Antidrogskildringen står sig efter 29 år

Vi barn från Bahnhof Zoo

Genre: Drama
Format: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Njutafilms, 2010
Ljud: Dolby digital mono
Bild: Anamorfisk widescreen 1.78:1
FILMEN

En 29 år gammal film som presenteras som kanske en av tidernas starkaste antidrogfilm genom tiderna. "Vi barn från Bahnhof Zoo" är en film som regissören Uli Edel ville skala bort myterna kring knarket med. Det lyckades han med råge att göra och sedan premiären 1981 har den hyllats för sin råa realism och kompromisslöshet.

I filmen får vi möta 14-åriga Christiane (Natja Brunckhorst). Hon bor med sin mamma (Christiane Lechle) i utkanten av Berlin, ett ställe hon är mer än trött på. När hon hänger på sin populära klasskompis Kessi (Daniela Jaeger) till Berlins hippa uteställe "Sound" kommer hon för första gången i kontakt med droger. Till en början är hon emot det men ganska snabbt tar nyfikenheten och känslan av att vara en i gänget överhand och det dröjer inte länge förrän Christiane har full koll på olika slags droger. I samma veva träffar hon även Detlev (Thomas Haustein) som hon blir förälskad i och senare även tillsammans med. Paret kommer djupare och djupare ner i drogträsket och till slut handlar allting om hur de ska få tag på nästa sil. Droger, prostitution och en vardag som handlar om att driva omkring är filmens huvudspår och visst är det en avskalad sanning.

Första gången jag såg filmen var jag 14 år. Lika gammal som filmen och lika gammal som huvudrollskaraktären. Jag minns att vi fick se den på skolans tyskundervisning. Jag minns också att jag då berördes av filmen och att jag därför än i dag minns vad den handlade om. Upplevelsen 15 år senare blir dock inte lika stark och det beror förmodligen både på min ålder, att filmen har så pass många år på nacken och att man i dagsläget sett flera filmer av den här typen och att få grejer får en att reagera. Dessvärre tror jag inte heller att dagens 14-åringar blir lika berörda som jag blev, men ändå hoppas jag att man fortfarande visar filmen i skolan.

Det som skrämmer mig genom hela filmen är den totala avsaknaden av vuxna som bryr sig. Christianes mamma är ensamstående men det finns en pappa och en ny man i bilden. Var är de när den unga vilsna tonårstjejen behöver dem? I en del av filmen tänder Christiane och Detlev av hemma hos henne och det är en vidrig sekvens med diverse kroppsvätskor. Var är mamman vid det laget? Nu är filmen baserad på en verklig händelse och det är väl också det som gör mig ännu mer upprörd, att det har hänt på riktigt och att den verkliga mamman inte verkar ha brytt sig nämnvärt. Jag hade gärna sett att hon hade kämpat för sin dotters liv mer än vad hon gjorde. Dessutom undrar jag även var alla poliser är? Såg det ut så här i Berlin i slutet av 70-talet? Förmodligen eftersom filmen upplevdes som väldigt realistisk när den kom. Helt sjukt är det oavsett.

Det man kan känna med att filmen är så pass gammal är att regissören verkligen velat visa drogernas baksida. I nutid tror jag att man hade valt att göra det på ett mindre uppenbart sätt. Här blir det i stället många sekvenser där drogpåverkade ungdomar zoomas in långsamt samtidigt som destruktiv och dramatisk musik spelas. Det blir lite för mycket på något vis. Dock har man lyckats väldigt bra med smink och utseende på alla pundare och de som tagit överdoser ser ju allt annat än fräscha ut. Det är väldiga närbilder och när Christiane tar sin första sil heroin på sin 14-årsdag kryper det in under skinnet, bokstavligen.

Filmen står sig, 29 år senare. Den bör ses. Om inte annat som för att påminnas av all den skit som droger för med sig och hur lätt det är att fastna i skiten trots att det aldrig var tanken från början. "Vi barn från Bahnhof zoo" visar på ett klockrent vis drogernas skitiga baksida utan minsta lilla glorifiering. Tyvärr är ljudet dåligt synkat med läpprörelserna. Det hade man väl ändå kunnat fixa till år 2010.


EXTRAMATERIALET

Inget.


TRE SAKER

1. Produktplacering av Stimorol sker tidigt i filmen. Det får mig att småle lite. Var regissören lite köpt ändå?

2. David Bowie spelar sig själv i filmen och har skrivit musiken till filmen. Han är Christianes största idol och hans musik får vi en hel del av. Dessutom går Christiane på hans konsert och står längst fram och njuter av sin idol.

3. Filmen bygger på intervjuer med tonårsprostituerade Christiane och kom först ut i bokform. Till följs av framgångarna blev hon en kändis och lever än i dag på royalties.


Arkiv
MARIA EREMO (2010-08-29)