Sarkasmer i samlad form
FILMENMin första kontakt med Rowan Atkinson var i humorprogrammet som hette "Inte Aktuellt" (knepig direktöversättning av "Not The Nine o'clock News") någon gång på det tidiga 80-talet, men det var så klart som Svarte Orm han fick sitt genombrott i Sverige när serien ingick i det klassiska helkvällsprogrammet "Razzel".
Denna "Ultimate edition" samlar rubbet på hela sex skivor och som tittare har man över 13 timmar att lägga ned för att se allt. I snabb sammanfattning gick serien ut på att karaktären Edmund Blackadder dök under olika perioder i den engelska historien och gjorde sitt eget personliga avtryck.
I den första säsongen (1485-1508) hör Edmund hemma i hovet. I premiäravsnittet lyckas han mörda den engelska kungen, varvid hans far Richard IV (Brian Blessed) tar över makten. Edmund har noll status inom hovet och hans far måste ständigt blir påmind om vem sonen är och lär sig aldrig hans namn. Den andra sonen Harry (Robert East)) är klart mer favoriserad. Edmund lyckas på något märkligt sätt få två underhuggare som verkligen dyrkar honom som en gud, den genomdumma Percy (Tim McInnerny) och den smutsiga Baldrick (Tony Robinson). Sporrad av ett starkt ego beslutar sig Edmund för att gå under namnet Blackadder och skaffar en ful pottfrissa och helsvarta kläder.
Även om han är slingrig och lismande är han innerst inne en riktig fegis och de sex första avsnitten går i mycket ut på att Blackadder hamnar i situationer där han försöker använda sitt ego men slutligen visar sitt rätta jag. Ett övergripande mål är förstås att förbättra sin status inom hovet, men det går inget vidare. Under resans gång blir han både ärkebiskop, bortlovad till en spansk prinsessa och misstänkt för att vara häxa, samtidigt som sarkasmerna duggar tätt.
Säsong ett är lite seg så här i efterhand, men mycket räddas av Brian Blesseds explosiva skådespel. Mycket skägg och mycket mun och stora yviga gester.
Säsong två (1558-1603) är den jag skulle vilja kalla den klassiska säsongen. Nu är Edmund Blackadder en lord med snyggt skägg och bara sarkasmer på lager. Velpellen från första säsongen är som bortblåst och karaktären har mer pondus. Självklart är både Baldrick och Percy Percy tillbaka, nästan enkom för att vara sårbara väggar för Blackadders sarkasmer.
I den här säsongen är Blackadder i drottning Elizabeths (Miranda Richardson) tjänst. Det är en extremt skruvad karaktär som egentligen tar över helt och hållet. Elizabeth verkar förtjust i Edmund, men tar varje chans som går att skoja med honom eller ta hans pengar. Vid hennes sida finns hennes smått pervers amma (Patsy Byrne) och Lord Melchett (Stephen Fry).
Blackadder kämpar med att få den otacksamma rollen som bödel, irriteras över potatisens intåg i England, blir pressad på pengar av kyrkan, håller två helt olika fester samtidigt och blir i det sista avsnittet tillfångatagen av den ondskefulla prins Ludvig, spelad av Hugh Laurie som gör entré i serien i och med denna säsong (han gör även en annan roll i ett annat avsnitt).
Som sagt, jag ser detta som den klassiska säsongen, komplett med vinjetten där en svart orm slingrar sig över ett rutigt golv, och skrattar mer åt denna än den första.
I den tredje säsongen (1760-1815) har Edmund Blackadder blivit betjänt åt den hatade prinsen av Wales (Hugh Laurie i sin första fasta roll) som är odräglig, som spiller pengar till höger och vänster och som i det första avsnittet det brittiska parlamentet vill göra sig av med. Blackadder räddar prinsen på vanligt manér och får i resten av säsongen dras med gaphalsen.
Prins George är hittills kanske den mest exentriska av alla "ledarfigurer" Blackadder verkar under, men han är inte riktigt lika rolig som både Richard IV (Brian Blessed) och Elizabeth (Miranda Richardson). En annan brist med säsongen är att det är alldeles för få fasta karaktärer. Utöver Blackadder och prinsen finns givetvis Baldrick kvar, men ingen Percy Percy vilket betyder att Blackadder egentligen bara har en person att sprida sina värsta sarkasmer på, vilket gör att det blir lite mobbingkänsla. Som fjärde person finns kaféägarinnan Mrs Miggins (Helen Atkinson-Wood) som något sorts bollplank.
