Välgjord livedokumentering

Nickelback: Live at Sturgis 2006

Genre: Musik
Format: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Border Music, 2008
Ljud: Dolby digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 1.77:1
FILMEN

Jag brukar sortera in Nickelback i ett fack jag kallar "postgrunge", där man plockat element från grungetidens musik och gjort den mer radiovänlig. För att göra det enkelt kan man säga att bandet är barnet som blev till när Pearl Jam och Soundgarden kramades extra länge med Bon Jovi.

Ingen som bara snuddat vid en reklamradiostation kan ha missat Nickelbacks hits "Someday" och "How you remind me". De spelas tamejfan jämt, vilket betyder att bandets hårdare sida - för de har en sådan - inte riktigt kommer fram så mycket. Det förvånar mig att de faktiskt har en del tuffare låtar i katalogen som tilltalar mig betydligt mer än deras övriga material.

På den här live-DVD:n, inspelat inför 40 000 i publiken vid bikermötet i Sturgis, varvas tuffare låtar med riktigt intetsägande reklamradioballader nästan om vartannat konserten igenom, vilket gör tittningen dynamisk på ett irriterande sätt.

Ljud- och bildmässigt finns det verkligen inget att klaga på. Det låter ruggigt bra och är professionellt filmat med 15 HD-kameror och dessutom redigerat på ett smakfullt sätt, så det är toppklass på den biten. Och ingen kan förneka att bandet kan skriva starka låtar ur en ren hitteknisk synvinkel och de musikaliska insatserna är felfria.

Jag är till och med lite imponerad av helheten. Ingen tokig DVD, speciellt för Nickelback-fans.


EXTRAMATERIALET

Det finns lite extramaterial som egentligen inte ger någonting. En kort liten intervjufilm/titt bakom scenen ger möjligtvis en lite mer privat bild av bandet men är inte speciellt intressant i det långa loppet.

Det samma gäller den korta genomgången av vad bikermötet i Sturgis går ut på. Den lilla filmen har ett så fruktansvärt dåligt ljud där en människa rabblar siffror och ointressant information inspelat på en mick som uppenbart saknat ett puffskydd (så att det slår över varje gång han uttalar ett p-ord). Voice-overn ligger nästan ohörbart lågt i förhållande till bakgrundsmusiken som ibland sticker iväg i volym att det blir helt omöjligt att fatta någonting. Mycket dåligt.

Ett bildgalleri och en rolig video till låten "Rock star" finns också med.


TRE SAKER

1. Det är gott om mer eller mindre nakna bröst i publiken vilket både Nickelback och bildproducenten noterar vid upprepade tillfällen. Gubbigt!

2. Pressreleasen till DVD:n listar ett trumsolo i låtlistan, men det är inte med på DVD:n så vitt jag kan se och höra. Nu är kanske inte trumsolon det roligaste man kan titta på (och då jag ändå en trummis sedan 25 år tillbaka) men utifrån den lilla glimt man får i bakomfilmen så skulle jag gärna höra vad duktiga Daniel Adair kan prestera på egen hand. En klart talangfull kille med en skön stil.

3. Nickelback kritiseras ofta för att göra samma låt om och om igen, vilket någon försökt bevisa med denna YouTube-video där låtarna "Someday" och "How you remind me" (i original från två olika skivor) mixats ihop.


Arkiv
ANDERS JAKOBSON (2008-12-11)