Svärd och muskler i klassiskt äventyr

Conan the Destroyer

Genre: Äventyr
Format: Blu-ray, region B, 1 skivor
Bolag: Studio S, 2019
Ljud: DTS-HD Master Audio 5.1
Bild: 1080p High Definition 2.35:1
FILMEN

1985 semestrade jag i fyra veckor med mina föräldrar i USA. De första två veckorna var en arrangerad resa med en massa andra människor med stopp som bland annat Sea World, Grand Canyon, Disneyland och Universal Studios. Trots att jag i efterhand minns väldigt lite av det minns jag oerhört väl attraktionen "Conan Show" där några figurer utförde ett litet skådespel med både muskler och svärd. Det satte ett oerhört starkt intryck på mig och under resans senare hälft åkte vi på egen hand och träffade släkt och vänner. Vid ett tillfälle fick jag följa med till en videobutik och hyra en film och valet var enkelt: Jag ville se Conan och fick se "Conan the Destroyer".

Trots detta nostalgiska förspel har "Conan the Destroyer" (eller "Conan förgöraren" om vi ska använda den svenska titeln) aldrig blivit en sådan där favoritfilm som jag sett en miljard gånger sedan 1985. Några gånger har det säkert blivit men när jag nu ser den på blu-ray är det absolut inte en film jag kan utan och innan, förutom en specifik scen som etsade sig fast redan för 34 år sedan. Det är när Conan ska lyfta en tung dörr och ber sin jättelika följeslagare om hjälp. "Bombaata! Together!" Jag vet inte varför just denna replik etsade sig fast, men kanske förstod mitt tolvåriga jag redan då att Arnold Schwarzenegger hade sina begränsningar som skådespelare...

Men Schwarzenegger är faktiskt inte så bedrövlig som jag misstänkte. Filmen gjordes som en uppföljare till "Conan the Barbarian" och kom strax innan det stora genombrottet med "Terminator" och det är en bra bit i från "Herkules i New York" så Schwarzenegger är ganska stabil i sin insats.

I inledningen av filmen tillfångatas han och irriterande sidekicken Malak (Tracey Walter) av en drottning som behöver hans hjälp. Drottning Taramis (Sarah Douglas) lovar att hon kan väcka Conans döda kärlek (spoiler för föregångaren!) till liv om han hjälper henne att hitta det mäktiga och värdefulla Dagoths horn. Enligt en profetia kan enbart en ung kvinna med ett speciellt märke hitta den kristall som krävs för att lokalisera hornet, och den unga kvinnan har Taramis lyckligtvis i sitt hov. Prinsessan Jehnna (Olivia d'Abo) är den utvalda. Hon har den jättelika väktaren Bombaata (Wilt Chamberlain) som beskyddare (och som även får lite andra uppgifter vid sidan av från drottningen) men ganska tidigt i resan får följet ytterligare två medlemmar: Trollkarlen Akiro (Mako) och krigaren Zula (Grace Jones).

Äventyren drar i gång och röner framgång, men successivt kommer drottning Taramis hemliga planer fram vilket gör att Conans svåraste uppgifter kommer när hans egentliga uppdrag är klart.

"Conan the Destroyer" har åldrats med varierad värdighet. Den är lite styltig och sömnig emellanåt och vissa specialeffekter är givetvis hopplöst förlegade och övertydliga sedda med moderna ögon. Men samtidigt är det lite av charmen. Utöver några uppenbara optiska effekter tror jag att de flesta bakgrundsmålningarna och miniatyrerna fungerade fint förr. Lite pluspoäng delar jag ut för schyssta monsterdesigner där gummibudgeten övertrasserats duktigt.

Conan är ju en karaktär som ursprungligen skapades av författaren Robert E. Howard på 30-talet men som populariserades via serietidningar på 70-talet. Detta märks på filmens episodartade upplägg där man i princip skulle kunna klyva ned filmen till fyra separata episoder utan problem. Det fungerar på sitt sätt men gör även att det känns lite styltigt. Skådespelet är dock inte så styltigt som man skulle kunna tro. Arnold Schwarzenegger hade gjort film i över tio år när Conan-filmerna gjordes och han var knappast den med minst erfarenhet i gänget. Artisten och modellen Grace Jones hade gjort några ströroller utöver sina egna musikvideor och den 216 centimeter långa basketbollspelaren Wilt Chamberlain gjorde sammanlagt fyra skådespelarinsatser under sin karriär.

Man får ta filmen för vad den är. Det är inget mästerverk, men det är heller ingen kalkon. Den är betydligt blodigare än vad kunde minnas (undrar vad mitt tolvåriga jag tyckte om det?) och det är lite kul att se filmen på nytt. Men trots de nostalgiska band som omringar filmen blir det inte mer än ett trivsamt återseende för stunden.


EXTRAMATERIALET

Utöver två separata kommentarspår med dels regissören Richard Fleischer och dels skådespelarna Tracey Walter och Olivia d'Abo finns det två featuretter från 2001 som i sak består av två intervjuer. Den ena är med Roy Thomas och Gerry Conway som står för filmens "story". Båda var manusförfattare till serietidningen som gavs ut av Marvel 1970-1993, i synnerhet Roy Thomas som länge var ensam författare till serien. Det är en bra intervju om skrivandet i allmänhet, men speciellt om hur de adapterade sig själva till filmerna.

Den andra intervjun är med kompositören Basil Poledouris som berättar om musiken till båda filmerna. Även detta en bra intervju.

Några trailers och bildgallerier ligger också med.


TRE SAKER

1. Filmen avslutas lite märkligt genom att på ett vis stänga möjligheterna till uppföljare genom att ge karaktären Conan ett slut, samtidigt som frasen "men det är en annan historia" skrivs ut i bild. Någon uppföljare blev det aldrig.

2. Arnold Schwarzenegger har alldeles nyligen pratat om en önskan om att göra en tredje film med en 70-årig kung Conan som gör ett sista äventyr. Grova skisser till filmen verkar finnas men det som sätter käppar i hjulet är att rättigheterna till karaktären ligger hos människor som har andra planer.

3. Och om jag inte har helt fel är det svenska Cabinet Entertainment, tidigare Paradox Entertainment, som sitter på rättigheterna till Conan och andra karaktärer skapade av Robert E. Howard. De producerade remaken "Conan the Barbarian" 2011 som inte blev någon större succé.


Arkiv
ANDERS JAKOBSON (2019-06-26)