Trashig röra som inte fungerar
Eaten Alive
Genre: SkräckFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Studio S, 2012
Ljud: Dolby digital 2.0
Bild: Anamorfisk widescreen 1.85:1
En galen krigsskadad gubbe driver ett motell, och i anslutning till sin veranda har han en damm med en krokodil i. En tjej på rymmen tar in på hotellet, men hon och alla andra som kommer faller offer för antingen gubbens krokodil eller lie. Snart kommer dock tjejens syster och pappa som letar efter henne.
30 minuter in i filmen stänger jag av. En familj har tagit in på hotellet och pappan får något slags nervsammanbrott. Han pratar om hur frugan petat ut hans öga, vilket hon inte har. Sen börjar han skälla som en hund. Jag fattar inte vad de babblar om. Det irriterar mig. Jag stänger av en stund.
Jag hör till de som inte gillar "Motorsågsmassakern". Den har sina stunder, men är i stort bara en väldig massa skrikande. Regissören Tobe Hooper gjorde tre år senare "Eaten Alive", och det är stilmässigt två ganska lika filmer. Den stundtals obehagliga terrorstämningen som infinner sig ibland för tankarna till middagsscenen i "Motorsågen" och den slitna och gryniga bilden hjälper till.
Jag ser i vilket fall färdigt filmen senare. Det är inte en särskilt välgjord film. Man har tydligt filmat allt i en studio, och det här med att dränka scener i enbart rött eller grönt ljus har jag aldrig fattat. Mördarkrokodilen är lika övertygande som en grönmålad planka, och inlevelsen är lika med noll. Manuset är inget vidare. Det är lite av en röra med onödiga sidospår och överflödiga karaktärer.
När jag sen ser extramaterialet så faller bitarna lite på plats. Man har medvetet siktat på att göra en "grindhouse"-film. Studiokänslan är medveten. Krokodilen blev väl inte som de tänkt, men whatever liksom. Det hjälper en del för att jag ska kunna uppskatta det jag sett bättre. "Eaten Alive" har sina sköna, trashiga stunder, men tar på tok för många sunkiga omvägar för att jag ska kunna gilla det här. Det är för dåligt helt enkelt. Det fungerar inte.
Omslaget hävdar stolt att filmen är nyrestaurerad, men i så fall är restaureringen gjord av Stevie Wonder. Det ser ut som en överkörd 8mm-film ungefär. "Motorsågsmassakern" har också sett bra sliten ut i sina dagar, men alla som sett den på blu-ray vet hur relativt bra den kunde restaureras. Jag skulle skämmas för att låtsas att det här är kvalité.
30 minuter in i filmen stänger jag av. En familj har tagit in på hotellet och pappan får något slags nervsammanbrott. Han pratar om hur frugan petat ut hans öga, vilket hon inte har. Sen börjar han skälla som en hund. Jag fattar inte vad de babblar om. Det irriterar mig. Jag stänger av en stund.
Jag hör till de som inte gillar "Motorsågsmassakern". Den har sina stunder, men är i stort bara en väldig massa skrikande. Regissören Tobe Hooper gjorde tre år senare "Eaten Alive", och det är stilmässigt två ganska lika filmer. Den stundtals obehagliga terrorstämningen som infinner sig ibland för tankarna till middagsscenen i "Motorsågen" och den slitna och gryniga bilden hjälper till.
Jag ser i vilket fall färdigt filmen senare. Det är inte en särskilt välgjord film. Man har tydligt filmat allt i en studio, och det här med att dränka scener i enbart rött eller grönt ljus har jag aldrig fattat. Mördarkrokodilen är lika övertygande som en grönmålad planka, och inlevelsen är lika med noll. Manuset är inget vidare. Det är lite av en röra med onödiga sidospår och överflödiga karaktärer.
När jag sen ser extramaterialet så faller bitarna lite på plats. Man har medvetet siktat på att göra en "grindhouse"-film. Studiokänslan är medveten. Krokodilen blev väl inte som de tänkt, men whatever liksom. Det hjälper en del för att jag ska kunna uppskatta det jag sett bättre. "Eaten Alive" har sina sköna, trashiga stunder, men tar på tok för många sunkiga omvägar för att jag ska kunna gilla det här. Det är för dåligt helt enkelt. Det fungerar inte.
Omslaget hävdar stolt att filmen är nyrestaurerad, men i så fall är restaureringen gjord av Stevie Wonder. Det ser ut som en överkörd 8mm-film ungefär. "Motorsågsmassakern" har också sett bra sliten ut i sina dagar, men alla som sett den på blu-ray vet hur relativt bra den kunde restaureras. Jag skulle skämmas för att låtsas att det här är kvalité.
