som är mycket angelägen om att bli insläppt i huset.
Hon kontaktar polisen som efter en rutinmässig undersökning konstaterar att kvinnan är försvunnen, men de lovar att skicka en patrull senare under kvällen för att kolla så allt är okej. Att allt inte är okej förstår vi när vi i filmens enda genuint skrämmande tagning ser den hotfulla kvinnan betrakta den sovande Sarah utanför sovrumsfönstret. Bilden är som lyft från den i Frankrike så populäre John Carpenter och hans mästerverk "Halloween" när vi knappt kan ana konturen av kvinnans ansikte i bakgrunden.
Det skrämmande försvinner dock när regissörerna börjar skildra handlingen ur kvinnans perspektiv, vilket är totalt onödigt. Vi vet redan att Sarah är förföljd och behöver därför inte se kvinnan förbereda sitt brutala angrepp. För visst blir det brutalt när hon skrider till verket. Som ni gissat är det Sarahs ofödda barn hon är ute efter, och hon kommer inte att nöja sig förrän hon skurit det ur sin moders uppsvällda mage.
Sarah undkommer det initiala attacken och återstoden av filmen skildrar en katt- och råtta-lek mellan de två damerna, där Sarah hela tiden är i underläge och måste kämpa för sin överlevnad. Det är också här som "Inside" börjar avslöja sina brister. Filmskaparna nöjer sig förstås inte med en psykologisk och fysisk kamp kvinnorna emellan, utan känner sig tvingade att med jämna mellanrum artificiellt introducera karaktärer som inte har någon annan funktion än att bli ett nummer i filmens body count.
Dessa bikaraktärer, till vilka hör Sarahs mamma, Sarahs chef, tre poliskonstaplar och en förortsgangster, har en dålig ovana att aningslöst vandra rakt in i diverse dödsfällor som kvinnan ordnat åt dem inne i huset. De beter sig precis så korkat som man kan förvänta sig, och förtjänar sålunda sina öden, mer eller mindre. Varför hör inte polisen som försöker frita Sarah en våning upp att hans kollega är inblandad i en våldsam dödskamp bara några trappsteg ner, exempelvis?
Det sparas inte på blod och lemlästningar i "Inside", och filmen innehåller ett par riktigt brutala money shots, som kommer att tillfredställa även de mest luttrade blodhundar. Men detta räcker inte. Home invasion-subgenren, som filmen får räknas till, kan vara grymt spännande och otäck, men det förutsätter karaktärer man kan känna något för. De intetsägande figurerna i "Inside" kvalificerar sig inte dit.
Det kan vara så att den nya vågen av fransk skräck helt enkelt inte är min grej. Jag ser gärna blodiga filmer, men jag vill ha slaktandet serverat i en fungerande och intressant kontext. "Inside" och tidigare nämnda filmer placerar sig inte i den kategorin, och jag har därför svårt att uppskatta dessa uppvisningar i specialeffekter. För den som inte kräver mer en välgjort och spekulativt slafs är det dock helt rätt typ av underhållning.
"Inside" är regidebut för Alexandre Bustillo (som även skrivit manus) och Julien Maury, och medan de visar prov på stor talang för filmmediet och de visuella aspekterna av skräckgenren verkar de ha mindre förståelse för vikten av en spännande berättelse och sympatiska karaktärer.
Storyn fokuserar på den unga och höggravida Sarah, som nyligen överlevt en trafikolycka som kostat hennes make livet. Hon verkar sedan dess ha utvecklat ett misantropiskt sinnelag och tillbringar upptakten med att snäsa av samtliga personer som kommer i hennes väg. Föga anar Sarah att hon snart ska behöva andras hjälp, för på julaftonskvällen får hon påhälsning av en obehaglig kvinna (hädanefter refererad till som "kvinnan") som verkar veta allt om henne, och som är mycket angelägen om att bli insläppt i huset.
