Skruvat och kreativt i många lager

A Futile and Stupid Gesture

Genre: Komedi
Format: Streamat
Bolag: Netflix, 2018
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 1.78:1
FILMEN

Ni som älskar "Ett päron till farsa"-filmerna är förmodligen väl medvetna om att filmerna i original heter "National Lampoon's [European/Christmas] Vacation". Vad är då National Lampoon? Jo, det är ursprungligen en amerikansk humortidning som grundades 1970 och sedermera ynglade av sig i radioprogram, teateruppsättningar, tv-projekt och några filmer. Så sent som 1998 kom det sista numret av tidningen. I det stora hela kan man säga att National Lampoon var en viktig utgångspunkt för amerikansk humor under framför allt 70-talet och som via off-Broadway-showen "National Lampoon: Lemmings" introducerade världen för John Belushi, Christopher Guest och Chevy Chase.

Den här originalfilmen för Netflix berättar historien om hur allting började och utvecklades med fokus på grundaren Doug Kenney (spelad av Will Forte i en rad hemska peruker). Det var under studierna på Harward som Doug träffade Henry Beard (Domhnall Gleeson) och deras ironiskt drypande attityder och sällsamma humor fick utrymme i studentpublikationen The Harvard Lampoon. Studierna gick möjligtvis sisådär men det resulterade i en egen tidskrift till vilken de anlitade skruvade skribenter från kors och tvärs och lyckades få till en tidning som ömsom chockade och ömsom underhåll. Gnäll och stämningar efter varje nummer var en regel snarare än ett undantag, men tidningen blev framgångsrik och populär och växte till radioetern och teaterscenerna.

Det är en otroligt skön stämning i filmen. Den skruvade humor som National Lampoon med Doug och Henry i spetsen fick fram återges här med ytterligare ett skruvat lager ovanpå. Det är svårt att förklara men det blir någon sorts dubbeleffekt som fungerar väldigt bra för mig. Dessutom lyckas man gestalta den kreativa processen på ett bra sätt. Hur en liten lös idé förfinas och blir till slut ett uppslag eller en artikel eller en bildserie (där vi allt som oftast får se det slutgiltiga, verkliga resultatet som final). Det är riktigt bra gjort och filmen är välspelad med ett enormt antal karaktärer där många är sådana som vi i dag känner som några av humorvärldens största namn. Will Forte glänser och Domhnall Gleeson är briljant nollställd i sin gestaltning.

Men det är inte bara en skruvad humorfilm utan det finns ett allvar i botten. Dougs trassliga relation till sina föräldrar där han hela tiden måste hävda sig som sonen som inte dog när den andra gjorde det, ett evigt sökande efter en bekräftelse som han aldrig får. Eller när Doug sviker Henry och sina anställda när han bara försvinner en dag. Eller när han försvinner igen.

Trots dramat är filmen framför allt kul. Så småningom ger sig Doug in i filmens värld och är med att ta fram en av tidernas största komedifilmer, "Deltagänget" ("Animal House"), och sedan en av tidernas mest kultförklarade komedier, "Tom i bollen" ("Caddyshack"). I och med att vi faktiskt får vara med när dessa filmer skapas får vi se gestaltningar av Bill Murray (Jon Daly), John Belushi (John Gemberling), Harold Ramis (Rick Glassman), Ivan Reitman (Lonny Ross), John Landis (Brian Huskey) med flera, inte minst Chevy Chase (Joel McHale) som är den verkliga komiker som figurerar mest i historien. Ingen av alla dessa skådespelare är egentligen speciellt porträttlika de verkliga personerna (men däremot väldigt röstlika i många fall) men McHale är en väldigt bra Chevy Chase.

Jag blir väldigt underhållen av historien, och jag rekommenderar er att inte läsa på för mycket om Doug Kenney innan ni ser filmen. För det är väldigt värt att se den.


EXTRAMATERIALET

Inget.


TRE SAKER

1. Läser man på lite är det tydligt att National Lampoon grundades av Doug Kenney, Henry Beard och Robert Hoffman, men Hoffman figurerar inte som en karaktär i filmen.

2. I en sekvens är Doug på bio och sitter helt likblek i salongen medan alla andra skrattar sig fördärvade. Han ser "Titta vi flyger" och blir allvarlig orolig för hur det ska gå för "Tom i bollen".

3. Affischen som illustrerar recensionen är en parodi på en av National Lampoons mest klassiska framsidor, "Death"-numret från januari 1973.


Arkiv
ANDERS JAKOBSON (2018-01-31)