Vansinnigt bra Jodie Foster à la 1976

Den lilla flickan i huset vid vägens slut

Genre: Thriller
Format: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Studio S, 2009
Ljud: Mono
Bild: Letterbox 1.85:1
FILMEN

Om man tittar på dagens skådespelare - och då menar jag de riktigt stora stjärnorna - säg i spannet 35-50 år så är det inte många som man direkt kan identifiera som barnstjärnor tidigt i sin karriär. Vissa har så pass övertygande "vuxna" karriärer att man helt enkelt förträngt att de en gång varit skådespelare även som barn. Men tänker man efter lite så kommer man kanske på några.

Som Jodie Foster. "Taxi Driver"-fans behöver förstås inte påminnas om Jodies tidiga karriär, och gillade man henne där ska man absolut kolla upp "Den lilla flickan i huset vid vägens slut" - inspelad samma år som "Taxi Driver", men ändå Jodies 37:e roll som skådespelerska. Det är så att man blir retroaktivt imponerad.

Trots att Jodie spelar 13-åriga Rynn så är hennes karaktär oerhört vuxen och självständig. När folk frågar efter hennes far, den kända poeten, säger hon att han antingen är bortrest eller sitter och jobbar och inte vill bli störd. Som tittare kan man snabbt ana att något är galet. Och Rynns mamma är sedan länge försvunnen.

Längre fram i filmen får vi veta att fadern dött av sjukdom men att han sagt åt Rynn att överleva med alla metoder som går. Detta berättar hon för den lite äldre, haltande trollkarlen Mario (Scott Jacoby) som blir hennes vän i den valda ensamheten.

Men utanför husets vid vägens slut väggar vakar ovänner - den bistra hyresvärdinnan som inte alls gillar Rynn och hennes vuxna son (Martin Sheen) som gillar henne på sitt eget perverterade vis. Det enda Rynn kan göra är att följa faderns önskan och överleva - med alla metoder som går.

Krasst sett är "Den lilla flickan..." inte en speciellt märkvärdig film. Jag vet inte hur många av de som läser denna text som seriöst kan erkänna att de ens känt till filmen innan de såg min recension, och det finns väl kanske en förklaring till det. Det finns dock gott om positiva saker att ta med sig från filmen. Först och främst är det så klart Jodie Foster som är så vansinnigt bra. Det är ingen tvekan om att hon var en komplett skådespelerska redan som tonåring och rollen hon gör här känns mer trovärdig och bättre än några av de senaste rollerna jag sett henne göra.

Scott Jacoby är också bra som Mario. Speciellt gillar jag samspelet mellan Jacoby och Foster. Det känns också trovärdigt. Mario är lite äldre och är kanske inte helt populär bland sina jämngamla tjejer på grund av sitt haltande, och Jacoby förmedlar en väldigt äkta uppspelthet när han blir vän med Rynn. Jag gillar det, även om han kanske är lite naiv när Rynn visar sina verkliga hemligheter.

Sist men inte minst har vi en långhårig och extremt cool Martin Sheen i en väldigt otrevlig roll som påträngande och sadistisk pedofil. Det enda kruxet är att Sheen inte får så mycket utrymme till att utveckla sin roll - han är liksom creepy från sin första scen till den sista.

Så även om "Den lilla flickan..." - som idag känns som en totalt omöjlig film att göra - inte övertygar som film, så finns det som sagt mycket gott att ta in och imponeras av - inte minst Jodie Foster.


EXTRAMATERIALET

Endast filmens trailer, men vad kan man begära av en 30+ år gammal film?


TRE SAKER

1. Bakom den enormt krångliga svenska titeln döljer sig en nästan lika krånglig originaltitel: "The Little Girl Who Lives Down the Lane".

2. Filmen vann 1978 tre Saturn Awards (Academy of Science Fiction, Fantasy & Horror Films pris) - Bästa kvinnliga skådespelare (Jodie Foster), bästa manliga skådespelare (Martin Sheen) och bästa skräckfilm.

3. Vilka är framtidens Jodie Foster? Tja, jag sätter mina pengar på Dakota Fanning, Saoirse Ronan och Madeline Carroll.


Arkiv
ANDERS JAKOBSON (2009-08-04)