Thank you for the music

FILMEN

Så var den då äntligen här, filmen det gjorts reklam för i stort sett överallt. Filmen alla pratat om och de flesta också höjt till skyarna. Filmen är naturligtvis ”Mamma Mia!” och nu har jag också sett den och tyvärr så är jag inte fullt så imponerad som många andra. Historien är enkel. Sophie ska gifta sig och bjuder in sin pappa som hon aldrig träffat. Problemet är bara att varken hon eller hennes mamma Donna vet vem som är hennes pappa. Under tiden för när hon blev till hade nämligen Donna affärer med inte mindre än tre herrar; Sam, Harry och Bill. Sophie ser därför ingen annan utväg än att bjuda in dem alla tre med förhoppningen om att när hon väl ser dem ska hon direkt se vem som är hennes pappa.

Naturligtvis blir det inte så och då hennes mamma inte vet (och vill) att de är där uppstår det en minst sagt krystad situation. Resten av filmen går sen ut på att Sophie försöker lista ut vem som är hennes pappa och när alla tre till slut tror att just han är hennes far blir förvirringen total. Naturligtvis löser sig allt till det bästa och i slutet är alla sådär lyckliga som man vill att de ska vara.

Hur funkar ”Mamma Mia!” som film då? Ja, nu måste jag först erkänna att jag inte sett scenuppsättningen av den men som film är den rätt udda. I vanliga fall har jag minst sagt svårt för när folk spontant brister ut i sång helt omotiverat men här funkar det faktiskt. Det är till och med så att sångnumren är filmens starkaste delar och är det något som funkar så är det just dem.

Filmens största brister finns dock att finna i själva karaktärerna. Visserligen är ”Mamma Mia!” en komedi men ibland blir det lite för mycket. Speciellt Donnas bästa vänner Rosie (Julie Walters) och Tanya (Christine Baranski) blir emellanåt karikatyrer på sig själva med sin flamsighet. Det känns lite som den överdrivenhet som man ofta använder sig av på teatern för att de längst bak ska hänga med lika bra som de på första parkett följt med till filmen och här blir det för mycket helt enkelt.

Däremot låter det rätt bra när skådespelarna sjunger vilket jag tvivlade på innan jag såg filmen. Pierce Brosnan har till exempel en riktig basröst som gör sig bra för sång. Stellan Skarsgård är kanske mer tveksam men det funkar. Amanda Seyfried, Meryl Streep och Colin Firth däremot är riktigt bra på sång. Streeps framförande av ”The winner takes it all” ger mig nästan gåshud.

Som ni redan förstått kryllar det av kända ansikten i ”Mamma Mia!”. Vi ser Meryl Streep som Donna, Amanda Seyfried som Sophie, Pierce Brosnan som Sam, Colin Firth som Harry och Stellan Skarsgård som Bill. Och tyvärr får jag nog erkänna att vore det inte för dessa män och kvinnor samt ABBAs underbara musik skulle filmen snart ha fallit i glömska. Filmens manuse är nämligen inte alltid så bra som ibland gjorts gällande. Som tur är finns dock musiken som faktiskt räddar hela filmen. Inslagen där de sjunger är riktigt bra och det finns inte en låt som jag inte känner igen och lite tyst trallar med i. Så, tacka musiken, den räddar faktiskt en annars rätt medioker film.


EXTRAMATERIALET

Filmen är fullmatad med extramaterial. Det mest uppmärksammade är den ”Sing-a-Long”-version som finns med. Det kan närmast liknas med att man när någon i filmen sjunger lägger ut karaokeliknande text som gör att man kan sjunga med. Och såhär hemma i soffan kan det faktiskt vara lite kul men jag är mer skeptisk till de tillfällen då denna version faktiskt gått upp på bio.

Vi får också ett kommentarspår med regissören Phyllida Lloyd. Vi får se Björn Ulvaeus gästspel i filmen samt en massa dokumentärer. Vi får se hur man gjorde filmen, hur den förvandlades från teateruppsättning till film, hur skådisarna lärde sig att sjunga, borttagna scener, misslyckade tagningar samt en analys och närmare titt på hur några av låtarna spelades in.

Dessa dokumentärer täcker, som ni ser, upp det mesta man vill veta om filmen och vad skådespelarna tycker om den. Dessutom, och detta är nog det mest intressanta, får vi höra mer om vad skådisarna tyckte om att behöva lära sig sjunga och dansa. Den ena verkar vara mer nervös än den andra. Det är lite som Colin Firth säger, ”ni valde Stellan, Pierce och mig och nu får ni vad ni betalade för”. Det är dock kul att se hur de ändå fixar sången. Dessutom är det rätt kul att se vilken respekt alla har för Björn och Benny. De är rejält mycket större namn utomlands än vi svenskar ger dem kredd för.


TRE SAKER

1. Tyvärr har man översatt låttexterna med den innebörd de har istället för vad de egentligen sjunger. Antagligen för att det ska rimma bra och stämma med musiken men det känns ändå lite konstigt.

2. Under eftertexterna får vi se alla skådespelarna framföra ”Waterloo” iförda något som närmast kan liknas med ABBAs tidiga scenkläder. Riktigt underhållande.

3. Pianospelaren i "Dancing Queen" numret är Benny Andersson och under eftertexten kan man se Björn Ulvaeus som en grekisk Gud.


HANS-ÅKE LILJA (2008-11-28)
KOMMENTARER - Inga kommentarer än
TIPSA EN KOMPIS OM RECENSIONEN
Din mailadress:
Din kompis mailadress:
Spamskydd:
7x5 =

20 senaste recensionerna i kategorin komedi
50 senaste recensionerna
Sök i arkivet Titel eller fritext
Genre: Komedi
Format: DVD
Region: 2
Antal skivor: 1
Utkomstår: 2008
Bolag: Universal
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Anamorfisk Widescreen 2.40:1
Extramaterial:
Kommentarspår med regissören Phyllida Lloyd, Gästspel av Björn Ulvaeus, Skapandet av Mamma Mia! - Innehåller: Hur Mamma Mia! kom till, Filmskapandet & Skådepelarna, Musikvideo: "Gimme! Gimme! Gimme!", Borttaget musiklanummer: "Name Of The Game", Borttagna scener, Misslyckade tagningar, Sångträning, Bakom kulisserna på filmen, Analys av ett musikalnummer: "Lay All Your Love On Me" och Sing-A-Long version
Fler recensioner i med skådespelarna i filmen:
Köp filmen hos:
Delning:

NIO TIPS FRÅN DECEMBER
12 SENASTE
ROMANTISKA KOMEDIERNA