Dunham äntligen komplett i Sverige

Jeff Dunham: Arguing with myself

Genre: Underhållning
Format: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Noble Entertainment, 2009
Ljud: Dolby digital 2.0
Bild: Anamorfisk widescreen 1.78:1
FILMEN

Efter två DVD:s släppta i Sverige under det sista halvåret 2008 kommer nu Jeff Dunhams första DVD ut. "Arguing with myself" har vid det här laget tre år på nacken, men känns inte gammal för det. Faktum är att jag till och med skulle vilja utnämna den till en perfekt introduktion till Dunhams värld, detta trots att min favoritkaraktär - terroristskelettet Achmed - ännu inte skapats när den här showen gjordes.

Men showen rymmer två av Dunhams mest klassiska karaktärer som varit med på samtliga DVD:s - surgubben Walter och muppen Peanut, som man kan se tillsammans med Dunham på omslaget. Walter brukar "alltid" (säger jag lite kategoriskt, men i alla fall utifrån DVD:erna) inleda showerna genom att gnälla,och gnälla och gnälla, på allt och alla och allting. Dunham är duktig på att få till punchlines hela tiden och lyckas med sedvanlig skicklighet få surgubben att bistert titta på ont anande människor i publiken.

Sedan kommer en ny karaktär för mig, nämligen en svart agent som heter Sweet Daddy Dee. Först blir jag lite misspeppad för karaktären känns så stereotyp, men sen inser jag att det är lite meningen också. Briljansen kommer fram i dialogerna med Dunham som framstår som väldigt vit i jämförelse. Sweet Daddy Dee tar verkligen över och Dunham har lagt in en liten finess där dockan rör på läppen samtidigt som han gör ett sorts sugljud (oerhört svårt att beskriva på ett vettigt sätt) och det är sådana där små detaljer som verkligen gör det för mig.

Som kontrast kommer nästa karaktär, white trash-puckot Bubba J som verkar gå på en steady diet av billig fulöl. Kanske den minst roliga karaktären i samlingen, men ändå rolig på sitt sätt.

Sen är det finaldags och då är det så klart dags för Peanut, som å sin sida verkar gå på en steady diet av energidryck och socker. Här snackar vi en speedad karaktär. Jag har egentligen inte varit så där överdrivet förtjust i den tidigare, men nu börjar jag fatta poängen lite mer. Peanuts grej är att han är riktigt elak, mot allt och alla, och inte minst mot sin "kompis" José the Jalapeño on a stick som som vanligt dyker upp under ett parti. Här kommer Dunhams skicklighet fram ytterligare när han för dialog med två karaktärer samtidigt och dessutom slinker in en och annan replik från någon av de nedpackade karaktärerna. Mycket bra.

I det stora hela är "Arguing with myself" en väldigt bra show från denna numera legendariska buktalaren. Se den!


EXTRAMATERIALET

Extramaterialet är fyra korta klipp, två lite längre och två extremt korta. De längre är från showen och är väl vad man i det närmaste skulle kunna kalla bloopers, fast de inte riktigt är det. Båda två klippen går ut på att något händer med dockorna så att Jeff Dunham får bryta, men ändå stannar "i karaktär" och improviserar med knivskarp skicklighet.

I det första rasar Walters armar ihop, men i samband med det tappar Dunham bort sig och är helt borta, vilket leder till nya roligheter. I det andra tappar Peanut håret, vilket leder till helt andra roligheter och lite publikkontakt. Väldigt roliga klipp!

De kortare är en chihuahua som gör något barnförbjudet med en Peanutdocka och sedan en extremt kort hej då-hälsning från Walter.


TRE SAKER

1. Vid den här titten koncentrade jag mig lite extra på att studera själva buktaleriet. Även om jag upplever Dunham som snäppet skickligare i de senare showerna så är han sjukt vass även i denna.

2. Det imponerande är egentligen tempot han byter mellan rösterna. Om man för ett ögonblick bara blundar lite så är det som två människor för en väldigt tät dialog.

3. Mest imponerande är hur han kan prata så dynamiskt med en stängd mun. Det rimliga är att det borde låta ganska svagt och entonigt, men Dunham lyckas med allting när han är igång.


Arkiv
ANDERS JAKOBSON (2009-05-01)