Återträff med det glada gänget

Life during wartime

Genre: Drama
Format: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Atlantic, 2011
Ljud: Dolby digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 1.85:1
FILMEN

Todd Solodnz svarta komedi/skruvade drama "Happiness" (1998) är en klassiker som skildrade tre systrars öden som var allt annat så muntra som titeln gjorde gällande. Ungefär tio år senare är det dags för Solodnz att göra ett nytt nedslag i denna systraskara för att se vad som hänt efter just tio år.

Kul idé. Dessvärre har Solodnz med eller mot sin vilja ersatt varenda en av originalskådespelarna, vilket gör att det är lite komplicerat att smälta den som den uppföljare den faktiskt är, men karaktärerna är så pass väldefinierade sedan den första filmen att det inte är speciellt svårt att komma i den hyfsat snabbt. Det kan dock behövas en liten uppfräschning av allt som hände i "Happiness" för vara helt med i matchen och med det sagt bedömer jag det ganska omöjligt att se "Life During Wartime" utan att ha sett "Happiness".

Sedan den första filmen är Joy (Shirley Henderson) ensam kvar i New Jersey, nu gift med den perversa flåsaren Allen (Michael K. Williams) som trakasserade systern Helen (Ally Sheedy) i "Happiness". Saker och ting är dock inte helt perfekta mellan paret och Joy ger sig iväg till Florida för att träffa sin mamma och äldsta systern Trish (Allison Janney) för att försöka reda ut sitt liv. Trish har å sin sida blivit kär i den "fullständigt normala" Harvey (Michael Lerner) efter uppbrottet med Bill (Ciarán Hinds), terapeuten som visade sig vara pedofil och förgrep sig på sonen Billys (Chris Marquette) vänner. Billy går nu på universitet och säger att hans far är död. Det är även vad Trish sagt till de övriga barnen, men snart 13-åriga Timmy (Dylan Riley Snyder) har på omvägar fått reda på sanningen. Bill har avklarat sitt straff och besöker sin familj i smyg och träffar Billy för att kolla att allt står rätt till.

Joy fortsätter till Helen, den stora författarinnan, men ej heller här kan hon komma till rätsida med sitt liv och bestämmer sig för att åka hem till Allen.

Filmen skildrar precis som sin föregångare ett sökande efter lyckan, men tar även upp förlåtelse. Lillgamla Timmy funderar mycket kring detta ämne och även vad det innebär att vara man, eller i hans fall, att bli man. Det finns även, som titeln möjligen avslöjar, ett lite mer politiskt anslag även om det verkligen inte är något som tar över.

Solodnz är en speciell filmskapare och de porträtt han tecknat och kanske främst de dialoger han skrivit är smått udda. Filmen i sig är ganska linjär och inte alls konstig, men innehållet är inte riktigt det normala. Jag gillar det, även om jag tycker att "Happiness" är en bättre film.

Skådespelarbytena gör egentligen inte så mycket, men däremot upplever jag att Joy känns som en mycket yngre karaktär i Shirley Hendersons tappning än vad Jane Adams gjorde i originalet. Hon har ett lite flickaktigt beteende i vissa scener som känns lite opassande på en karaktär som bör vara i 40-årsåldern. I övrigt är det riktigt bra. Dylan Baker gjorde pedofilen Bill till subtilt ruskig typ i originalet och Ciarán Hinds ger även han en ganska obehaglig gestaltning. Faktum är den totala skådespelarersättningen fungerar bättre än jag hade trott.


EXTRAMATERIALET

Ingenting.


TRE SAKER

1. Av alla skådespelarbyten måste det gällande karaktären Allen vara det märkligaste. I "Happiness" spelades han ypperligt av Philip Seymour Hoffman, men här är Michael K. Williams som gör honom. Williams är ingen dålig skådespelare, men han och Hoffman kan inte vara mer olika. De övriga skådespelarna ser i alla fall, i de flesta fall, ut som sina förlagor.

2. Det ska även finnas en mindre koppling till Solodnz film "Palindromes" från 2004 som jag inte har sett.

3. Arbetsnamnet på filmen var "Forgivness" som självklart hade klingat bättre ihop med "Happiness". "Life During Wartime" kommer från en Talking Heads-låt.


Arkiv
ANDERS JAKOBSON (2011-01-14)