Multipla kulturkrockar

Joe

Genre: Drama
Format: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Studio S, 2009
Ljud: Dolby Digital Monomix
Bild: Full Frame 1.78:1
FILMEN

Baserat på omslaget - som på sitt sätt är klockrent - så förväntar jag mig rena slakten av "Joe", och blir därför lite konfunderad när filmen är kategoriserad som ett drama. Men det är vad den är, omslaget ger dessvärre en ganska felaktig bild av filmen. Det är först i filmens absoluta final som titelns Joe (Peter Boyle) drar sitt vapen, och även om han är filmens huvudperson så dröjer det 20 minuter innan han gör entré.

Då har vi sett hur filmens andra huvudperson, Bill (Dennis Patrick) klubbat ihjäl en knarklangare. Bill tillhör sociteten, men någonstans har uppfostringen av dottern Melissa (Susan Sarandon) gått fel. Hon har hamnat bland flummande hippies och blivit ihop med den misslyckade konstnären Frank som försett henne med allehanda droger. När Bill och hans fru plockat upp Melissa hög på amfetamin är måttet rågat, och i en konfrontation med Frank provocerar den unga langaren Bill så att handgemäng uppstår och endast en överlever.

När Bill sedan stannar till vid en bar stöter han ihop med Joe. Joe är en arbetare av den gamla skolan. Han är patriotisk andra världskrigsveteran och är inte glad över vad som hänt med hans Amerika. Han håller en evighetslång monolog som ingen lyssnar på och gnäller på alla "niggers" och hippies som förstört alltihop och avslutar med att säga att han gärna skulle döda en hippie, varpå Bill säger att han just gjort det. Det hela slätas ut som ett skämt, men några dagar senare när media rapporterar om den mördade knarklangaren lägger Joe ihop bitarna och söker upp Bill. Det blir starten på en ganska intressant skildring av vänskap mellan klasserna. Joe menar att Bill inte har något att oroa sig för, och ser på honom med någon sorts idolglans i ögonen. Samtidigt som Bill oroar sig i alla fall, kan han inte låta bli att ta åt sig av Joes åsikter och tankar.

Peter Boyle var 35 när "Joe" gjordes, men såg minst 15 år äldre ut. Karaktären återspeglar väldigt mycket den typen av roller som man sammankopplar honom med och Joe skulle mycket väl kunna vara en yngre och visserligen betydligt mer extrem version av Boyles karriärsavslutande paradroll Frank Barone ("Alla älskar Raymond"). En gnällig gubbe med full koll på vilka uppgifter mannen och kvinnan har i livet. Jag tröttnar lite på Joe ganska snabbt - det eviga och ensidiga käbblet tappar snabbt sin charm.

Störst behållning har jag av kulturkrockarna. Först mellan klasserna som sagt där båda bjuder in varandra till sina världar men samtidigt hittar gemensamma beröringspunkter, vilket leder till en speciell kemi mellan karaktärerna och skådespelarna. Sedan, när Joe och Bill på jakt efter Melissa hamnar bland de hippies de hatar sker något sorts kulturutbyte som också är spännande.

Men filmen slutar inte på någon speciellt positiv ton och samtidigt känns det inte som historiens utveckling är särskilt logisk eller smidig. Den explosiva finalen kommer tämligen hastigt, utlöst av en skitsak, och även om det bubblat lite under ytan under hela filmens gång så är det ingen dramaturgiskt vettig uppbyggnad vi får vara med om.

Resultatet är en lite småmärklig film som har sina poänger och viss kvalitet, även om jag inte riktigt känner mig bekväm när jag ser den.


EXTRAMATERIALET

Ingenting.


TRE SAKER

1. Detta var Susan Sarandons filmdebut, 24 år gammal. Jag kan dock inte påstå att debuten gav några speciellt anmärkningsvärda indikationer av vad hon skulle prestera senare i karriären.

2. Regissören John G. Avildsen gjorde senare de tre första "Karate Kid"-filmerna men mellan dessa och "Joe" gjorde han sin kanske bästa film - "Rocky".

3. Peter Boyle skrev själv manus till en uppföljare som dock aldrig blev gjord.


Arkiv
ANDERS JAKOBSON (2009-06-29)