Två timmar trevlig ensemblekomedi

Dessa fantastiska män i sina flygande maskiner

Genre: Komedi
Format: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Studio S, 2018
Ljud: Dolby Digital 2.0
Bild: Anamorfisk widescreen 2.35:1
FILMEN

Under en period var det populärt med stora ensemblekomedier av lätt kaotisk karaktär där det fanns ett tävlingsmoment inbakat i plotten. 1963 kom "En ding, ding, ding, ding värld" och två år senare "Dessa fantastiska män i sina flygande maskiner". Den här typen av filmer görs inte längre. 2001 kom filmen "Rat Race" som man får anse vara en halv remake av "En ding, ding, ding, ding värld", men det är den sista jag kan komma ihåg just nu. De båda 60-talstitlarna hyrdes i videobutikerna och hamnade i VHS:en i mitt barndomshem under 80-talet. De stora ensemblerna bestod av kända skådespelare från hela världen, men det är ganska få namn som jag har någon speciell relation till, tyvärr. Men det spelar inte så överdrivet stor roll för behållningen.

Filmen utspelar sig 1910 några år efter att mänskligheten lärt sig flyga, i betydelsen att fungerande flygmaskiner har byggts och konsten och tekniken har förfinats. Då det är lite av en outtalad internationell tävling kring de bästa konstruktionerna och prestandan kommer brittiska flygaren Richard Mays (James Fox) på en idé om en faktiskt tävling mellan London och Paris, där deltagare från hela världen kan vara med, med den fiffiga bonusen att idéer och maskinella lösningar kan delas mellan nationerna. Han föreslår detta för tidningsägaren Lord Rawnsley (Robert Morley) som nappar och snart presenterar idén som sin egen. Med en vinstsumma på 10 000 pund ska de bästa flygarässen från världen samlas, och så ska hans lösnummersförsäljning öka lavinartat. Win-win.

Lorden har en dotter, Patricia Rawnsley (Sarah Miles), som får en central plats i historien. Inför sin pappa är hon en fin flicka men när han inte ser är hon en rivig tjej som gillar motorer och snabba hastigheter. Hon kan mer om flygplanen än de flesta, men hon förbjuds att flyga. Givetvis är det tänkt att hon ska gifta sig med Mays, men när flygarna samlas inför tävlingsförberedelserna får hon ett gott öga till den amerikanska deltagaren Orvil Newton (Stuart Whitman) som gång efter annan utför värsta hjältedåden under träningsdagarna när andra flygare riskerar sitt eget och alla andras liv.

För det blir extremt kaotiskt och rörigt när deltagarna samlas. En del är bättre än andra på att hantera sina flygmaskiner, och vissa har bättre maskiner eller somliga och så vidare. Sen finns det deltagare som inte skyr några medel alls och inte drar sig för att ta till sabotage för att förbättra sina chanser. Som svinaktiga engelsmannen Sir Percy Ware-Armitage (Terry-Thomas).

Humorn förlitar sig mycket slapstick, men här motordriven sådan. Vid flera tillfällen skenar flygplan eller andra motordrivna fordon och jag undrar hur många gånger det blev riktiga olyckor under inspelningen för det ser tämligen okontrollerat ut. Med lite uppspeedat tempo ser det roligare ut och med en avloppsfarm precis bredvid flygfältet hamnar de flesta i det illaluktande vattnet till slut. Är det då kul? Ja, jag sitter kanske inte och gapskrattar framför tv:n, men det är en ganska trevlig film. Skämten baseras ofta på stereotyper i och med att det är många nationaliteter inblandade. Tyskarna är instruktionsboksstrikta, italienaren är dramatisk och fransmannen är flirtig och sugen på vuxenmys. Det blir dock inte rasistiskt eller plumpt och det gör helheten ganska trevlig.

Filmen är dock aningens lång, så pass lång att det smugits in en runt tio minuter lång paus efter 75 minuter eller så. Lite oväntat avbrott, men så var det förut. Totallängden på 132 minuter gör att det dröjer ganska lång tid innan själva tävlingen drar igång och det partiet är kanske det minst intressanta i filmen, dessvärre.

Den digitala restaureringen har gjort susen för filmen ser alldeles lysande ut och kanske är det därför jag uppskattar hantverket mer. När jag såg filmen som tonåring på 80-talet förstod jag inte att gamla tiders flygmaskiner hade byggts på nytt för att göra filmen mer autentisk, och bara en sådan sak gör att jag uppskattar den mer i dag.


EXTRAMATERIALET

Att titta på de gamla trailrarna till filmen är speciellt intressant för att verkligen se effekten av den digitala restaureringen. Den är verkligen utmärkt. De tillhörande tv-reklamfilmerna är av förklarliga skäl i svartvitt och i 4:3 och ger därför en helt annan känsla.

Ytterligare en totalt annan känsla ger 8mm-versionen av filmen. Jag vet inte vad detta är, eftersom det inte finns någon informationen om den. Jag tror att det är någon som omvandlat tio minuter av filmen till gammalt knastrigt och ljudlöst 8mm-format för att illustrera hur filmen hade kunnat vara om den kommit 1910, för inte kan det vara så att några stackars människor plågade sig igenom filmen i det här utförandet i mitten av 60-talet?

Utöver detta finns lite gallerier att fördjupa sig i.


TRE SAKER

1. Under en kort sekvens hörs marschen "The Liberty Bell". Den är populärkulturellt mest känd som vinjettmusiken till "Monty Python's Flying Circus" som började sändas några år efter den här filmen. Marschen skrevs i slutet av 1800-talet.

2. Tyska deltagaren Överste Manfred Von Holstein, spelad av självaste "Goldfinger" - Gert Fröbe, musiksätter sig själv genom att trumpeta och trumma med munnen. Oerhört kul, och en sorts tidig beat boxing.

3. Terry-Thomas - ett lite märkligt artistnamn för Thomas Terry Hoar-Stevens - är så vitt jag kan se den enda i ensemblen som även var med i "En ding, ding, ding, ding värld". Hans karaktärsnamn i den här filmen, Percy Ware-Armitage, är en ordvits i sig. "Percy" är en brittisk variant av "Petter-Niklas" och Ware-Armitage var ett toalettmärke vid den här tiden. Det finns till och med ett uttryck för att urinera som lyder "Point Percy at the porcelain".


Arkiv
ANDERS JAKOBSON (2018-10-24)