Svenskt hjärtstillestånd

Svenska hjärtan - Säsong 4

Genre: Drama
Format: DVD, region 2, 3 skivor
Bolag: Nordisk film, 2008
Ljud: Dolby digital 2.0
Bild: 4:3
FILMEN

Det har blivit dags för det sista kapitlet i "Svenska hjärtan", och till skillnad från de övriga säsongerna så kan jag garanterat säga att jag inte såg den här när den gick för 10 år sedan 1998. Alltså var jag lika spänd på upplösningen som de som såg den då.

Och därför är det lite beklagligt att slutklämmen gör mig lite besviken. I en text av Carin Mannheimer på omslaget skriver hon "Att fortsätta i all evighet är det farligaste som finns; då blir det rutin och tristess i berättandet" och lite så är det tyvärr i denna avslutande säsong. Det känns som om Mannheimer visste hur hon ville att allt skulle sluta, men vägen dit är lite osannolik och vissa karaktärsutvecklingar ologiska och rent ut sagt dåliga, i brist på ett mildare ord.

Säsongen är stundtals så enormt deprimerande med skilsmässor och överdriven arbetslöshet att man halvvägs in funderar på om de ska begå kollektivt självmord.

Även om det är ett ensembledrama så måste man nog se Solveig Ternströms Elisabet som något av en huvudperson. Genom serien är Elisabet den som utvecklats mest och som hållt hela vägen. Här drivs hon av företagsamhet för att kunna försörja sig själv, och tillsammans med sin tillfälliga sambo Berit (Gerd Hegnell) startar hon en cateringfirma som tar mer än den ger, och när det oundvikligen skär sig mellan kvinnorna tar hon sats mot nästa projekt, den stora livsdrömmen om ett pensionat där folk kan ta det lugnt och ladda batterierna.

I huset intill har Kristina (Doris Funcke) och Henrik (Sten Ljungberg) bott, men i slutet av säsong 3 flyttade de ut för att starta om för femtioelfte gången, och en invandrarfamilj flyttade in. Kristina och Henrik chockar nu alla genom att ha blivit värsta flummarna med egen fårfarm och ett hälsosamt leverne (vilket det är lite sisådär med), och slutligen säljer de huset för gott, och en ny granne flyttar in. Mer om det snart.

Den kroniskt arbetslöse Börje (Stig Torstensson) har huset fullt av barn, barnbarn och sin gamle skröplige far och vänder i vanlig ordning på slantarna, medan Hellen (Anita Nyman) jobbar i Norge. De få gånger de ses märker alla utom Börje att Hellen inte riktigt är med i matchen, och det utvecklar sig till en skilsmässa med seriens mest dramatiska och ologiska final. Mannheimer bör hålla sig borta från lite mer actionbetonade sekvenser är min enda kommentar.

Harald (Jarl Borssén) i nästa hus har det inte lätt. Först dör hans älskade hund Kurt och sedan blir han av med jobbet, något han inte kan tala om för småbitchiga och skvallersugna frun Louise (Gunilla Åkesson), som i sin tur lite senare också mister jobbet, vilket hon täcker upp genom att verka vara sjuk. Louises karaktärsutveckling fram mot slutet av säsongen går helt emot hennes person och kanske det jag tycker sämst om med säsongen.

Slutligen då Marianne (Agneta Danielsson) vars äktenskap med Tomas (Lars-Christer Karlsson) spricker under svador av sarkasmer. Det verkar som Agneta Danielsson fått kliva in i den roll som Doris Funcke förpestat serien med tidigare, och det är rätt så tröttsamt. Till slut försvinner både Marianne och Kristina iväg på en gemensam resa under några avsnitt.

Några nya grannar anländer, först Katarina (Lena B. Nilsson) i Kristina och Henriks gamla hus. Katarina har en väldigt begränsad relation till de andra grannarna så hennes historia lever sitt eget liv under säsongen. Hon är tv-producent med tonvis med jobb och nya karlar till höger och vänster, samt en otålig mor (Lena Brogren) som vill se barnbarn, en psyksjuk bror (Mats Holmberg) och framför allt en kärlekskrank hantverkare (Örjan Landström) som gör sitt bästa för att fixa både hennes hus och liv.

Dessutom flyttar en ny familj in i... ett av husen (säger inte vilket)... där en till synes förvirrad författare (Martin Berggren) står i fokus. Denna familj ger inte speciellt mycket nytt blod till serien, men det blir en intressant återkoppling när författaren kommer på den briljanta idén om att dra igång en kräftskiva för radhuslängan.

Säsongen består av sju timslånga avsnitt och en avslutande epilog på en halvtimme. Jag vill av förklarliga skäl inte gå in på epilogen i detalj, men serien får ett nästan sentimentalt slut där man får ta sin egen fantasi till hjälp för att lista ut fortsättningen.

I sin helhet kvarstår "Svenska hjärtan" som en av de stora svenska dramaserierna som lyckades sprida ut sig över tio år och ibland komma oerhört nära verkligheten men ibland också bli lite väl osannolikt och urflippat. Så som i denna sista säsong, som får ses som en lite medioker avslutning på serien.


EXTRAMATERIALET

Här finns det för ovanlighets skull lite extramaterial, nämligen ett porträtt av Carin Mannheimer inför starten av den fjärde säsongen. Porträttet handlar inte enbart om "Svenska hjärtan" utan om hela hennes karaktär (fram till 1998 så klart). Ett intressant porträtt.


TRE SAKER

1. Jarl Borsséns oerhörda komiska talang och tajming kommer fram i en scen där han tvingas lämna tillbaka sin tjänstebil och den nyanställda receptionisten inte vet vem han är. Han presenterar sig som Harald Platenhielm varpå hon frågar "Hur stavar du det, som cykelhjälm?" "Nej, som ishockeyhjälm!" säger Harald med stort eftertryck och jag skrattar högt. Det hela följs av ytterligare en komisk scen där Harald inte har en aning om hur man åker spårvagn.

2. I extramaterialets porträtt visas bilder från Carin Mannheimers första tv-serie, "Fosterbarn" (1971), där Stig Torstensson gjorde ena huvudrollen. Den andra gjordes av Birgitta Palme som man som hastigast kan se i säsongen som en mäklare.

3. En del rejäla mobiltelefoner är med i säsongen, och då är den ändå bara 10 år gammal...


Arkiv
ANDERS JAKOBSON (2008-10-27)