Hon kontaktar polisen som efter en rutinmässig undersökning konstaterar att kvinnan är försvunnen, men de lovar att skicka en patrull senare under kvällen för att kolla så allt är okej. Att allt inte är okej förstår vi när vi i filmens enda genuint skrämmande tagning ser den hotfulla kvinnan betrakta den sovande Sarah utanför sovrumsfönstret. Bilden är som lyft från den i Frankrike så populäre John Carpenter och hans mästerverk "Halloween" när vi knappt kan ana konturen av kvinnans ansikte i bakgrunden.
Det skrämmande försvinner dock när regissörerna börjar skildra handlingen ur kvinnans perspektiv, vilket är totalt onödigt. Vi vet redan att Sarah är förföljd och behöver därför inte se kvinnan förbereda sitt brutala angrepp. För visst blir det brutalt när hon skrider till verket. Som ni gissat är det Sarahs ofödda barn hon är ute efter, och hon kommer inte att nöja sig förrän hon skurit det ur sin moders uppsvällda mage.
Sarah undkommer det initiala attacken och återstoden av filmen skildrar en katt- och råtta-lek mellan de två damerna, där Sarah hela tiden är i underläge och måste kämpa för sin överlevnad. Det är också här som "Inside" börjar avslöja sina brister. Filmskaparna nöjer sig förstås inte med en psykologisk och fysisk kamp kvinnorna emellan, utan känner sig tvingade att med jämna mellanrum artificiellt introducera karaktärer som inte har någon annan funktion än att bli ett nummer i filmens body count.
Dessa bikaraktärer, till vilka hör Sarahs mamma, Sarahs chef, tre poliskonstaplar och en förortsgangster, har en dålig ovana att aningslöst vandra rakt in i diverse dödsfällor som kvinnan ordnat åt dem inne i huset. De beter sig precis så korkat som man kan förvänta sig, och förtjänar sålunda sina öden, mer eller mindre. Varför hör inte polisen som försöker frita Sarah en våning upp att hans kollega är inblandad i en våldsam dödskamp bara några trappsteg ner, exempelvis?
Det sparas inte på blod och lemlästningar i "Inside", och filmen innehåller ett par riktigt brutala money shots, som kommer att tillfredställa även de mest luttrade blodhundar. Men detta räcker inte. Home invasion-subgenren, som filmen får räknas till, kan vara grymt spännande och otäck, men det förutsätter karaktärer man kan känna något för. De intetsägande figurerna i "Inside" kvalificerar sig inte dit.
Det kan vara så att den nya vågen av fransk skräck helt enkelt inte är min grej. Jag ser gärna blodiga filmer, men jag vill ha slaktandet serverat i en fungerande och intressant kontext. "Inside" och tidigare nämnda filmer placerar sig inte i den kategorin, och jag har därför svårt att uppskatta dessa uppvisningar i specialeffekter. För den som inte kräver mer en välgjort och spekulativt slafs är det dock helt rätt typ av underhållning.
EXTRAMATERIALET
Finns inget.
TRE SAKER
1. Förutom scener och grepp lyfta ur "Halloween" kunde jag finna subtila referenser till klassiker som Alfred Hitchcocks "Rear Window" och Michelangelo Antonionis "Blow-up".
2. Mitt ljumna omdöme till trots har "Inside" hyllats så gott som unisont av etablerade skräckfilmskritiker. Smått obegripligt.
3. Filmen är kort med sina knappa 80 minuter. Ändå är det stundtals tydligt att storyn är för tunn för att fylla upp dem.
2. Mitt ljumna omdöme till trots har "Inside" hyllats så gott som unisont av etablerade skräckfilmskritiker. Smått obegripligt.
3. Filmen är kort med sina knappa 80 minuter. Ändå är det stundtals tydligt att storyn är för tunn för att fylla upp dem.
JOEL FORNBRANT (2008-08-31)