Lite svajig men sevärd politisk thriller

Bodyguard - Säsong 1

Genre: Thriller
Format: Streamat
Bolag: Netflix, 2018
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 1.78:1
FILMEN

Den BBC-producerade och Netflix-distribuerade brittiska serien "Bodyguard" är ingen remake på den snudd på klassiska filmen med Kevin Costner och Whitney Houston, även om den har en gemensam beröringspunkt. Båda skildrar relationen mellan en livvakt och hans skyddobjekt. Men det är förstås inte allt.

Polisen David Budd (Richard Madden) är krigsveteran och har en släng av PTS som han hanterar efter bästa förmåga, men det har orsakat en slitning i hans privatliv. Han har separerat från frun Vicky (Sophie Rundle), sannolikt på hennes initiativ, och de pusslar sina liv kring barnen Charlie och Ella. I det rafflande öppningsavsnittet åker David tåg med sina barn och noterar något märkligt. En terrorist med bombväst låser in sig på tågets toalett, men David lyckas övertala den att ge upp samtidigt som han skyddar terroristen från polisens krypskyttar. En hjälteinsats helt utan offer.

Detta leder till att David befordras och får ett specialuppdrag som livvakt till inrikesministern Julia Montague (Keeley Hawes). Hon är på väg att driva igenom en uppdatering av RIPA-akten som handlar om myndigheternas insyn in allmänhetens digitala kommunikation - ett kontroversiellt angrepp på den personliga integriteten. Julia har till och med den styrande premiärministern emot sig och många tror att det här är första steget för Julia att utmana premiärministern om makten. David läser på om sitt skyddsobjekt och ser att hon haft en positiv inställning till de krig som förändrat honom, men han gör sitt jobb ändå och han gör det bra. Julia utsätts för hot och attacker och David skyddar henne, något som givetvis leder till en väldigt intim och olämplig relation. Om inte det vore nog när det gäller krockande känslor får David order av sina chefer att mer eller mindre spionera på Julia, speciellt när det gäller hennes privata möten med Säkerhetspolisen.

Men så händer något som ställer allt upp och ned och David börjar inse att han är mitt inne i en konspiration där han är en av spelpjäserna och det krävs något extra för att reda ut sanningen och samtidigt rentvå sitt eget namn.

Serien består av sex timslånga avsnitt och går lite upp och ned i kvalitet, men slutar ändå i en väldigt spännande upplösning under de sista två avsnitten. Det är en typisk serie där man som tittare kan sitta och fundera på vem som spelar dubbelspel och hur allting hänger ihop, för att sedan få tänka om efter nästa avsnitt. Ett bra thrillerupplägg där det är inte är uppenbart vart storyn ska och hur det ska gå från start. Med det sagt håller jag tummarna för att det inte blir en fortsättning eftersom det känns som en berättelse med en början och ett slut, även om det förstås är enkelt att gå vidare.

Det är även en serie som ligger nära verkligheten. Dels terroristhotet som kommit allt närmare oss med attacker i Europeiska storstäder, och dels integritetsinskränkningen. I England har CCTV, övervakningskameror, funnits länge och RIPA-akten skapades år 2000 även om den uppdatering som skildras i serien inte är verklig.

När jag skriver detta har Richard Madden precis belönats med en Golden Globe för sin insats. Det förbluffar mig en smula då jag inte är helt golvad av hans skådespel, men han lyckas ändå bra med att förmedla komplexiteten i sin karaktär, och "Bodyguard" är en sevärd serie - speciellt i och med det begränsade antalet avsnitt.


EXTRAMATERIALET

Inget.


TRE SAKER

1. Dataspelsvänner kanske känner igen Keeley Hawes röst. Hon gjorde nämligen rösten till Lara Croft i ett antal "Tombraider"-spel.

2. Sophie Rundle som spelar Davids fru är otroligt lik Emma Watson, så där så man får anstränga sig för att förstå att det inte är "Harry Potter"-skådespelaren. Rundle är två år äldre än Watson och det är som gjort för att de ska spela systrar i något framtida sammanhang.

3. Det här med könsroller... David kallar sin dotter för "prinsessa" och sin son för "monster" och säger strängt åt pojken att inte gråta när han är ledsen. Typiskt för karaktären eller typiskt brittiskt?


Arkiv
ANDERS JAKOBSON (2019-01-08)