Småputtrig gubbkomedi utan total skärpa

The Last Laugh

Genre: Komedi
Format: Streamat
Bolag: Netflix, 2019
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 1.78:1
FILMEN

För mig är Chevy Chase fastfrusen i tiden som Fletch eller Clark Griswold i de tre första "Ett päron till farsa"-filmer. Runt 40-50 år gammal och den typiska amerikanska pappan. Därför blir det alltid en mindre chock när jag inser hur gammal han faktiskt blivit. Redan i hans något märkliga gästspel i svenska "Hjälp! - Säsong 3" för tio år sedan var han grånad men hyfsat alert. Nu är han en 75-årig gubbe som i "The Last Laugh" får spela just en 75-årig gubbe.

Al Hart är en före detta artistmanager som glidit in i ålderdomen mer eller mindre mot sin vilja. Inte nog med det, hans barnbarn (Kate Micucci) försöker övertala honom till att flytta till ett boende med jämnåriga för att få sällskap och vård och omsorg om det behövs. Ett uselt förslag, tycker Al, men så blir det i alla fall. Föga ska Al veta att bland se andra gästerna på boendet finns hans absolut första klient, Buddy (Richard Dreyfuss), som hade en lysande komikerkarriär på gång för 50 år sedan tills han bara valde att sluta precis som han hade möjlighet att få framträda hos Ed Sullivan. Buddy visar Al att det inte är så dumt på boendet. Det finns gemenskap, underhållning och även möjlighet till både sex och droger om man så vill.

Men Al vantrivs. Hans önskan i livet är inte att ta en bussresa till köpcentrat, nej han vill göra det han är bra på. Att jobba och boka ut artister. Al planterar idén om en comeback för Buddy. Storyn är ju bra. Talangen som aldrig tog chansen och gör ett nytt försök. Kanske till och med så bra att den kan leda till The Tonight Show. Buddy tvekar men går med på det och Al börjar jobba. Plötsligt finns det en turnéplan och gubbarna åker iväg.

Den första delen av filmen är av förklarliga skäl gubbig och lite tragisk. Chevy Chase förmedlar tydligt känslan av att behöva lämna sin självständighet på grund av åldern till ett liv man inte valt men ändå måste leva. Det betyder även att humorn i skämten är igenkänningshumor för personer som passerat 70-strecket. Roligt i teorin, men inget man gapskrattar åt. Egentligen är det bara en scen som jag skrattar högt åt och det är när Chase och Dreyfuss sitter på en restaurang och imiterar hur äldre människor äter.

Nästa del av filmen angränsar till roadtripgenren där de båda är med om diverse äventyr ute på vägarna. Al har inte lyckats boka in Buddy på de stora scenerna, men glädjande nog fungerar veteranen fint trots 50 års frånvaro och ingen skriven rutin. Längs vägen råkar de ut för allt från mexikanskt dricksvatten till ett avgörande möte med en frisinnlig kvinna (Andie MacDowell).

Det är en småputtrig komedi som inte riktigt har den skärpa de inblandade förtjänar. Det finns en hemlighet i storyn som inte är speciellt svår att identifiera, men det finns även några rejäla felskär som den sedvanliga amerikanska drogromantiken där det ska rökas på och ätas svampar. Det senare leder givetvis till hallucinationer och ett uselt musikalnummer som gärna hade fått stryka på foten. En del orsaker till irritation för tittaren, men viss behållning trots allt.


EXTRAMATERIALET

Inget.


TRE SAKER

1. Jag föreställer mig en svensk version av filmen. Rollerna skulle kunna ha gått till - under förutsättning att de fortfarande levde - Magnus Härenstam och Brasse Brännström, eller kanske Lasse Åberg/Sven Melander och Jon Skolmen.

2. Det är irriterande många klaff-fel i filmen. Håll koll på skådespelarnas händer i klippen mellan olika vinklar. De åker in och ut ur byxfickor.

3. Filmen är skriven och regisserad av Greg Pritikin vars tidigare meritlista är helt okänd för mig, men han har bland annat varit en av alla författare inblandade i "Movie 43".


Arkiv
ANDERS JAKOBSON (2019-01-14)