Kontrastrikt och obehagligt, men bra

FILMEN

Det är 10-årsjubileum för Todd Solodnz misärklassiker ”Happiness” – en film där ett antal karaktärer skickligt vävs ihop i en oerhört speciell historia. I navet finns tre systrar; naiva Joy (Jane Adams) som har problem att finna både kärleken och lyckan, Helen (Lara Flynn Boyle) den uppskattade författarinnan som får värja sig för alla män som vill ha henne, och Trish (Cynthia Stevenson) den perfekta hemmafrun.

Men det är egentligen karaktärerna runt dessa som är de mest intressanta. Granne till Helen bor Allen (Philip Seymour Hoffman), en perverterad telefonflåsare (en av de han ringer upp är Joy) som helst av allt vill sätta på Helen på grisigaste möjliga sätt. Hur nu det skulle gå till – han vågar ju inte prata med henne. Det här är lätt en av Hoffmans obehagligaste karaktärer som han skickligt ger liv i filmen.

Han ligger dock i lä jämfört med Dylan Bakers Bill. Han är gift med Trish, terapeut (med bland annat Allen som patient) men går själv i terapi där han berättar om sina drömmar om att skjuta ihjäl alla han ser. Men det är, tro det eller ej, inte det värsta – han är nämligen en pedofil som ger sig på sonen Billys (Rufus Read) skolkamrater. Som en skarp kontrast till detta vidriga brott ställer Todd Solodnz ömma fader-och-son-samtal om blommor och bin med en minst sagt annorlunda vinkel.

Hur konstigt det än må låta så gör Dylan Baker den bästa rollen i filmen, en karaktär som är fullt medveten om vad han sysslar med, men som helt enkelt inte kan hejda sig själv.

Filmens titel är givetvis ironisk så det dryper om det. Det finns ingen ”happiness” i karaktärernas liv, och om det för ett ögonblick faktiskt finns det så försvinner det lika fort som det kom. Även om man kan se filmen som ett relations-/familjedrama så är dialogen, storyn och karaktärerna mycket annorlunda. Det är inte skruvat på något sätt, bara ett utbud som inte hör till det vanliga.

Det är många känslor som passerar genom kroppen när man ser filmen, men mest påträngande är det solkiga och otrevliga obehaget. Låter inte speciellt trevligt, men som filmupplevelse är ”Happiness” faktiskt mycket intressant.


EXTRAMATERIALET

Ingenting.


TRE SAKER

1. Slutscenen och den absolut sista repliken är en klassiker. Tämligen oväntad upplösning och sannolikt en replik som aldrig avslutat en annan film.

2. Apropå kontraster: karaktären Kristinas (Camryn Manheim) - en granne till både Allen och Helen - något morbida bekännelse på restaurangen samtidigt som hon slevar i sig jordgubbsglass är ytterligare en minnesvärd och originell scen.

3. Ännu mer kontraster får man i filmens ledmotiv (under eftertexterna sjunget av Michael Stipe) - glatt och poppigt och precis allt det filmen inte är.


ANDERS JAKOBSON (2008-09-19)
KOMMENTARER - Inga kommentarer än
TIPSA EN KOMPIS OM RECENSIONEN
Din mailadress:
Din kompis mailadress:
Spamskydd:
7x5 =

20 senaste recensionerna i kategorin drama
50 senaste recensionerna
Sök i arkivet Titel eller fritext
Genre: Drama
Format: DVD
Region: 2
Antal skivor: 1
Utkomstår: 2008
Bolag: Sandrew Metronome
Ljud: Dolby digital 2.0
Bild: Anamorfisk widescreen 1.85:1
Fler recensioner i med skådespelarna i filmen:
Köp filmen hos:
Delning: