Charmigt om multikulturellt dansband

Leende guldbruna ögon

Genre: Drama, TV-serie
Format: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Nordisk film, 2007
Ljud: Stereo
Bild: Anamorfisk widescreen 1.77:1
FILMEN

Följande är Sverige inte bra på: actionfilmer och sitcoms. Vad finns det då kvar som faktiskt går att göra bra? Jo, drama med lite varm humor instoppat. Det går att rapa upp en hel rad med fina exempel om det så önskas men den senaste succén i raden är "Leende guldbruna ögon", historien om dansbandet Lennartz som visades i tre delar på SVT våren 2007.

Det börjar i Fellingsbro, en liten ort strax utanför Örebro. 23-årige Lennart är dansbandsfantast och har nu fått ett gyllende tillfälle att börja sjunga i ett etablerat dansband upp i Stockholmsförorten Rågsved. Han tar farväl av vännerna, bland annat den äldre kvinnan Sandra som han är hemligt förälskad i.

Men när Lennart kliver in i replokalen i Rågsved förändras allt. Trots sitt svenskklingande namn är Lennart adopterad och svart och det är inte vad bandet tänkt sig. Besviken och utan någonstans att ta vägen flyttar Lennart in hos Roshan, en före detta rapstjärna ur första vågen som nu är urfattig och utan skivkontrakt. Roshan förklarar för Lennart att hans chanser att få komma med i ett dansband är lika med noll, vilket slutligen leder till att Lennart startar upp sitt eget band.

Det är en brokig skara han får tag på i det multikulturella Rågsved. En deprimerad före detta militärmusiker hamnar bakom trummorna, en blond svensk från villaområdena som är en äkta whigger tar tag i basen, en österländsk tjej som bara vill komma bort från allt spelar på gitarren, och en kille som bara vill sin dotters bästa fixar instrument och lokal åt dem.

Men det låter inte så bra. Lennart försöker med konstens alla medel att förklara vad essensen i dansbandsmusik är, och för att få lite mer kontroll på bandet vänder han sig till Roshan för hjälp. Roshan hatar dansband men går med som "konsult" eftersom det finns pengar inblandat, trots att det skadar hans rapkarriär.

Så sakteliga tar Lennartz form och ger sig ut i dansbandvärlden. Men det är en ruff värld som inte alls är som Lennart har tänkt sig och han börjar tveka på om det här verkligen är rätt för honom.

Upplägget i serien är bra. Första avsnittet handlar mest om Lennart (Yankho Kamwendo) och Roshan (Fares Fares) medan vi i nästa får veta mer om de övriga i bandet. Ska man säga något negativt om avsnitten så är de lite väl berg-och-dalbaniga emellanåt. Så fort något är bra, kommer något riktigt dåligt därefter. Det är lite väl dramatiskt, men det har man lätt överseende med eftersom serien är så charmig och varm.

Förutom att "Leende guldbruna ögon" underhåller mig så är det skönt att bli av med lite fördomar också, för efter att ha sett serien har jag en större respekt för dansband som musikstil.


EXTRAMATERIALET

I halvtimmeslånga featuretten "Lennartz, hur man fejkar ett dansband" får vi se hur det gick till att etablera illusionen av att det är skådespelarna som spelar musiken i serien. De flesta av dem har ingen musikalisk kunskap i grunden, men coachades hårt av dansbandsmusikern Dante, och Yankho drillades ännu hårdare av en sångpedagog.

Resultatet blev inte så dumt.


TRE SAKER

1. Yankho Kamwendo har haft en musikalisk karriär tidigare i livet. Under 90-talet kunde han ses i storbandet (i betydelsen många medlemmar) Carnival hemma i Örebro.

2. Historien i sig är inte helt unik. Lite av upplägget känner man igen från den omåttligt populära musikfilmen "The Commitments", och man ska heller inte glömma bort att i tv-serien "Tre kronor" skrev den rullstolsbundne Klimax låten "Pamela" som flyktingen Abby sjöng.

3. Även om "Leende guldbruna ögon" blir Yankho Kamwendos stora genombrott så finns det en plump i protokollet - hans medverkan i en av Sveriges sämsta seriösa filmer genom tiderna: "Festival".


Arkiv
ANDERS JAKOBSON (2007-04-15)