Frankrikes värsta gangster

Public Enemy No 1

Genre: Action
Format: DVD, region 2, 2 skivor
Bolag: Nordisk film, 2009
Ljud: Dolby digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 2.35:1
FILMEN

Dubbelmackan "Public Enemy No 1" - i original "L'instinct de mort" och "L'ennemi public n°1" - om den franska supergangstern Jacques Mesrine, inleds med en rejäl brasklapp som i princip går ut på att filmmakarna svär sig fria från att berätta den verkliga historien om Mesrine. Ett intressant grepp när amerikanska kollegor nöjer sig med det tjatiga "based on a true story". Givetvis får detta mig att direkt efter avslutad tittning läsa på lite om Mesrine, och även om verkligheten och dikten har sina skillnader så har man inte varit helt ute och cyklat när filmerna gjorts.

Efter en avslutad karriär som militär (jag tolkar det som Mesrine fick foten) flyttar den stiligt klippta och mustaschprydda 23-åringen (Vincent Cassel) hem till mamma och pappa, men snart finner han situationen ohållbar. Han är besviken på pappan som inte är den av föräldrarna som har "stake" och pengarna har får in på det jobb pappan fixat försvinner obehagligt snabbt. Mesrine hänger med sin betydligt tätare kompis på hans "svartjobb", vilket är ingången till ett tufft gangsterliv där Mesrine ska bli den allra värsta.

Det är inbrott och bankrån och det är horor och brudar, och brudar som blir med barn, och det är fängelsestraff och rymningar och nya fängelsestraff, och det är brott som bara blir värre och värre. Mesrine blir hög av att vara i ropet och blir förbannad om han inte syns i media. Han får lite av en Robin Hood-karaktär, även om han bara ger till sig själv. Och pengarna försvinner lika snabbt som hans kumpaner och vissa kvinnor springer in och ut ur hans liv. Hans största önskan verkar vara att störta fängelserna och deras inhumana behandlingar.

Jacques Mesrine är en fascinerande, men samtidigt ganska osannolik karaktär. Manuset, trots att det sträcker sig över två filmer med sammanlagt fyra timmars speltid, känns snabbt och det är inte alltid man fattar hans motiv. Att han går från ex-militär till samvetslös gangster i en handvändning utan några som helst moraliska funderingar är kanske inte en omöjlig utveckling, men känns ändå lite förhastat. Är det möjligen i detta som filmmakarna tagit sig extra stora friheter? Jag vet inte.

På omslaget nämns både "Gudfadern" och "American Gangster" som jämförelsefilmer och jag kan förstå det till en viss del. Det handlar om ett kriminellt levnadsöde som sträcker sig över 20 år, men samtidigt ligger de nämnda filmerna ett par snäpp ovanför "Public Enemy No 1" i kvalitet. Det är dock en både spännande, intressant och bra dubbelfilm vi har att göra med, och som vanligt när det gäller franska filmer är skådespelet stabilt och trovärdigt. Huvudrollsinnehavaren Cassel är karismatisk och gör Masrine till en både otrevlig och trevlig figur på samma gång. I en stor biroll under den första filmen ser vi välbekanta Gérard Depardieu som gangsterboss.

Tidsrymden filmen/filmerna utspelar sig i är 1959-1979 och även om man kanske inte riktigt prickat in känslan av åren i detalj så har man ändå fått till en klart godkänd stämning, och filmen/filmerna i sin helhet är även de klart godkända, om än aningens osannolika.


EXTRAMATERIALET

Inget extramaterial.


TRE SAKER

1. "Mesrine" ska uttalas med stumt S, det vill säga [meRin], men det är det inte speciellt många som klarar av i filmen, speciellt inte i mediasammanhang, vilket irriterar Mesrine något enormt.

2. Mesrine ändrar utseende rätt mycket under åren, både av sig själv och med maskeringar. När han har lite längre hår och saknar ansiktsbehåring påminner han en hel del om Robert De Niro, kanske mest som De Niros karaktär Max Cady ("Cape Fear").

3. Vincent Cassel gjorde för övrigt "en De Niro" och la på sig 20 kilo för rollen, då filmen spelades in i omvänd kronologisk ordning.


Arkiv
ANDERS JAKOBSON (2009-09-16)