Svart Jul på gott och ont
Black Christmas
Genre: SkräckFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Noble Entertainment, 2007
Ljud: Dolby Digital 2.0
Bild: Anamorfisk widescreen 1.78:1
Black Christmas (Remake)
Genre: SkräckFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Nordisk film, 2007
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 2.35:1
"Black Christmas" från 1974 anses vara en föregångare till den skräckfilmscykel som på allvar kom att inledas med John Carpenters "Halloween" 1978. Subgenren är idag känd som slasherfilmen, och sedan 70-talet har den genomgått otaliga metamorfoser, från de nämnda inledande försöken att med en tajt budget skapa ungdomsinriktad spänning, genom popularisering och exploatering på 80-talet ("Fredagen den 13:e", "The Burning") till 90-talets självreflexiva huggfilmer som exempelvis "Scream" och "A New nightmare".
Slashern har med bland andra Michael Myers, Freddy Kruger och Jason Vorhees skapat flera ikoner och kan utan tvekan räknas till de mest populära och uthålliga ungdomsgenrerna. Filmer av denna typ släpar sålunda på ett enormt bagage, och det gäller för dem att sticka ut ordentligt för att inte försvinna i hanteringens anonymitet. Det kan därför vara extra intressant att här jämföra originalet "Black Christmas" med den nyinspelning med samma namn som dök upp förra året och som nu släpps på dvd.
Storyn har i båda filmerna en enkel premiss och utspelar sig på ett studenthem för kvinnor, där en mördare i tysthet börjar skörda offer samtidigt som han telefonterroriserar deras fortfarande ovetande vänner. Originalet utspelas under ett par dagar, medan nyinspelningen gör misstaget att trycka in all handling under julaftonskvällen. Vi märker redan från början skillnader i tempo, medan den gamla filmen tar sig tid att introducera miljö och karaktärer sker det första mordet i den nya redan innan förtexterna.
Att nyversionen går snabbt framåt är dock inget att beklaga, då jag knappt skulle kalla personerna som befolkar filmen för karaktärer. Originalets ensemble må utgöras av stereotyper, vi möter här bland andra Oskulden (som intressant nog dör först!), Smygalkisen och den Promiskuösa Bitchen, medan den i nyinspelningen mest är en köttmassa som ska penetreras av olika vassa föremål innan allt är över.
Som de flesta slasherfilmer har "Black Christmas" en gimmick, i detta fall givetvis i form av Julen. Medan originalet nöjer sig med att sätta julfirandet i ett studenthem i bakgrunden för hemskheterna, genomsyras nyversionen i varje bildruta av detta tema, faktiskt på gränsen till det absurda. Vi bjuds alltså på knivhuggningar medelst polkagrisar, julkakor gjorda av människokött, utslitna ögonglober som juldekorationer, någon spetsas på en julgran och så vidare.
Filmerna hanterar spänningsmomentet väldigt annorlunda. Ursprungsversionens största originalitet ligger i dess användande av subjektiv point-of-view-kamera, det vill säga att åskådaren ser en stor del av filmen ur mördarens ögon. Detta grepp, som snappades upp och populariserades av John Carpenter fyra år senare, används frekvent och med stor skicklighet, vilket skapar osäkerhet och rädsla hos publiken, i synnerhet då filmen aldrig avslöjar mördarens ansikte. Jag kan inte nog betona vilket smart drag detta är. När eftertexterna rullar vet vi fortfarande inte vem mördaren är, och detta bidrar till att filmen fortsätter fascinera långt efter att vi sett den.
I den nya versionen avslöjar man istället mördarens identitet från första början. Detta skulle kunna fungera, det går alldeles utmärkt i "Halloween", om man hade låtit honom behålla någon sorts mystik. Michael Myers, exempelvis, förblir en gåta filmen ut, och fortsätter därför att skrämma. Men i fallet Billy Lenz, som mördaren heter i nyversionen av "Black Christmas", väljer man att redogöra för varenda detalj i hans barndom och vuxna liv. Som resultat blir han aldrig det minsta skrämmande.
Också våldet är väldigt olika filmerna emellan. Där originalet mest antyder och är rent av stiliserat när det kommer till vissa mord, visar remaken allt i explicit detalj. Det finns drag av sadism i den senare filmen, förvisso inte oväntat då detta är ett element som tycks ha fått ett uppsving i senare års skräckfilmer, men utan ett emotionellt intresse i karaktärerna blir sadistiska inslag ungefär lika engagerande som en anatomilektion.
Ytterligare en viktig skillnad är tempot, som jag berörde tidigare. Ursprungsversionen, med sin dryga en och en halv timme, lyckas hela tiden hitta nya spännande scener, medan nyinspelningen med ansträngning töjts ut till en timme och 17 minuter innan eftertexterna. Och då har man ändå varit tvungna att lägga till en epilog på ett sjukhus i slutet. Att kalla den långtråkig är en underdrift. Faktum är att det är en av de sämsta filmerna jag sett de senaste åren.
Jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet med saker som gör den gamla filmen bättre än den nya, men slutsatsen blir hur som helst att där originalet var nyskapande, spännande, visuellt tilltalande och en genuint bra rysare, är nyversionen hiskeligt ooriginell, ospännande, platt och totalt kass. Den förstnämnda kommer kanske med tomten om du har varit snäll, men om du gjort något dumt kommer du att straffas med upprepade tvångsvisningar av nyinspelningen.
