Om hur det var förr och kanske är idag

Lära för livet

Genre: Drama
Format: DVD, region 2, 2 skivor
Bolag: Nordisk film, 2008
Ljud: Stereo
Bild: 4:3
FILMEN

Carin Mannheimer skrev och regisserade "Lära för livet", en tv-serie i sex timslånga avsnitt, 1976 och skapade då en av tidernas största tv-succéer. Serien visades två gånger 1977 och hade som mest 3,5 miljoner tittare, vilket är en otrolig siffra. Seriens innehåll startade en stor samhällsdebatt som kulminerade i att Mannheimer fick Stora journalistpriset. För en dramaserie!

Serien har aldrig visats i repris och nu, över 30 år senare kommer den på DVD. Bilden är lite kornig (inspelad i original på 16 mm) och mår bäst av att ses på en mindre skärm, men det spelar ingen större roll. "Lära för livet" ska ses som det tidsdokument den är.

Serien skildrar den sista tiden för bråkiga 9B på en skola någonstans nere i Göteborg. Skoltrötthet, skolkning, betyghets och oro inför framtiden är en del av ungdomarnas vardag och bidragande anledningar att de knappt går att ha i möblerade rum. Vi får följa några elever extra mycket. Stefan är tuffingen som varken kan sitta still eller hålla käften. Han skickas oftare ut från lektionerna än sitter på sin plats. Eva är tjejen som hamnat i ett dåligt gäng på fritiden och boffar thinner och är aldrig hemma. Camilla vill sköta sina studier men har dåliga förhållanden hemma med en gnällig och barnslig mamma som hon måste skydda från sin styvfar genom att ta hand om allt det mamman inte orkar.

Klassföreståndaren Katarina (Kristina Adolpson) har en avslappnad inställning till klassen. Hon tar bara itu med de värsta problemen och ser genom fingrarna för det mesta. Det gör att hon har elevernas respekt, men hon kritseras hårt av de övriga lärarna. Studierektorn/matematikläraren Inge (Sten Ljunggren) och några av hans manliga kollegor är mer polisiära i sin undervisning, medan religionsläraren Marianne (Barbro Oborg) har ingen som helst kontroll över klassen och är ständigt på gränsen till sammanbrott. Hon får inget stöd av kollegorna, snarare skäll för att hon inte kan.

En ung lärarvikarie - Jan (Per Waldwik) - kommer till skolan direkt från utbildningen med många idéer och förhoppningar, men han får inte tid att nå ut till eleverna och heller inget stöd från sina kollegor. Han och Katarina finner dock varandra och utbyter tankar och idéer. Veteranen och idealisten.

Serien har en tydlig dokumentär känsla och Mannheimer låter kameran bevaka dialogerna snarare än att styra dem åt ett mer dramatiskt håll med täta klippningar etc. Det blir därför en ganska behaglig och ibland påträngande dramaturgi som klart är till seriens fördel.

Skådespelarna är både etablerade och amatörer och ibland märks mixen ganska tydligt, även om det inte alltid är amatörerna som gör sämst ifrån sig. Lasse Strömstedt spelar till exempel Stefans pappa och gör det styltigt och irriterande. Hans karaktär är en typisk bestämmande machoman som inte drar sig för att lappa till Stefan eller psykologiskt förminska sin fru. Men Strömstedt gör rollen dåligt och jag tror att en svordom ingår i varje replik han har. Jag blir bara irriterad på honom.

Karaktärerna överlag är ganska odynamiska, med möjligen Katarina som undantag. Mansfigurerna är förtryckande och kvinnorna förminskade. Det kanske är en korrekt spegling av 70-talet, men det är ett upplägg som jag även känner igen från Mannheimers "Svenska hjärtan" 10 år senare. Vissa är rena karikatyrerna, som historieläraren Karl-Evert, en kuf som är som hämtad ur någon produktion av Galenskaparna After Shave. Helt omöjlig att ta på allvar.

Eleverna känns dock naturliga, även om det inte händer så mycket med karaktärerna. Camilla är den som det händer mest med, men till större delen är "Jag vet inte" det de flesta eleverna säger mest i serien.

Trots att serien spelades in 12-13 år innan jag gick i 9:an så finns det mycket jag känner igen. Jag gick i och för sig i en tämligen snäll och jämn klass, så den bråkiga och okoncentrerade stämningen kan jag inte riktigt identifiera sig med. Men ändå - man känner igen sig och jag känner mig glad över att varken vara 15 år idag eller lärare för den delen.

Dock tror jag att serien ganska bra speglar vad som händer i skolan än idag. Vissa problem har så klart försvunnit. Eleverna bälgar inte i sig mellanöl varje kväll eller boffar thinner nu för tiden, och jag antar att närvaroplikten är betydligt mer allvarlig idag då det nu inte finns någon större chans till att bara sluta skolan efter 9:an och börja jobba.

Alltså skulle det vara intressant med en jämförelse med hur det är idag. Jag har inte sett dokumentärserien "Klass 9A" som visats på tv nu i vår, men av det jag snappat upp känns det klart som det finns beröringspunkter.

"Lära för livet" känns viktig. Dels som tidsdokument och dels för att visa att allt inte var bättre förr och att det inte är så bra nu heller. En bra serie med vissa brister, men klart sevärd.


EXTRAMATERIALET

Det finns tyvärr/så klart inget extramaterial. I och för sig finns en färsk text av Carin Mannheimer på baksidan av omslaget och under den kan man se tidningsurklipp från när serien gick. Det hade varit roligt att läsa dessa i sin helhet.

I den bästa av världar kunde "Lära för livet" så klart utökats med en hel del spännande extramaterial, men det finns väl inte att få tag på längre.


TRE SAKER

1. Melankoliska vinjettlåten skrevs av proggrockbandet Motvind (lagom muntert bandnamn). I och med seriens succé ville de släppa låten som singel, vilket skivbolaget Nacksving vägrade då de uppfattade singlar som alltför kommersiella. 70-tal!

2. En annan rolig musikrelaterad sak ur serien: När Jan försöker entusiamera killarna i Obs-kliniken (där problembarnen hamnar) spelar han en skiva med Cornelis Vreeswijk. En kille får syn på omslaget och frågar: Är det han, diskuskastaren?

3. Mer musik: När Eva boffar thinner med några pundare hemma lyssnar de på Pink Floyds "Dark side of the moon". Musiken passar väldigt snyggt in i scenen.


Arkiv
ANDERS JAKOBSON (2008-04-04)