Blodig kamp mellan punkare och nazister

Green Room

Genre: Thriller
Format: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Universal, 2017
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Letterbox 2.40:1
FILMEN

Inledningen av filmen rör sig i domäner jag är mycket välbekant med. Vi får lära känna punkbandet Ain't Rights som åker runt i en skruttig van, slangar bensin på parkeringsplatser, sover hemma hos punkare och gör spelningar "på dörren" på minimala ställen dit ingen kommer. Den världen känner jag till och gestaltningen är bra. Bandet (spelat av Anton Yelchin, Joe Cole, Alia Shawkat och Callum Turner) är härligt medvetna om sin integritet och väljer vinyl framför sociala medier. Den här biten av filmen har en viss charm som tilltalar mig. Men sen tar vi oss till mörkare territorier.

Spelningen arrangerad av punkaren Tad (David W. Thompson) som försett bandet med husrum blir inte riktigt så som tänkt. Pinsamt nog har Tad inte tillgång till den ursprungliga lokalen längre och i stället blir det konsert i en restaurang och ett härligt gage på sex dollar per person. Bandet vill sno hans vinylsamling som straff, men i stället erbjuder Tad att ringa till sin kusin som kan fixa ett riktigt gig. Så blir det, men det blir i ett område där det är mycket "kängor och hängslen". Ain't Rights behöver pengarna och hamnar ute i Oregons skogar där nazistiska skinheads samlas.

För att provocera inleder de sin konsert med en cover på Dead Kennedys "Nazi Punks Fuck Off" men det är efter spelningen som allt går åt pipsvängen. I deras loge finns en ung kvinna med en kniv i huvudet och plötsligt hålls bandet som gisslan medan ställets ägare (Patrick Stewart) försöker städa upp i röran, en röra som snart ska bli allt värre och definitivt blodigare...

"Green Room" är en ganska otrevlig film. Dels är miljön och situationen som sådan ingen man direkt längtar efter att hamna i och dels är det en våldsam och stundtals grafisk historia som kanske går lite väl långt, vilket enbart resulterar i att trovärdigheten minskar. Men som thriller med lite lågbudgetstämpel fungerar det och skådespeleriet känns äkta. Det väger upp den avtagande trovärdigheten.

Personligen hade jag hellre sett en annan fortsättning på den charmiga inledningen. Låt gå för att den i det här fallet var en transportsträcka till uppgörelsen, men den kändes genuin och kunde utan problem varit upptakten till en helt annan historia.


EXTRAMATERIALET

Fem korta featuretter krafsar lite på ytan kring filmen från lite olika synvinklar. Det hela är över på cirka tio minuter så det är mer reklam än fördjupning. Roligast är den avslutande biten om Patrick Stewart när han berättar att han läste manuset i sitt hem på landsbygden i England och blev så skrämd att han var tvungen att ta sig en stänkare och sätta på säkerhetssystemet.


TRE SAKER

1. Titeln "Green Room" syftar på det lite märkliga uttryck för loge eller backstagerum artister har till sitt förfogande.

2. Bilden på mannen med macheten i nedre delen av omslaget är en passning till The Clashs klassiska "London Calling"-omslag.

3. Filmen var den sista med Anton Yelchin i rollistan som hade premiär innan hans tragiska död, i juni 2016.


Arkiv
ANDERS JAKOBSON (2017-02-15)