Dessvärre börjar serien gå lite på tomgång här - vi har hört sarkasmerna förut och även om äventyren är nya så känns det inte lika roligt längre. I det sista avsnittet dyker Blackadders kusin från Skottland - McAdder (också spelad av Atkinson) - upp och det är uppfriskande, nästan så man hade velat sett mer av den karaktären.
Den fjärde och sista omgången (Västfronten 1917) sätter Blackadder i en lite mer modern miljö. Här är han kapten i den engelska armén med menige Baldrick och löjtnant St. Barleigh (Hugh Laurie) under sig, och uppåt svarar han till General Melchett (Stephen Fry) och hans lismande undersåte kapten Darling (Tim McInnerny). Som synes är det rena dreamteamet av skådespelare från seriens gång som samlas i den sista säsongen. Även Miranda Richardson gör ett gästspel i ett avsnitt.
Säsong fyra är betydligt bättre och roligare än jag minns den. Känslan var att den typiska "Blackadder"-stämningen var borta när man lämnade slott och kungliga miljöer, men den är faktiskt intakt och säsongens form skiljer sig inte märkvärt från de tidigare. Blackadder hamnar i allehanda trassel när han döms till döden, producerar underhållning, blir ett flygaress eller letar tyska spioner.
Alla inblandade faller in i sina givna roller - Baldrick är dum och kass på matlagning, St. Barleigh är korkad, Melchett är exentrisk och inkompetent och Darling ömsom djävulsk och ömsom bortkollrad. Blackadder är som vanligt och kämpar hårt för att undvika strid, men som sista avsnittet avslöjar så går det inte att komma undan när det väl kommer till kritan.
12 timmar med Edmund Blackadder är därmed avklarade. Det är inte riktigt min humor då det blir ganska enformigt i längden, men det är klart att det finns stunder då jag skrattar till.
Denna "Ultimate edition" samlar rubbet på hela sex skivor och som tittare har man över 13 timmar att lägga ned för att se allt. I snabb sammanfattning gick serien ut på att karaktären Edmund Blackadder dök under olika perioder i den engelska historien och gjorde sitt eget personliga avtryck.
I den första säsongen (1485-1508) hör Edmund hemma i hovet. I premiäravsnittet lyckas han mörda den engelska kungen, varvid hans far Richard IV (Brian Blessed) tar över makten. Edmund har noll status inom hovet och hans far måste ständigt blir påmind om vem sonen är och lär sig aldrig hans namn. Den andra sonen Harry (Robert East)) är klart mer favoriserad. Edmund lyckas på något märkligt sätt få två underhuggare som verkligen dyrkar honom som en gud, den genomdumma Percy (Tim McInnerny) och den smutsiga Baldrick (Tony Robinson). Sporrad av ett starkt ego beslutar sig Edmund för att gå under namnet Blackadder och skaffar en ful pottfrissa och helsvarta kläder.
Även om han är slingrig och lismande är han innerst inne en riktig fegis och de sex första avsnitten går i mycket ut på att Blackadder hamnar i situationer där han försöker använda sitt ego men slutligen visar sitt rätta jag. Ett övergripande mål är förstås att förbättra sin status inom hovet, men det går inget vidare. Under resans gång blir han både ärkebiskop, bortlovad till en spansk prinsessa och misstänkt för att vara häxa, samtidigt som sarkasmerna duggar tätt.
Säsong ett är lite seg så här i efterhand, men mycket räddas av Brian Blesseds explosiva skådespel. Mycket skägg och mycket mun och stora yviga gester.
Säsong två (1558-1603) är den jag skulle vilja kalla den klassiska säsongen. Nu är Edmund Blackadder en lord med snyggt skägg och bara sarkasmer på lager. Velpellen från första säsongen är som bortblåst och karaktären har mer pondus. Självklart är både Baldrick och Percy Percy tillbaka, nästan enkom för att vara sårbara väggar för Blackadders sarkasmer.
I den här säsongen är Blackadder i drottning Elizabeths (Miranda Richardson) tjänst. Det är en extremt skruvad karaktär som egentligen tar över helt och hållet. Elizabeth verkar förtjust i Edmund, men tar varje chans som går att skoja med honom eller ta hans pengar. Vid hennes sida finns hennes smått pervers amma (Patsy Byrne) och Lord Melchett (Stephen Fry).
