Ett seriöst anslag en oseriös film

FILMEN

John C. Reilly brukar oftast få spela andrafiolen, numera vanligtvis bredvid Will Ferrell, men här gör han huvudrollen. Jag vet inte om det är hans första huvudroll, men på sätt och vis känns det som det är på tiden. Reilly är en rolig skådespelare, som dessutom även kan spela och sjunga vilket passade ypperligt för just denna film.

Det handlar om en så kallad "spoof" på hela musikbiografigenren, främst på Johnny Cash-biografin "Walk the Line", som figurerar som en sorts ryggrad för historien om Dewey Cox, men även filmer som "Great Balls of Fire!" (om Jerry Lewis) och "The Buddy Holly Story" med många fler är referenser under resans gång.

Men det är främst "Walk the Line" som härmas. Som barn är Dewey Cox inblandad i sin duktige brors död (på ett minst sagt spektakulärt sätt) vilket är startpunkten på en osämja med fadern (Raymond J. Barry) som menar att "fel son dog". Det är också starten på en musikalisk karriär för den lille Dewey som visar sig - vid åtta års ålder - ha en bluestalang (och röst) som en gammal svart man (en mycket rolig scen).

Som 14-åring (från denna punkt spelad av Reilly) vinner Dewey en talangtävling med en till synes oskyldig poplåt, som dock bedöms som djävulens verk och Dewey flyr fältet med sin 12-åriga flickvän/kommande fru och livet börjar på allvar.

Snart börjar Dewey etablera sig som musiker. Medan den oförstående och bittra frun klämmer ur sig barn på löpande band turnérar Dewey landet runt och varvar sexorgier med en eskalerande smak för knark. Längs vägen ansluter körtjejen Darlene (Jenna Fischer) och en het, icke-fysisk relation inleds som med tiden ska bli allt allvarligare.

Sedan följer vi Deweys liv till the bitter end via en karriär som protestsångare à la Bob Dylan, flummande i Indien med The Beatles (genialt spelade av Jack Black (Paul), Paul Rudd (John), Justin Long (George) och Jason Schwartzman (Ringo)), kollapsen efter ett Phil Spector/Brian Jones-liknande projekt där Dewey försöker skapa musik med både en symfoniorkester, getter och bushmen, comebacken med den egna tv-showen och slutligen den obligatoriska hyllningen med den sista låten.

Det är skämt på skämt på skämt prick hela tiden och det är riktigt roligt. Har man sett några musikbiografier känner man igen alla vändningar och utvecklingar i historien och det är riktigt kul. Historien är delvis signerad Judd Apatow som verkar ligga bakom allt roligt inom amerikansk komedi nu för tiden, men det är så klart Reilly som "gör" filmen. Han är mycket bra i huvudrollen och det är nästan sjukt mycket folk med i den här filmen som alla drar sitt strå till stacken.

En stor fördel med filmen är att den är så pass seriöst gjord. Energi har lagts ned på att skildra de olika tidsperioderna i miljöer, kläder, frisyrer, make-up och så vidare. Ett seriöst anslag på en mycket oseriös film, för det hinner inte gå många minuter av filmen innan man förstår att man humormässigt gått in för att ha en så hög jpm (joke per minute) som möjligt, och jag gillar det. Bra och roligt.


EXTRAMATERIALET

Kommentarspåret är med regissören och manusförfattaren Jake Kasdan, manusförfattaren Judd Apatow, John C. Reilly och producenten Lew Morton. Det är så där intressant, mest det vanliga babblet.

Trots att det finns en längre version av filmen (se Tre saker nedan) så är de alternativa scenerna just alternativa och inte bortklippta. Bland annat finns det en alternativ scen av sekvensen med The Beatles i Indien, inklusive en annan LSD-tripp-film (i filmen är det en parodi på "Yellow submarine").

Det finns också ett "line-o-rama"-block med olika improvisationer. Här kan man bland annat uppleva Jenna Fischer säga otroligt snuskiga saker...

I och med att musiken har så pass stor roll i filmen så finns det två extramaterialsinslag om musik. Den ena är i och för sig fullängdsversioner av ett par av låtarna i filmen, men den andra handlar om hur musiken skrevs och de som skrev den. Vi får se bilder från inspelningsstudion där musikerna och Reilly arbetar fram låtarna, ett arbete som det lades ned mycket tid på.

Det sista inslaget är en liten fejkdokumentär om den "riktige" Dewey Cox. Det brukar vara dokumentärer av det här slaget på vanliga musikbiografier och den här är i samma anda. Den stora poängen med den här dokumentären är dock att få kända verkliga personer att göra sig roliga över Dewey Cox namn. Man kan bland annat se och höra Sheryl Crow säga "I love Cox"...


TRE SAKER

1. Dessvärre har man bara lagt med bioversionen på denna DVD och inte den förlängda versionen som är ungefär en halvtimme längre. Förutom att den innehåller längre versioner av vissa sekvenser så har vissa bihistorier uteslutits helt i denna version, bland annat ett slagsmål mellan Dewey och Patrick Duffy.

2. Även om låtarna är parodier så är de riktigt bra, med roliga texter. Speciellt gillar jag Dylan-parodin "There’s A Change a Happenin’" med sin obegripliga men hysteriska metaforsprängda text.

3. White Stripes-mannen Jack White gör en liten roll som självaste Elvis Presley. Det betyder alltså att både Jack White och Jack Black är med i samma film. Finns det fler Jacks med färgefternamn?


ANDERS JAKOBSON (2008-08-27)
KOMMENTARER - Inga kommentarer än
TIPSA EN KOMPIS OM RECENSIONEN
Din mailadress:
Din kompis mailadress:
Spamskydd:
7x5 =

20 senaste recensionerna i kategorin komedi
50 senaste recensionerna
Sök i arkivet Titel eller fritext
Genre: Komedi
Format: DVD
Region: 2
Antal skivor: 1
Utkomstår: 2008
Bolag: Sony
Ljud: Dolby digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 2.40:1
Extramaterial:
Bortklippta och förlängda scener, 6 sångframträdanden i sin helhet, Line-o-Rama, Musiken i Walk Hard: en minidokumentär, Den riktige Dewey Cox, Kommentarspår.
Fler recensioner i med skådespelarna i filmen:
Köp filmen hos:
Delning:
NIO TIPS FRÅN OKTOBER
12 SENASTE
UNDERHÅLLNINGSUTGÅVORNA