Sons of Anarchy möter Mr Mayhem

Sons of Anarchy - Säsong 7

Genre: Drama, TV-serie
Format: DVD, region 2, 5 skivor
Bolag: FOX, 2015
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 1.78:1
FILMEN

För lite mer än fem år sedan hamnade en tv-serie-box i min hand. Jag hade aldrig hört talats om serien och blev inte överdrivet sugen när jag läste handlingen på baksidan, men det var ett recensionsuppdrag och sådana måste man ta på allvar, hur jobbigt det än kan vara. Det var tur det, för den inbillade plågan blev till engagerande underhållning och när boxen var avverkad var jag fast. Jag pratar förstås om den första säsongen av "Sons of Anarchy".

Fem år senare går serien - boxmässigt - i mål med den sjunde och sista omgången. Under dessa fem år har jag rekommenderat serien till andra som fastnat precis som jag och som väntat på mer och framför allt på svaret till den stora frågan: Hur fanken ska allting sluta? Dessa 13 avsnitt svarar på den frågan.

"Sons of Anarchy" har haft den stora förmånen att ha ett bestämt slut. Det var väl i samband med säsong fyra som det meddelades att det skulle bli sju omgångar totalt, och det är förstås en stor fördel mot att antingen abrupt bara avslutas eller få besked om att serien måste avslutas under pågående säsong. Seriens skapare, showrunner, huvudsaklige manusförfattare och återkommande regissör (samt även före detta birollsinnehavare - pust!) Kurt Sutter har haft tid på sig att skissa fram upplösningen på sin saga. Lyckas han få ihop det? Tja, både ja och nej.

Innan jag skriver denna text läser jag igenom mina sex tidigare recensioner av serien och ser hur jag gradvis blir allt mindre positivt inställd till "Sons of Anarchy". Tittar man på serien i sin helhet upplever jag att den blivit sämre, råare och svårare att hänga med i. Det är inte mycket logik kvar i hur allting hänger ihop, varför vissa karaktärer gör som de gör, vem som vet olika hemligheter eller inte och så vidare. Det är inte någon "Heroes"-situation där kontrollen är totalt borta, men det inte helt solklart varför det som händer händer. Sen har vi seriens råare inslag som bara blivit allt mer vidriga. Är det verkligen nödvändigt att visa hur någon sliter ut en annans öga eller tortyrliknande avrättningar där själva avlivandet sker på ett så snaskigt sätt som möjligt? Jag tycker inte det.

Okej, slut på gnällandet och fram med en mindre spoiler - de som inte sett serien till och med säsong 6 kan sluta läsa nu... Säsongen börjar förstås där den förra slutade så tragiskt och onödigt där Gemma (Katey Sagal) tappade fattningen totalt och brutalt (förstås) dödade Tara (Maggie Siff) och skyddades sedan av Juice (Theo Rossi) som själv dödade det enda vittnet, polisen Eli Roosevelt (Rockmond Dunbar). Taras kropp hittades av Jax (Charlie Hunnam) som självklart misstänkts för mordet och tillfälligt hamnar i fängelse där han passar på att knyta kontakter med den fängslade nazistledaren Tully (Marilyn Manson!). Jax bedöms dock som oskyldig till Taras död och frisläpps, fylld av raseri och ett hämndbegär som han först inte vet var han ska göra av.

Gemma håller Juice gömd och hittar på en historia om att hon sett kinesiska gängmedlemmar lämna Jax och Taras hus innan hon hittades mördad, vilket skulle betyda att mordet var en hämndreaktion mot Jax för att han såg till att kineserna blev av med vapenhandeln. Dessvärre leder Jax hämndaktioner till fler blodiga vedergällningar och klubben förlorar oundvikligen på detta. Samtidigt försöker Jax göra sig av med affärsmannen August Marks (Billy Brown) som har allt för stort grepp om vad som händer, men allting är ett svårlagt pussel som dessvärre inte klarnar ju fler bitar som hamnat på rätt plats.

Parallellt med detta är Gemma tydligt påverkad av vad hon gjorde mot Tara och får kämpa hårt för att hålla sanningen hemlig och ytan fläckfri, men det kräver en personlig terapi där hon pratar högt med Tara för sig själv, och när någon hör detta kommer sanningen så sakteliga närmare Jax och historien om Sons of Anarchy kan bara sluta på ett sätt.

