Ett nedslag i Kalifornien 1973

Licorice Pizza

Genre: Dramakomedi
Format: Blu-ray, region B, 1 skivor
Bolag: SF, 2022
Ljud: DTS-HD Master Audio 5.1
Bild: 1080p High Definition 2.40:1
FILMEN

När trailern för "Licorice Pizza" kom kände jag att det var en film precis helt i min smak. Det var 70-talsmiljö och dialogtät coming-of-age och så var det Paul Thomas Anderson bakom både manus och regi. Jag gillar mycket av det Anderson gjort, men inte allt. När det gäller "Licorice Pizza" känner jag inte att exakt allt i filmen fungerar för mig. Det är som att storyn inte riktigt hittar sin optimala form utan radar upp scen efter scen som visserligen skapar en sorts helhet men inte blir den där fullträffen som jag föreställde mig när trailern kom.

Filmen utspelar sig i Kalifornien 1973. Cooper Hoffman spelar 15-åriga skådespelaren Gary som blir blixtförtjust i den ungefär tio år äldre Alana (Alana Haim) när hon assisterar skolfotografen. Gary drar på sin bästa charm och tjatar till sig en sorts dejt som blir starten på en vänskapsrelation som Gary verkligen vill ta till en annan nivå snabbast möjligt, medan Alana är mer tveksam. Men det är också en sorts affärsrelation då Gary är en riktig entreprenör som ser möjligheter i olika projekt och genomför dem tills något annat tar över intresset. Det leder till ett stundtals stormigt förhållande mellan Gary och Alana där vänskapen utmanas och ställs på sin spets, samtidigt som de växer och utvecklas.

Det blir lite episodartat där en del udda karaktärer dyker upp. Till exempel Sean Penn som populära skådespelaren Jack Holden och Tom Waits som excentriska regissören Rex Blau (båda baserade på verkliga personer) som i en underlig scen ska göra ett motorcykeltrick på en golfbana (också baserat på en verklig händelse). En annan udda figur är John Michael Higgins som spelar ägare av en japansk restaurang som otroligt rasistiskt pratar engelska med extremt överdriven japansk brytning som om hans icke-engelskpråkiga japanska fruar skulle förstå det.

Den kanske mest udda figuren är en helt verklig person. Det är Bradley Cooper som spelar filmproducenten Jon Peters, gift med Barbra Streisand, som är en dokumenterad galenpanna. Gary och Alana stöter ihop med honom i samband med bensinransoneringen till följd av oljekrisen 1973 och han beter sig allt annat än samlat.

Som synes är det lite episodartat, men i grund och botten är det relationen mellan Gary och Alana som filmen handlar om. Det är kanske inte den mest romantiska skildring man sett i och med att de ömsom gillar varandra och ömsom nästintill hatar varandra, men det blir ändå en ganska söt historia, snyggt gestaltad i en autentisk 1973-miljö med allt vad det innebär. Paul Thomas Anderson tar sällan några enkla genvägar.

Cooper Hoffman, som alltså är Philip Seymour Hoffmans son, debuterar med filmen. Han känns väldigt naturlig som skådespelare och för samarbetet mellan Hoffman och Anderson vidare. Alana Haim är också debutant i långfilmssammanhang och känns även hon naturlig och äkta. Även om man verkligen inte ska haka upp sig på folks utseenden så är det befriande att både Hoffman och Haim inte är onaturligt välpolerade Hollywoodfejor utan ser ut som folk gör rent allmänt. Därför är det lätt att fascineras och förtjusas av dem.

I ett övergripande perspektiv gillar jag filmen. Den har på något sätt stannat kvar i och med att det gått en tid sedan jag såg den när jag skriver denna text, men som jag skrev inledningsvis så blir filmen inte den fullträff som jag så gärna hade velat att den skulle bli när jag såg trailern. Det som man verkligen tar med sig är de två debutanterna Cooper Hoffman och Alana Haim. Hoppas de dyker upp i fler sammanhang.


EXTRAMATERIALET

Inget.


TRE SAKER

1. Alanas familj, mamma, pappa och två systrar spelas av hennes riktiga familj. De har dessutom behållit sin förnamn.

2. Deras verkliga efternamn är Haim och systrarna har ett rockband under det namnet som Paul Thomas Anderson regisserat videor till.

3. Mamma Haim, Donna, var en lärarinna som Anderson var förtjust i som barn, vilket delvis inspirerade historien.


Arkiv
ANDERS JAKOBSON (2022-07-20)