EXTRAMATERIALET
Ett kommentarsspår med ett flertal personer som var inblandade i produktionen har jag inte lyssnat på. Mest för att jag inte pallar att se filmen igen, och för att varken Tobe Hooper eller någon av de primära skådisarna är med.
I "Gator Creator" (19 min) berättar Hooper öppet och ganska ingående om filmens produktion. Han erkänner att blev en "gun for hire" och tog regissörsjobbet för att tjäna lite pengar. Producenterna gav honom inte allt för lösa tyglar, och det var först sent in i filmningen som han fick veta att de japanska investerarna vägrat finansiera filmen om inte just Hooper regisserade. Han hade alltså lätt kunnat få all sin vilja genom och sluppit hunsas till dåliga beslut. Vilka förändringar han skulle ha gjort får vi inte riktigt veta.
"My Name Is Buck" (15 min) är en intervju med Robert Englund som spelar en karaktär som jag inte ens nämner i synopsisen ovan. Det är för att hans karaktär i princip är helt överflödig, och en av de onödiga omvägar filmen tar. Det är ändå en intressant intervju om hans tidiga karriär och upplevelser runt filmen.
"The Butcher of Elmendorf" (23 min) är en sjukt utdragen och bisarrt faktalös dokumentär om Joe Ball, en man som drev en bar med en alligatordamm där han troligen hade ihjäl ett antal personer. Jag har nog aldrig sett en dokumentär så full av långa utfyllnadsklipp som denna. Ett exempel: Man säger att Ball deltog i första världskriget. Detta följs av 45 sekunder slitna allmänna journalfilmsklipp från kriget med nypålagda ljudeffekter. Och så vidare. Och så vidare.
"5 Minutes With Marilyn", en intervju med Marilyn Burns som även var med i "Motorsågsmassakern", och några trailers avslutar extramaterialet. Inget av det är textat på svenska.
I "Gator Creator" (19 min) berättar Hooper öppet och ganska ingående om filmens produktion. Han erkänner att blev en "gun for hire" och tog regissörsjobbet för att tjäna lite pengar. Producenterna gav honom inte allt för lösa tyglar, och det var först sent in i filmningen som han fick veta att de japanska investerarna vägrat finansiera filmen om inte just Hooper regisserade. Han hade alltså lätt kunnat få all sin vilja genom och sluppit hunsas till dåliga beslut. Vilka förändringar han skulle ha gjort får vi inte riktigt veta.
"My Name Is Buck" (15 min) är en intervju med Robert Englund som spelar en karaktär som jag inte ens nämner i synopsisen ovan. Det är för att hans karaktär i princip är helt överflödig, och en av de onödiga omvägar filmen tar. Det är ändå en intressant intervju om hans tidiga karriär och upplevelser runt filmen.
"The Butcher of Elmendorf" (23 min) är en sjukt utdragen och bisarrt faktalös dokumentär om Joe Ball, en man som drev en bar med en alligatordamm där han troligen hade ihjäl ett antal personer. Jag har nog aldrig sett en dokumentär så full av långa utfyllnadsklipp som denna. Ett exempel: Man säger att Ball deltog i första världskriget. Detta följs av 45 sekunder slitna allmänna journalfilmsklipp från kriget med nypålagda ljudeffekter. Och så vidare. Och så vidare.
"5 Minutes With Marilyn", en intervju med Marilyn Burns som även var med i "Motorsågsmassakern", och några trailers avslutar extramaterialet. Inget av det är textat på svenska.
TRE SAKER
1. "Eaten Alive" ingick i boxen "Studio S & Videovåldet" som Anders Jakobson tidigare recenserat.
2. Filmen har givits ut under ett antal olika titlar: "Death Trap", "Horror Hotel", "Horror Hotel Massacre", "Legend of the Bayou", "Murder on the Bayou" och "Starlight Slaughter".
3. Repliken "My name is Buck, and I'm ready to fuck" översätts med "Jag heter Buck. Jag har det här spännet på mig". Va?
2. Filmen har givits ut under ett antal olika titlar: "Death Trap", "Horror Hotel", "Horror Hotel Massacre", "Legend of the Bayou", "Murder on the Bayou" och "Starlight Slaughter".
3. Repliken "My name is Buck, and I'm ready to fuck" översätts med "Jag heter Buck. Jag har det här spännet på mig". Va?
HENRIK ANDERSSON (2012-04-03)