Ett av seriens stora teman har varit arv och miljö och relationen mellan fäder och söner. När vi först träffade Jackson Teller hade han hittat texter som hans döde far hade skrivit där denna uttryckte sin oro för vad motorcykelklubben hade utvecklats till och hur han skulle lyckas med att hålla sin söner borta från det kriminella levernet. Samma problem har Jax fått tampas med och då och då har han varit ytterst nära att hitta en utväg, men det har alltid kommit något i vägen. Temat finns förstås även i sista säsongen där sonen Abel kommer allt närmare våldet och blodet, och dessutom i allra högsta grad är inblandad i det som leder fram till finalen. Det är väldigt riskabelt att lägga över så mycket storymässigt ansvar på alldeles för unga skådespelare och tvillingparet som gestaltar den femåriga Abel känns av förklarliga skäl inte speciellt trovärdiga.

Här haltar "Sons of Anarchy" en smula och det är några andra detaljer som stör flytet i finalsäsongen, men tar man på sig helhetsglasögonen så är säsongen helt okej och slutar ungefär så som man hade föreställt sig att den skulle sluta. Det blir ett visst man- och kvinnfall på vägen men det är förstås lätt att döda karaktärer när det inte finns någon framtid att planera. Tar man på sig de gigantiska helhetsglasögonen och blickar tillbaka på seriens samtliga 92 avsnitt får man konstatera att Kurt Sutter lyckats rätt bra med sin skildring av starka familjer, oavsett om det handlar om blodssläktingar eller en hedervärd organisation, och de problem som drabbat dem. Men nu är sagan slut, och den blev precis lagom lång.


EXTRAMATERIALET

En timslång bakomfilm dokumenterar hela säsongen genom att fokusera lite på varje avsnitt med inblickar bakom kameran med varierad inriktning, och varvar detta med sentimentala stunder från möten med fans eller helt sonika de sista scenerna skådespelarna gör. Det blir ganska gråtmilt, men samtidigt lite internt på något sätt. Det är lätt att förstå att skådespelarna och crewet bakom serien blivit ett tajt gäng, en familj rent av, och då är det också ganska självklart att det är väldigt emotionellt när sju års arbete plötsligt tar slut. Generellt sett en godkänd bakomfilm, men den saknar något för att kännas riktigt intressant och relevant.

Övrigt extramaterial utgör en dryg halvtimme till. En kortare film berättar om arvet efter tv-serien, vilket betyder lite information om det dataspel och de serietidningar som gjorts. Det nämns även en potentiell fortsättning på serien - se Tre saker. En annan kortare film handlar om motorcyklarna i serien och ytterligare en kortare film tar upp säsongens gästskådespelare. En lite längre film går in på karaktärernas tatueringar och det är förstås lite intressant att höra historierna bakom motiven.

Slutligen finns det lite borttagna scener och en liten samling med bloopers. Jag känner mig inte helt tillfredsställd med extramaterialet. Det hade suttit fint med någon form av kommentar till finalen som kanske inte lämnar några frågor efter sig, men som ändå hade behövts kommenterats på något vis.


TRE SAKER

1. Det har pratats om en spin-off-serie som skulle handla om SAMCROs ursprungliga "First 9" under Vietnamkriget, antingen som en miniserie på tio avsnitt eller två kortare säsonger. En ganska bra idé tycker jag och vi får se om Kurt Sutter får till det.

2. Marilyn Manson är inte den enda personen från musikvärlden som gästspelar under säsongen - Courtney Love dyker upp i en mindre roll som dagisfröken.

3. En lite gnällig fundering kring finalen (markera för att läsa): [SPOILER] Under samtliga sju säsonger har en mystisk hemlös kvinna figurerat i bild då och då utan att man vet varför. I en scen frågar Jax helt sonika vem hon är och får både ett kryptiskt svar och rekvisita av henne som sedan används direkt. När Jax i slutet offrar sig som någon sorts Jesus-figur syns kvinnans bröd och vin i vägrenen som en religiös symbol. Varför dessa religiösa flirtar och uppenbara avvikelser från seriens realism? [/SPOILER]


Arkiv
ANDERS JAKOBSON (2015-02-25)