Attityden i fokus i hoppig dokumentär

Punk: Attitude

Genre: Musikdokumentär
Format: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Atlantic, 2007
Ljud: Stereo
Bild: Anamorfisk widescreen 1.77:1
FILMEN

Det lilla ordet "attitude" i filmens titel är verkligen nyckeln till den här dokumentären om punk. Genom att fokusera lite mer på attityden än musiken så breddas ämnet och kan inkludera band och artister som Chuck Berry, Sonic Youth, Public Enemy, Nirvana och Limp Bizkit.

Men tro inte fel nu - det är gott om punkmusik i filmen också. Vi får ta del av en redogörelse av punkens uppvaknande i USA och England under 70-talet och fram till dess "död" i det tidiga 80-talet. Nu, det här med "död" är ju en sak man kan diskutera i all evighet, för inte fasen dog punken då. Än i dag är musiken minst sagt levande och har ynglat av sig i en rad olika varianter vilka får liten del, om ens någon alls i dokumentären, men på sätt och vis kan jag skriva under att en viss del av punkattityden dog runt 1980. Men "död" - nej, det är den inte.

Dokumentären bärs fram av röster från punkrörelsen blandat med både musikbilder och punk vid sidan av scenen. Dessvärre - och detta är ett enormt minus - finns det inte en enda namnskylt i hela filmen. Varken personer eller band identiferas vilket är snudd på skandal. Om man inte har hjärnkoll på alla aktörer i den tidiga punkscenen är man helt borta efter bara ett par minuter. Jag kan inte förstå hur man uteslöt en så pass viktig del i det hela.

I mitt tycke är dokumentären ganska hackigt gjord och saknar stundtals en linje i berättelsen. Det hoppas lite kors och tvärs och bara ibland känns det som de tänkt till lite och knytit ihop trådarna. Det känns inte som det blir det där riktiga flytet under de 90 minuter dokumentären håller på.

Men ändå är den sevärd för de som har ett intresse för punk. Mycket trevlig musik och att se alla dessa gamla ikoner idag har förstås sitt underhållningsvärde.


EXTRAMATERIALET

Jag vet inte om extramaterialet ska ses som en del av dokumentären eller inte, men jag räknar kallt med att det är extramaterial och frågan är om det inte är bättre än själva dokumentären?

Här får vi nämligen en tydligare linje i berättandet då hela punkgrejen bryts ned i ett tiotal ämnen - fanzines, kvinnor i punk, punksoundet, punkens ursprung, skivbolag, England vs USA och så vidare. Här får vi också de namnskyltar som dokumentären saknar - plötsligt faller bitarna på plats: "jaha, det där en från Buzzcocks", "jaså, han var med och gjorde legendariska fanzinet 'Punk'", "åh fan, hon var fotograf" börjar man plötsligt tänka när man ser filmerna.

En negativ sak är att vissa bitar återanvänds från både dokumentären och en liten film till en annan - känns lite onödigt och billigt. Okej, om vissa uttalanden i teorin täcker flera ämnen men har man sagt det en gång finns det ingen anledning att upprepa det.

Ungefär två timmar extramaterial finns på skivan. Frikostigt!


TRE SAKER

1. Regissören till filmen - Don Letts - är med i dokumentären. Han var en viktig DJ på klubben Roxy.

2. Riktigt hur utrycket "punk" uppstod verkar vara en olöslig gåta. Under dokumentärens gång och bland extramaterialet finns det många olika historier om hur ordet kopplades ihop med just den här rörelsen, men aldrig görs det något försök att etablera vad som egentligen är rätt, och det känns fullt naturligt. Men så vitt jag får ihop det är tidningen med namnet "Punk" som grundade uttrycket.

3. Gång på gång skrivs ett likhetstecken mellan punk och en rebellisk attityd, vilket får vissa att tycka att den första punkaren var Marlon Brandos karaktär i "Det vilda gänget", där han får frågan "What do you rebel against?" och levererar det iskalla svaret "What do you got?"


Arkiv
ANDERS JAKOBSON (2007-02-15)