Troligen Ghiblis sämsta

Jag kan höra havet

Genre: Animerad
Format: Streamat
Bolag: Netflix, 2020
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 1.85:1
FILMEN

Året efter "Minnen av igår" bestämde sig Ghiblis ledning för att det var dags att låta de yngre förmågorna att själva göra en film. Den då 32-årige Tomomi Mochizuki som redan hade flera filmer och tv-serieavsnitt under bältet, sattes som regissör. Man valde att animera romanen "Jag kan höra havet" från 1990 som fick den engelska titeln "Ocean waves". Projektet var tänkt som en snabbt tillverkad lågbudgetfilm för TV, men blev både försenad och dyrare än planerat.

Gymnasiekillen Taku och hans kompis Yutaka blir båda intresserade av den nyinflyttade tjejen Rikako. Hon har kommit från Tokyo till Kōchi, och har höga betyg och är duktig på tennis. Yutaka blir kär i Rikako, men får inte sina känslor besvarade. Taku och Rikako får genom en serie händelser en krånglig vänskap, medan en svartsjuk Yutaka ser på.

Jag säger det rakt ut: Det här är det sämsta jag sett från Ghibli. Faktum är att den här filmen är jättetråkig, och den nätta speltiden till trots känns den jättelång. Karaktärerna gör dumma och ologiska saker, och det finns ingenting av den inlevelse jag fick från "Minnen av igår". Som brukligt är med Ghibli är filmen vältecknad och vacker, men historien ger mig absolut ingenting. Hade det varit någon annans produktion hade den sjunkit som en sten bland alla "high school slice of life"-anime, av vilka det finns enorma mängder. Skippa.


EXTRAMATERIALET

Inget.


TRE SAKER

1. Den första filmen från Studio Ghibli som inte är regisserad av Hayao Miyazaki eller Isao Takahata.

2. På en TV i filmen syns en reklamfilm för ett kassettband av märket "Ghibli Super XII".

3. I bakgrunden i en scen kan man se Porco Rosso sitta på en bänk.


Arkiv
HENRIK ANDERSSON (2020-02-20)