Skräck down under
Patrick
Genre: SkräckFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Njutafilms, 2008
Ljud: Dolby digital 2.0
Bild: Anamorfisk widescreen 1.78:1
"Patrick" är något så ovanligt som en australiensk skräckfilm. Den gjordes 1978 av Richard Franklin, mannen bakom den klart godkända uppföljaren till Alfred Hitchcocks "Psycho", och visst kan man redan här se varför han ansågs kompetent nog för jobbet.
I filmens prolog ser vi den unge titelkaraktären, spelad av Robert Thompson, ta livet av sin mor och hennes älskare på ett grymt och utstuderat vis. Vi hoppar därefter tre år framåt för att introduceras för Kathy (Susan Penhaligon), nyligen separerad hemmafru i begrepp att börja jobba som sjuksyster på det hospital där Patrick ligger i koma.
Ni kanske undrar varför Patrick hamnat i koma efter dubbelmordet, och det gör jag också. Vi ges aldrig någon riktig förklaring till detta, bortsett från flummiga spekulationer om att "bevittnandet av hans moders död" skulle ha försatt honom i det katatoniska tillståndet.
Det står i alla fall snart klart för Kathy att hennes patient inte riktigt är en grönsak som alla andra. Han kan påverka sin omgivning och förflytta föremål med tankekraft. Och han tål verkligen inte hennes manliga bekanta, som snart råkar ut för diverse små olyckor. Patrick har nämligen fattat tycke för sjuksystern, och tänker inte låta någon annan, vare sig hennes make eller en flirtande hjärnkirurg, få henne.
Halvtidstrivia: Det finns ett "Arkiv x"-avsnitt som till storyn är väldigt likt den här filmen.
Det som hindrar "Patrick" från att vara en riktigt bra rysare är att storyn saknar riktning. Efter den lyckade setupen tappar manuset i skärpa. Det är synd, för premissen är riktigt bra och skrämmande. Thompson är kuslig i rollen som Patrick, vilket är ett konststycke i sig då karaktären inte har en enda replik i hela filmen. Till nio tiondelar av tiden ligger han bara och stirrar tomt framför sig, men lyckas ändå kännas hotande och oberäknelig.
Regissören Franklin har en distinkt visuell stil, stundtals minnande om en ung George A. Romero med sin av vardagsföremål sysselsatta kamera. Han lyckas hitta många oväntade och snygga kameravinklar som får filmen att trots sin strama budget kännas fräsch och genomtänkt bildmässigt sett.
Storyn innehåller ett par effektiva skrämselsekvenser och ett "bu!"-ögonblick av "Hajen"-kaliber, men hade tjänat på en ännu tätare stämning. Ibland, särskilt mot slutet, blir den telekinetiska terrorn småkomisk istället för ruskig och jag tror inte att det riktigt var meningen. Filmen har inte heller någon hög bodycount, även om detta snarast känns uppfriskande.
"Patrick" är en klart godkänd representant för den i stort sett obefintliga genren australiensk 70-tals-skräck, och är inte bortkommen jämfört med resten av världens samtida rysare. Filmen är dock även ett lysande exempel på något som kunde ha varit fantastiskt men som inte når ända fram. När kommer remaken?
I filmens prolog ser vi den unge titelkaraktären, spelad av Robert Thompson, ta livet av sin mor och hennes älskare på ett grymt och utstuderat vis. Vi hoppar därefter tre år framåt för att introduceras för Kathy (Susan Penhaligon), nyligen separerad hemmafru i begrepp att börja jobba som sjuksyster på det hospital där Patrick ligger i koma.
Ni kanske undrar varför Patrick hamnat i koma efter dubbelmordet, och det gör jag också. Vi ges aldrig någon riktig förklaring till detta, bortsett från flummiga spekulationer om att "bevittnandet av hans moders död" skulle ha försatt honom i det katatoniska tillståndet.
Det står i alla fall snart klart för Kathy att hennes patient inte riktigt är en grönsak som alla andra. Han kan påverka sin omgivning och förflytta föremål med tankekraft. Och han tål verkligen inte hennes manliga bekanta, som snart råkar ut för diverse små olyckor. Patrick har nämligen fattat tycke för sjuksystern, och tänker inte låta någon annan, vare sig hennes make eller en flirtande hjärnkirurg, få henne.
Halvtidstrivia: Det finns ett "Arkiv x"-avsnitt som till storyn är väldigt likt den här filmen.
Det som hindrar "Patrick" från att vara en riktigt bra rysare är att storyn saknar riktning. Efter den lyckade setupen tappar manuset i skärpa. Det är synd, för premissen är riktigt bra och skrämmande. Thompson är kuslig i rollen som Patrick, vilket är ett konststycke i sig då karaktären inte har en enda replik i hela filmen. Till nio tiondelar av tiden ligger han bara och stirrar tomt framför sig, men lyckas ändå kännas hotande och oberäknelig.
Regissören Franklin har en distinkt visuell stil, stundtals minnande om en ung George A. Romero med sin av vardagsföremål sysselsatta kamera. Han lyckas hitta många oväntade och snygga kameravinklar som får filmen att trots sin strama budget kännas fräsch och genomtänkt bildmässigt sett.
Storyn innehåller ett par effektiva skrämselsekvenser och ett "bu!"-ögonblick av "Hajen"-kaliber, men hade tjänat på en ännu tätare stämning. Ibland, särskilt mot slutet, blir den telekinetiska terrorn småkomisk istället för ruskig och jag tror inte att det riktigt var meningen. Filmen har inte heller någon hög bodycount, även om detta snarast känns uppfriskande.
"Patrick" är en klart godkänd representant för den i stort sett obefintliga genren australiensk 70-tals-skräck, och är inte bortkommen jämfört med resten av världens samtida rysare. Filmen är dock även ett lysande exempel på något som kunde ha varit fantastiskt men som inte når ända fram. När kommer remaken?
EXTRAMATERIALET
Denna fina utgåva innehåller ett kommentarspår av Richard Franklin och ett par originaltrailers. Den roligaste bonusen kommer dock i form av en medföljande cd-skiva, där man kan lyssna på det drygt 40 minuter långa soundtrack som gruppen Goblin gjorde för den italienska versionen av filmen. Det består till största del av gitarr och synth, och känner man till Goblin sen tidigare vet man vilken härlig och säregen stämning de kan skapa. Musiken till "Patrick" är inte i samma klass som vissa av deras Argento-kollaborationer, men för det mesta av klart njutbart slag. Synd att ingen funktion för att se filmen med Goblins-musiken finns.
TRE SAKER
1. "Patrick" fick 1980 en inofficiell italiensk uppföljare vid namn "Patrick Still Lives".
2. Även Richard Franklin och manusförfattaren Everett De Roche jobbade på en uppföljare. Det sägs att ett helt manus skrevs, men filmen blev aldrig av.
3. När filmen släpptes i USA hade man dubbat om alla australienska röster med amerikanska diton. För jänkare ska naturligtvis inte behöva lyssna på skådespelare med främmande accenter.
2. Även Richard Franklin och manusförfattaren Everett De Roche jobbade på en uppföljare. Det sägs att ett helt manus skrevs, men filmen blev aldrig av.
3. När filmen släpptes i USA hade man dubbat om alla australienska röster med amerikanska diton. För jänkare ska naturligtvis inte behöva lyssna på skådespelare med främmande accenter.
JOEL FORNBRANT (2008-10-17)