Från Macintosh till iMac på fjorton år

Steve Jobs

Genre: Drama
Format: Blu-ray, region 2, 1 skivor
Bolag: Universal, 2016
Ljud: DTS-HD Master Audio 5.1
Bild: 1080p High Definition 2.40:1
FILMEN

Den i mitt tycke orättvist kritiserade "Jobs" gav oss en version av Steve Jobs, duktigt gestaltad av Ashton Kutcher, från hans collegedagar på 70-talet till presentationen av den första iPoden nästan 30 år senare. Den Danny Boyle-regisserade och Aaron Sorkin-skrivna "Steve Jobs" betar av fjorton år mitt emellan, med tre tydliga nedslag inför viktiga lanseringar. På sätt och vis berättar båda filmerna likartade historier, men gör det på totalt olika vis. Med andra ord kompletterar de varandra fint, och ger båda en både smickrande och osmickrande bild av Steve Jobs.

Den här filmen tar oss bokstavligt talat in bakom kulisserna i samband med tre stora lanseringar. Först 1984 när Apple skruvat upp förväntningarna för presentationen av Macintosh-datorn, bland annat med en Riddley Scott-regisserad reklamfilm. Sedan fyra år senare då Jobs fått sparken från sitt eget bolag och tagit fram utmanaren NeXT och slutligen tio år efter det då iMac ska presenteras. Det här upplägget är ju spännande och extra spännande eftersom det handlar om timmen eller timmarna precis innan Jobs går upp på scenen och kör sin dragning. Eftersom detta är en spelfilm och inte en dokumentär omges dessa nedslag av olika draman utifrån ett antal personer Jobs träffar vid varje tillfälle. Högst osannolikt, men dramaturgiskt hjälper det till att berätta en helhetshistoria trots att den faktiskt historien enbart utspelar sig några få timmar under tre dagar på fjorton år.

Vi som älskar Aaron Sorkin vad vad som väntar. En massa smarta, snabbpratande människor som sällan står stilla när de har sina konversationer. Och visst är det så även här. Den alltid lika felfria Michael Fassbender gör elegant (men inte porträttlikt) huvudpersonen. Kate Winslet spelar hans "fru på jobbet", den oumbärliga Joanna Hoffman, Seth Rogen spelar grundaren Steve Wozniak som år efter år försöker få Jobs att erkänna Apple II-teamets betydelse, Jeff Daniels spelar John Sculley, Pepsi-VD:n Jobs anställde som sedan sparkade honom, och Michael Stuhlbarg gör teknikern Andy Hertzfeld som får veta att han lever under 1984-presentationen. Dessutom spelar Perla Haney-Jardine, Ripley Sobo och Makenzie Moss Jobs dotter Lisa som han vägrar att erkänna sitt faderskap till.

Det är en välspelad och tät film, snyggt gjord med tydliga tidsmarkörer. Det är även en ganska pjäsaktig film. Det är väldigt mycket dialog, vilket förstås är fullt normalt när Sorkin varit framme, men det blir även ett intressant drama som lyckas förmedla mycket via sina parallella spår och trots sitt på pappret begränsade upplägg. Det är kanske inte den definitiva Steve Jobs-filmen, men ser man filmen ihop med "Jobs" och kanske dokumentären "Steve Jobs: The Man in the Machine" så får man sannolikt en ganska bra bild av denna geniförklarade man. Han var inte smidig, förmodligen inte speciellt trevlig hela tiden, men han kunde "spela orkestern" för att citera ur filmen. Det har gjort honom till en legend.


EXTRAMATERIALET

En trekvartslång och helt och hållet utmärkt bakomfilm avhandlar filmen i tre delar. Här får vi bland annat höra hur Aaron Sorkin definierade vad som skulle berättas och hur, Danny Boyles visionära grepp för att göra en visuellt spännande film av materialet, skådespelarnas förberedelser, hur man skilde de olika tidsåldrarna åt i form av olika filmtyper (bokstavligt talat), färger och en hel del annat. Riktigt givande, och för de som är extra intresserade av filmhantverket är detta rena gratislektionen.

Detta kompletteras av inte mindre än två olika kommentarspår som jag antar ger ännu mer information, då jag inte haft tid och möjlighet att lyssna på dem.


TRE SAKER

1. Jämfört med Ashton Kutchers gestaltning är Michael Fassbender i mitt tycke inte speciellt lik Jobs. Det är först till 1998-presentationen som han åtminstone frisyr- och klädmässigt liknar förlagan.

2. I en sekvens tvättar Jobs sina fötter i en toalettstol för att lugna ned sig. Detta fanns inte i Sorkins manus utan var en detalj som Fassbender snappat upp och bad att få göra.

3. Som en liten framåtblickning görs det en referens som gör sken av att iPoden var planerad långt innan den lanserades. Dessutom kan man med lite god vilja hitta en scen som ska syfta på Apple Watch även om det är att ta i lite väl mycket.


Arkiv
ANDERS JAKOBSON (2016-06-24)