Fotboll och ett samhälle i förändring

Åshöjdens BK

Genre: Drama
Format: DVD, region 2, 2 skivor
Bolag: Scanbox, 2013
Ljud: Dolby digital 1.0
Bild: 4:3
FILMEN

Det här är ren nostalgi för mig. Den 12 avsnitt långa TV-serien "Åshöjdens BK", baserad på Max Lundgrens fyra böcker, kom 1985 när jag var 12 år gammal och som mest intresserad av att sparka boll. Böckerna tror jag också att jag hade läst, men det var främst den klassiska serien i "Buster" som var min ingång till historien. När TV-serien börjades visas startade "Buster" om publiceringen av serien vilket gjorde att man kunde följa den parallellt och dessutom jämföra förlagan och adaptionen.

Och det var en tämligen trogen adaption. I det lilla samhället Åshöjden i norra Skåne slåss division fem-laget om placeringarna. Bokstavligen slåss, de flesta matcherna slutar i slagsmål och efter matcherna går hälften av laget ut och dricker brännvin med de lokala alkoholisterna.

Tonåriga halvbröderna Jorma (Gustaf Appelberg) och Edward (Johan Hedenberg) Engmark följer varje match. De får själva inte spela då det inte finns något ungdomslag, men fotbollen är deras liv. Hemmavid lever de i skyddad verkstad under sin styvfars - Edwards biologiska farfar - vingar. Han kallas Blåbärskungen och är traktens mogul som lever ett kristet liv men är en stenhård affärsman.

Plötsligt kommer den före detta landslagsspelaren Bagarn Olsson (Björn Nordqvist) till byn och ställer allt på ända. Ungdomarna ter sig till idolen och han börjar träna upp dem. "Finns det någon fotboll i er ska jag plocka fram den", säger Bagarn i en av historien klassiska repliker. Efter en välorganiserad kupp mot bollklubben väljs Bagarn till ny ordförande och spelande tränare och Åshöjdens BK omstruktureras rejält. Bagarn är en minst lika kall affärsman som Blåbärskungen och lyckas övertala den gamle mannen om vikten av ett bra fotbollslag, speciellt som Åshöjden som ort kommer att expandera inom en snar framtid då en ny europaväg ska byggas.

Under seriens gång avancerar laget division efter division och står slutligen inför en möjlighet att gå upp till tvåan. Tidens gång skildras dramaturgiskt genom bläddrande i klippböcker bland annat. Men avancemanget har sitt pris, ju bättre det går, ju mer pengar handlar det om och Blåbärskungen vill ha mer makt. Detta tär mest på seriens berättare, den romantiska grubblaren Jorma som alltid står lite i skuggan av sin betydligt bättre och mer rebelliske bror Edward. Jorma ställs inför det ena moraliska dilemmat efter det andra samtidigt som han funderar över vad han egentligen vill ha ut av sitt liv.

På sätt och vis är det nostalgin som räddar den här TV-serien för mycket i den är smått hopplöst, men samtidigt är Max Lundgrens historia bra och lätt att sugas in i. Jag hade "Åshöjdens BK" avspelad från TV på 80-talet och såg serien om och om igen, nu ser jag den sex timmar långa DVD:n i två sessioner. Och det är nostalgiskt, allt från vinjetten med specialskriven musik av Dan Hylander via repliker som finns kvar någonstans inne i hjärnan till det taffliga skådespelet.

Ja, det var kanske ingen briljant idé att sätta den gamla fotbollsspelaren Björn Nordqvist i rollen som den melankoliske Bagarn. Man måste resonerat att man hellre ville ha en person som kunde spela fotboll snarare än agera för varje gång Nordqvist öppnar munnen för en dialog eller monolog blir det pinsamt i soffan. Den flackande blicken vittnar om diverse fusklappar här och där. Även vissa av de andra "skådespelarna" är fotbollsspelare som fått några repliker. En av dem, Mikael Rönnberg gör dock bäst ifrån sig i rollen som Stockholmsproffset som köps in lagom till att laget går upp i division tre.

Av de direkta huvudrollsinnehavarna är det bara Johan Hedenberg som man sett numera. Han gör alltid smått osympatiska figurer vilket gör att han är som klippt och skuren för den egoistiska och självsäkra Edward. Och Gustaf Appelberg, trots risig frisyr och inte helt klockrena repliker, är helt okej som Jorma. Problemet med dessa herrar och alla andra "ungdomar" i serien är att de var runt 30 när serien spelades in och de ska föreställa 17-åringar. Det håller inte, men jag tror inte jag tänkte så mycket på det när jag var 12. Man identifierade sig med dem i alla fall.

Något annat som heller inte håller är att Edward och Jorma - så väl som de flesta i serien - inte pratar skånska trots att de bott där hela sitt liv. Det slutar med att det känns konstigt när de som faktiskt pratar skånska gör det.

Fotbollsscenerna i serien är ganska bra. De känns genuina även om det blir en del märkliga inklipp när något avgörande ska ske, gärna tillsammans med en replik. Dock är det ganska lite av historien som egentligen utspelar sig på själva fotbollsplanen. Det är nästan mer en blick på hur ett samhälle förändras i skiftet mellan 60- och 70-tal.

Jag återkommer ständigt till hur nostalgin är avgörande för min uppfattning av serien. Jag kan omöjligvis föreställa mig hur en 12-åring skulle ta emot serien idag. Men 12-åringen i mig vill väldigt gärna springa ut med en fotboll just nu, och sedan komma in till "Buster"-kassarna för mer Åshöjden. Det tecknade serien fortsatte nämligen långt efter böckernas slut, och det sista jag minns var att bröderna Engmark var proffs i England. Så långt går det inte i TV-serien.


EXTRAMATERIALET

Inget.


TRE SAKER

1. Jag vet inte riktigt vad de har använt för master till den här utgåvan men i ett par avsnitt kommer den klassiska "nu börjar ett program i andra kanalen"-pilen uppe i högra hörnet. Det känns oerhört rätt av någon anledning.

2. Dan Hylander dyker helt ologiskt upp i ett avsnitt och sjunger en jättekonstig låt som verkar fungera som katalysator för en karaktär som ska ta ett viktigt beslut. Klassisk exempel på "Ok, vi gör en låt till serien, men då ska vi fan vara med i den också!"

3. Den enda skådespelaren i serien som det verkligen blev något av är Göran Ragnerstam som spelar den livsfarliga tattaren Svarte Ruben som dock genomgår mest förändring under seriens gång. En riktig paradroll för Ragnerstam och tveklöst bäst agerande i serien. Ragnerstam skulle senare dyka upp i filmen "Offside" som hade en del "Åshöjden"-vibbar.


Arkiv
ANDERS JAKOBSON (2013-03-10)