So you think you can slash?

Stage Fright

Genre: Skräck
Format: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Njutafilms, 2008
Ljud: Digital dolby 5.1 och 2.0
Bild: Anamorfisk widescreen 1.85:1 och Open matte fullscreen 1.33:1
FILMEN

Här har vi en Argento-esque 80-talsslasher med en brutal mördare i ugglemask som gör processen kort med ett gäng dansare. Inga fel, om ni frågar mig, för filmen - i regi av Michele Soavi - är faktiskt riktigt bra.

Ett danssällskap jobbar förbrilt med att få fason på uppsättningen "The Night Owl" om en mördare i ugglemask. Regissören Peter (David Brandon) sliter sitt hår i förtvivlan för premiären närmar sig och han har inte fått föreställningen så som han vill ha den. En av de han gnäller mest på är Alicia (Barbara Cupisti) som dras med en skadad fot.

Alicia smyger ut med sin väninna och åker till första bästa sjukhus - vilket råkar vara ett mentalsjukhus. Därinne har just en före detta skådespelare som blivit galen och styckmördat 12 personer spärrats in, men givetvis rymmer han och gömmer sig i Alicia och väninnans bil. Tillbaka vid teatern mördar han väninnan på ett sannerligen brutalt sätt och hela danssällskapet blir upprörda och skakade. Peter ser dock en möjlighet att använda detta som gratisreklam för uppsättningen och väljer att låsa in hela gänget i teatern så att de kan jobba klart och tidigarelägga premiären.

Vad han inte vet är att mördaren så klart rymt in i teatern och är nu lika inlåst som dansarna, och snart är det mördaren som paradoxalt nog klär ut sig till uggla och fortsätter med sin omotiverade slakt.

Man behöver väl ha sett åtminstone en slasher för att räkna ut hur filmen utvecklar sig, men bristen på originalitet i formen balanseras av en viss originalitet i upplägget. En stor ödslig teater är ganska skräckinjagande och klaustrofobisk i sig själv. Dessutom har mördaren en ganska god uppfinnesrikedom i metoderna han använder för att ta kål på dansarna. Ganska typiskt italienskt och likheterna med Dario Argento är många, vilket inte är så konstigt i och med att Michele Soavi varit assistent till Argento.

Jag måste säga att jag är ganska positivt överraskad av filmen. Den lurar mig rejält i öppningsscenen och är möjligen lite seg inledningsvis, men utvecklar sig till en tät och till och med spännande film även om man kan upplägget utan- och innantill vid det här laget. Till och med ugglemasken blir lite läskig till slut. En klassisk italiensk slasher med andra ord.


EXTRAMATERIALET

Till att börja med kan man välja mellan att se filmen i 4:3 eller 16:9, vilket kändes lite originellt.

Extramaterialet i övrigt är lite tunt. En biotrailer och en slideshow samsas med samma textintervju med John Morghen som går att finna på "House on the Edge of the Park" och en filmografi över Michele Soavis rullar.


TRE SAKER

1. Lite taskigt kan man säga att det är tur att mördaren tar kål på hela dansgänget för den där uppsättningen skulle ingen vettig människa vilja se...

2. När det blir som mest spännande dyker värsta "Miami Vice"-musiken upp. Lite missanpassat, men det stämplar in produktionsåret 1987 i pannan på oss med råge.

3. Sättet som de blir inlåsta på efter att med vilje låst in sig själva är faktiskt rätt smart påhittat. Jag köper det totalt.


Arkiv
ANDERS JAKOBSON (2008-05-21)