Slashern har med bland andra Michael Myers, Freddy Kruger och Jason Vorhees skapat flera ikoner och kan utan tvekan räknas till de mest populära och uthålliga ungdomsgenrerna. Filmer av denna typ släpar sålunda på ett enormt bagage, och det gäller för dem att sticka ut ordentligt för att inte försvinna i hanteringens anonymitet. Det kan därför vara extra intressant att här jämföra originalet "Black Christmas" med den nyinspelning med samma namn som dök upp förra året och som nu släpps på dvd.
Storyn har i båda filmerna en enkel premiss och utspelar sig på ett studenthem för kvinnor, där en mördare i tysthet börjar skörda offer samtidigt som han telefonterroriserar deras fortfarande ovetande vänner. Originalet utspelas under ett par dagar, medan nyinspelningen gör misstaget att trycka in all handling under julaftonskvällen. Vi märker redan från början skillnader i tempo, medan den gamla filmen tar sig tid att introducera miljö och karaktärer sker det första mordet i den nya redan innan förtexterna.
Att nyversionen går snabbt framåt är dock inget att beklaga, då jag knappt skulle kalla personerna som befolkar filmen för karaktärer. Originalets ensemble må utgöras av stereotyper, vi möter här bland andra Oskulden (som intressant nog dör först!), Smygalkisen och den Promiskuösa Bitchen, medan den i nyinspelningen mest är en köttmassa som ska penetreras av olika vassa föremål innan allt är över.
Som de flesta slasherfilmer har "Black Christmas" en gimmick, i detta fall givetvis i form av Julen. Medan originalet nöjer sig med att sätta julfirandet i ett studenthem i bakgrunden för hemskheterna, genomsyras nyversionen i varje bildruta av detta tema, faktiskt på gränsen till det absurda. Vi bjuds alltså på knivhuggningar medelst polkagrisar, julkakor gjorda av människokött, utslitna ögonglober som juldekorationer, någon spetsas på en julgran och så vidare.
Filmerna hanterar spänningsmomentet väldigt annorlunda. Ursprungsversionens största originalitet ligger i dess användande av subjektiv point-of-view-kamera, det vill säga att åskådaren ser en stor del av filmen ur mördarens ögon. Detta grepp, som snappades upp och populariserades av John Carpenter fyra år senare, används frekvent och med stor skicklighet, vilket skapar osäkerhet och rädsla hos publiken, i synnerhet då filmen aldrig avslöjar mördarens ansikte. Jag kan inte nog betona vilket smart drag detta är. När eftertexterna rullar vet vi fortfarande inte vem mördaren är, och detta bidrar till att filmen fortsätter fascinera långt efter att vi sett den.
I den nya versionen avslöjar man istället mördarens identitet från första början. Detta skulle kunna fungera, det går alldeles utmärkt i "Halloween", om man hade låtit honom behålla någon sorts mystik. Michael Myers, exempelvis, förblir en gåta filmen ut, och fortsätter därför att skrämma. Men i fallet Billy Lenz, som mördaren heter i nyversionen av "Black Christmas", väljer man att redogöra för varenda detalj i hans barndom och vuxna liv. Som resultat blir han aldrig det minsta skrämmande.
Också våldet är väldigt olika filmerna emellan. Där originalet mest antyder och är rent av stiliserat när det kommer till vissa mord, visar remaken allt i explicit detalj. Det finns drag av sadism i den senare filmen, förvisso inte oväntat då detta är ett element som tycks ha fått ett uppsving i senare års skräckfilmer, men utan ett emotionellt intresse i karaktärerna blir sadistiska inslag ungefär lika engagerande som en anatomilektion.
Ytterligare en viktig skillnad är tempot, som jag berörde tidigare. Ursprungsversionen, med sin dryga en och en halv timme, lyckas hela tiden hitta nya spännande scener, medan nyinspelningen med ansträngning töjts ut till en timme och 17 minuter innan eftertexterna. Och då har man ändå varit tvungna att lägga till en epilog på ett sjukhus i slutet. Att kalla den långtråkig är en underdrift. Faktum är att det är en av de sämsta filmerna jag sett de senaste åren.
Jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet med saker som gör den gamla filmen bättre än den nya, men slutsatsen blir hur som helst att där originalet var nyskapande, spännande, visuellt tilltalande och en genuint bra rysare, är nyversionen hiskeligt ooriginell, ospännande, platt och totalt kass. Den förstnämnda kommer kanske med tomten om du har varit snäll, men om du gjort något dumt kommer du att straffas med upprepade tvångsvisningar av nyinspelningen.
EXTRAMATERIALET
Ingen av filmerna har något extramaterial.
TRE SAKER
1. I originalet har vi nöjet att se John Saxon, från bland annat "Tenebrae" och "A Nightmare on Elm street" i rollen som polisutredaren. En stabil och underskattad skådis.
2. Skådespelerskan Andrea Martin är med i båda filmerna, men i olika roller.
3. Glen Morgan, som regisserade nyinspelningen, har en bakgrund som producent och regissör för "Arkiv X".
2. Skådespelerskan Andrea Martin är med i båda filmerna, men i olika roller.
3. Glen Morgan, som regisserade nyinspelningen, har en bakgrund som producent och regissör för "Arkiv X".
JOEL FORNBRANT (2007-12-01)