Mer slapstick för barn i gapig reboot

Smurfarna - Den försvunna byn

Genre: Animerad
Format: Blu-ray, region B, 1 skivor
Bolag: Sony, 2017
Ljud: DTS-HD Master Audio 5.1
Bild: 1080p High Definition 1.85:1
FILMEN

2011 och 2013 kom två moderna filmer med Smurfarna där de små blå figurerna animerades realistiskt in i liveactionfilmer, och mot förmodan gillade jag den första filmen ("Filmadaption som fungerar smurfigt väl") men den andra filmen ("Slapstick för barn i fjantig uppföljare") föll mig inte alls på läppen. Uppföljaren blev ingen succé och en tredje film uteblev. I stället backade Sony Animation bandet och startade om, nu helanimerat i en stil som är betydligt mer trogen originalet och helt utan liveactioninslag. En reboot alltså.

Som ni ser av min rubrik på denna recension, som på sätt och vis travesterar rubriken på den förra recensionen, blir resultatet inte så överdrivet bra. Återigen är det en film som saknar det där lilla extra lagret av finess i manusarbetet och krutet läggs i stället på att bjuda på fart och fläkt och gap och slapstick. Först i den andra hälften och framför allt i slutet hittar filmen sin rätta ton, vilket ändå gör att man känner sig lite smånöjd under eftertexterna, men i det stora hela känns "Smurfarna - Den försvunna byn" som en film som främst roar yngre tittare.

I och med att det är en reboot introduceras vi för Smurfarna i vanlig ordning. De är många och har alla olika små unika egenskaper. Och så har vi Lilla Smurfan som skapades som en infiltratör av trollkarlen Gargamel som inget annat vill än att fånga in alla Smurfar för att komma åt deras magi. Den här gången hamnar Lilla Smurfan i historiens fokus då hon inte riktigt kan komma på vad hennes unika egenskap är. Hon har liksom inget som är speciellt med henne och när hon väl försöker att hitta något blir det inte helt rätt. Beror det på att hon inte är en äkta Smurf?

Så småningom ska hon tillsammans med Klumpsmurfen, Muskelsmurfen och Glasögonsmurfen ge sig i väg på ett äventyr, helt emot Gammelsmurfens order, in i den förbjudna skogen där det finns något okänt, en försvunnen by med invånare som både Smurfarna och Gargamel vill träffa. Och innan äventyret är över ska Lilla Smurfan hamna ytterligare i fokus och kanske hitta den där egenskapen som är helt unik för bara henne.

Som jag förklarade i min recension av "Smurfarna" har dessa små figurer en stor plats i mitt hjärta och var enormt viktiga för mig under min barndom, och därför glädjer det mig att den här filmen rent utseendemässigt ligger närmare seriealbumen, men i övrigt är det inte riktigt mina Smurfar längre. Precis som i de tidigare filmerna väljer filmskaparna att bara fokusera på ett fåtal karaktärer och för mig har lite av grejen varit att de är så många och har så olika egenskaper, men jag förstår att det inte går att göra en film där man som tittare ska hålla isär tio, 25, 50, 100 blåa figurer. Det är faktiskt lite klurigt bara under den inledande sektionen.

Filmen är snyggt gjort och framför allt blir det riktigt intressant när vi kommer till den förbjudna skogen och den försvunna byn. Här är flora och fauna väldigt annorlunda med en fräck flod som en fantasifylld höjdpunkt. Kul att designteamet i produktionen lyckats få till något som känns fräscht och ändå ganska troget de riktlinjer Peyo satte upp i sina album. Här hade det varit extra kul att ha sett den 3D-utgåva som finns.

Jag är alltså inte helt negativ till filmen, men det är helt enkelt inte en historia eller en version av Smurfarna som passar mig. Barn som vill ha en fartfylld film kan däremot njuta betydligt mer av "Smurfarna - Den försvunna byn".


EXTRAMATERIALET

Det är gott om extramaterial men då kvaliteten varierar duktigt är det svårt att känna att det är värt besväret att titta på allt. Till att börja med är bakomfilmen usel. Den är larvigt gjord med en ton som jag inte riktigt vet vem den är tänkt för. Barn? Det är oklart, men vad som är klart är att den i princip enbart innehåller det sedvanliga malandet om hur fantastiska alla inblandade är och bla bla... I samma larviga anda finns det ett kort inslag där röstskådespelarna gör fejkade auditions till fel roller. Snark! Lite roligare är Lilla Smurfans intervju med sin egen röstskådespelerska, men inslaget är tack och lov över på en minut.

Vill man dansa "Försvunna byn-dansen" så kan man göra det framför tv:n. Om inte kan man i stället titta på miniatyrbakande i Bullsmurfens kök (röst av Gordon Ramsey!) eller titta på en musikvideo, eller kanske ta del av två betydligt mer intressanta featuretter om musiken i filmen. Dessutom kan man ganska hastigt och lustigt lära sig rita karaktärerna.

Några bortklippta scener i tidigt utförande och kommentarspår ligger även med.


TRE SAKER

1. Den enda röstskådespelaren som återkommer från de tidigare filmerna är djurljudsspecialisten Frank Welker som ger röst till Gargamels katt Azrael. Under ganska lång tid i filmen tycker jag att Azrael är den stora behållningen och Welker är smått magisk på att prata som djur.

2. Apropå röster så finns det givetvis ett svenskt ljudspår med bland annat Molly Sandén, Michael Jansson, Figge Norling och Fredrik Dolk. Originalrösterna görs bland annat av Demi Lovato, Rainn Wilson, Joe Manganiello, Jack McBrayer, Danny Pudi, Mandy Patinkin, Michelle Rodriguez, Ellie Kemper och Julia Roberts.

3. Egentligen borde filmen heta "Den okända byn" eftersom något man inte känner till heller inte kan vara försvunnet. Eller?


Arkiv
ANDERS JAKOBSON (2017-09-01)