En efterlängtad svensk musikdokumentär

Så jävla metal

Genre: Musikdokumentär
Format: DVD, region 2, 2 skivor
Bolag: Atlantic, 2011
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 1.77:1
FILMEN

Citat från min recension av "At The Gates - The Flames of the End" för ungefär två år sedan:

"Den här DVD:n gör att man längtar ännu mer efter en heltäckande dokumentär om den svenska death metal-vågen. Det har gjorts flera böcker i ämnet och det är verkligen dags för en dokumentär."

Dödsmetallen har sin beskärda del av "Så jävla metal", men samtidigt är det bara en del av den svenska hårdrockshistorien som nu dokumenterats i rörlig form.

Filmen är regisserad av Yasin Hillborg som själv dragit sitt strå till metalstacken som trummis i band som Afflicted och Crucifyre. Filmen tar ett helhetsgrepp på hela svenska hårdrockshistorien med start 1969 och Sveriges första hårdrocksband November och med slut i modern tid med Regeringens exportprisbelönade In Flames som representanter för dagens hårdrock.

Att göra en heltäckande film betyder förstås att det blir lite väl snabbt marscherat under vissa delar och har man inte överkurskunskap kan det vara lätt att dra förhastade och felaktiga slutsatser kring några av händelseförloppen, men jag tycker ändå att man får en bra övergripande koll på svensk hårdrock under 40 år.

Betydelsefulla band och artister som Europe, Heavy Load, Yngwie Malmsteen, Entombed och At The Gates intervjuas tillsammans med andra nyckelpersoner som journalisten Anders Tegnér, som vid 22 års ålder satt i direktsänd tv och fick representera den moraliskt tveksamma hårdrocken i ett klassiskt "Svar direkt"-program.

Filmen är fylld av spännande arkivmaterial och underhållande anekdoter, och gör även sina tappra försöka att försöka komma underfund med varför just svensk hårdrock fått ett sådant internationellt genomslag. En japan sitter i slutet av filmen och funderar en stund innan han tror att "frihet" är framgångsfaktorn.

Det finns ingen berättare i filmen utan allting drivs framåt med intervjuer och visserligen berörs lite olika ämnen inom hårdrocken och hårdrockslivet, men det skulle kanske inte skadat med en lite mer tydlig berättelse i filmen. Mot slutet upplever jag att det till och med spretar lite, men det är ingenting som egentligen stör helhetsupplevelsen. En trevlig dokumentation som jag verkligen längtat efter.


EXTRAMATERIALET

Lite smått och gott finns samlat som extramaterial. Till att börja med kompletta intervjuer med Lars Ulrich, Yngwie Malmsteen och Joey Tempest. Den förstnämnda figurerar enbart i en kort sekvens i huvudfilmen då han får återse ett fanmail han skrev till den svenska gruppen E.F. Band som tonåring. Här går pratkvarnen loss med minnen av tidig svensk hårdrock, skillnaden mellan Danmark och Sverige med mera. Dock är det den kompletta Yngwie Malmsteen-intervjun som är den stora behållningen i detta block. Mycket underhållande information kommer fram.

Ett bildgalleri med fotografier av journalisten Anders Tegnér finns att se, som dessvärre uteslutande innehåller bilder på Europe (Dio-basisten Jimmy Bain är med på ett foto också) från mitten av 80-talet, nästan uteslutande tagna i Japan.

Till sist småplock som en handskriven biografi till Rising Force (Yngwie Malmsteens band), en kornig och amatörmässig video till Silver Mountains "Destruction song" - i vilken bröderna Anders och Jens Johansson, som spelade i just Rising Force, medverkar, samt slutligen Lars Ulrichs brev till E.F. Band.


TRE SAKER

1. Under eftertexterna spelas den specialskrivna låten "Så jävla metal" som regissören själv knåpat ihop och spelar. Sången hanteras av Iron Maidens legendariska "originalsångare" Paul Di Anno, vilket är riktigt fräckt.

2. Det roligaste citatet i filmen kommer onekligen från medlemmen i det tidiga svenska hårdrocksbandet Neon Rose som menade att man fick "Coca Cola och pingis" i gage från fritidsgårdarna på 70-talet. Pingis?!

3. Jag rekommenderar boken "Blod eld död - En svensk metalhistoria" som komplement för den som vill gräva lite djupare i speciellt den hårdare svenska hårdrocken.


Arkiv
ANDERS JAKOBSON (2012-02-02)