Vad är detta för något egentligen?

Pappas pengar

Genre: Komedi, TV-serie
Format: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Scanbox Vision, 2012
Ljud: Dolby digital 2.0
Bild: Anamorfisk widescreen 1.78:1
FILMEN

Jag har slitit med den här texten ovanligt länge. Jag såg serien och skrev min recension men under korrekturläsningsfasen blev jag plötsligt helt ställd. Har jag tittat på "Pappas pengar" på helt fel sätt? På baksidan av omslaget finns kategoriseringen "Komedi" vilket fick mig att se på den med vuxna glasögon, men serien visades på Barnkanalen och borde följaktligen då vara ett barnprogram.

Och det förändrar saker och ting. Jag tänker därför först presentera min "vuxna glasögon"-recension och sedan kommentera ur den alternativa - och kanske fullständigt korrekta - vinkeln.

Så här löd originalrecensionen:

Rubrik: Satir förkläds till barnprogram och blir fars

Min rubrik känns nästan som om den plockats ur tv-programmet "Gäster med gester", men det är precis så jag upplever tre timmar "Pappar pengar". Tv-serien skapades av syskonen Erik Haag och Sara Haag och visades i nio avsnitt i SVT under våren 2012.

Serien är en satir över överklassen och handlar om Sveriges rikaste man (Johan Ulveson) och hans vuxne son Bröli (Olof Wretling). I början av serien kommer Bröli hem efter att ha misslyckats med sin utbildning och flyttar därför tillbaka in på godset Stjärtnäs tillsammans med sin extremt förstående och snälle far. Men likt en fyraåring börjar Bröli ställa frågor. Varför bor inte alla i slott? Hur kan man åka någonstans utan chaufför? Vem städar hos städerskan? Varför är vissa rika och andra inte? Pappan förklarar pedagogiskt och Bröli vill bli självständig och provar på en massa olika saker, alltid med samma misslyckade resultat.

Avsnitten blir snabbt strömlinjeformade och slutar alltid med att Brölis försök misslyckas och ebbar ut i farsartade sekvenser. I ett avsnitt är det någorlunda kul, men sedan handlar det mest om att härda ut, tyvärr.

"Pappas pengar" faller mig dessvärre inte alls i smaken, och den genialitet som andra recensenter hittat i serien passerar mig förbi. Upplägget skulle fungerat som kortare sketcher i ett tv-program av "Lorrys" karaktär, men som serie håller det inte. Satiren försvinner snabbt när det mest handlar om dratta-på-arslet-humor, och det här med att skildra en svinrik ung man som ett barn, ja det gjorde "Hey Baberiba-gänget" redan när de imiterade Prins Carl Philip på exakt samma vis.

Mja, den här serien missar målet enligt mig.

Om man då lägger de vuxna glasögonen åt sidan och ser på serien som ett barnprogram ändras åsikterna en smula. Seriens larvigare sida får då en mer naturlig plats i helheten. Barn gillar slapstick och de kan kanske till och med identifiera sig med Brölis mer nyfikna sida. Satiren som jag tidigare sett som seriens huvuddel, blir i stället en smart krydda där Haag-syskonen för in ett kritiskt tänkande i de frågor som ställs och i den miljö serien utspelar sig i.

Jag blir dock inte klok efter att ha vridit och vänt på alltihop och känner mig nästan lika frågvis som Bröli. Är detta en satir eller ett barnprogram? Vad är detta för något egentligen?


EXTRAMATERIALET

Inget.


TRE SAKER

1. Johan Ulvesons karaktär förtjänar en "årets pappa"-utmärkelse, för det är väl sällan någon ställt upp så för sin son som just han.

2. Namnet "Bröli" kommer - förmodar jag - från den forna "Expedition: Robinson"-deltagaren Jan Dinkelspiel som lät hela Sverige få veta hans märkliga smeknamn under ett klassiskt telefonsamtal hem till "Mami". Här finns ljudet av samtalet.

3. När det är mindre än tio minuter av hela tv-serien kvar lyfter allting flera nivåer för mig när profilen Tompa Eken dyker upp i en totalt oväntad biroll. Tompa Eken är en riktig eldsjäl och en genuin söderkis som alla som satt sin fot på Kafé 44 i Stockholm vet om.


Arkiv
ANDERS JAKOBSON (2012-12-06)