Blackadder kämpar med att få den otacksamma rollen som bödel, irriteras över potatisens intåg i England, blir pressad på pengar av kyrkan, håller två helt olika fester samtidigt och blir i det sista avsnittet tillfångatagen av den ondskefulla prins Ludvig, spelad av Hugh Laurie som gör entré i serien i och med denna säsong (han gör även en annan roll i ett annat avsnitt).
Som sagt, jag ser detta som den klassiska säsongen, komplett med vinjetten där en svart orm slingrar sig över ett rutigt golv, och skrattar mer åt denna än den första.
I den tredje säsongen (1760-1815) har Edmund Blackadder blivit betjänt åt den hatade prinsen av Wales (Hugh Laurie i sin första fasta roll) som är odräglig, som spiller pengar till höger och vänster och som i det första avsnittet det brittiska parlamentet vill göra sig av med. Blackadder räddar prinsen på vanligt manér och får i resten av säsongen dras med gaphalsen.
Prins George är hittills kanske den mest exentriska av alla "ledarfigurer" Blackadder verkar under, men han är inte riktigt lika rolig som både Richard IV (Brian Blessed) och Elizabeth (Miranda Richardson). En annan brist med säsongen är att det är alldeles för få fasta karaktärer. Utöver Blackadder och prinsen finns givetvis Baldrick kvar, men ingen Percy Percy vilket betyder att Blackadder egentligen bara har en person att sprida sina värsta sarkasmer på, vilket gör att det blir lite mobbingkänsla. Som fjärde person finns kaféägarinnan Mrs Miggins (Helen Atkinson-Wood) som något sorts bollplank.
Dessvärre börjar serien gå lite på tomgång här - vi har hört sarkasmerna förut och även om äventyren är nya så känns det inte lika roligt längre. I det sista avsnittet dyker Blackadders kusin från Skottland - McAdder (också spelad av Atkinson) - upp och det är uppfriskande, nästan så man hade velat sett mer av den karaktären.
Den fjärde och sista omgången (Västfronten 1917) sätter Blackadder i en lite mer modern miljö. Här är han kapten i den engelska armén med menige Baldrick och löjtnant St. Barleigh (Hugh Laurie) under sig, och uppåt svarar han till General Melchett (Stephen Fry) och hans lismande undersåte kapten Darling (Tim McInnerny). Som synes är det rena dreamteamet av skådespelare från seriens gång som samlas i den sista säsongen. Även Miranda Richardson gör ett gästspel i ett avsnitt.
Säsong fyra är betydligt bättre och roligare än jag minns den. Känslan var att den typiska "Blackadder"-stämningen var borta när man lämnade slott och kungliga miljöer, men den är faktiskt intakt och säsongens form skiljer sig inte märkvärt från de tidigare. Blackadder hamnar i allehanda trassel när han döms till döden, producerar underhållning, blir ett flygaress eller letar tyska spioner.
Alla inblandade faller in i sina givna roller - Baldrick är dum och kass på matlagning, St. Barleigh är korkad, Melchett är exentrisk och inkompetent och Darling ömsom djävulsk och ömsom bortkollrad. Blackadder är som vanligt och kämpar hårt för att undvika strid, men som sista avsnittet avslöjar så går det inte att komma undan när det väl kommer till kritan.
12 timmar med Edmund Blackadder är därmed avklarade. Det är inte riktigt min humor då det blir ganska enformigt i längden, men det är klart att det finns stunder då jag skrattar till.
EXTRAMATERIALET
Utöver de fyra säsongerna finns det ett antal specialavsnitt (se Tre saker) varav julspecialen från 1988 är med här. Här träffar vi en helt annan Blackadder, nämligen Ebenezer som till skillnad från sina förfäder är en oerhört vänlig och generös människa, så generös att han ger bort alla sina pengar, alla sina julklappar och all mat på självaste julafton.
På natten blir han hemsökt av Julspöket (Robbie Coltrane) som för att poängtera vilken bra människa Ebenezer är visar visioner av hans elaka förfäder (i det här fallet Blackadder 2 och 3) som avskräckande exempel. Givetvis får detta motsatt effekt och när Ebenezer fått se en vision av framtiden i två versioner - en om han fortsätter vara god eller en annan när han blir ond - så är det självklart vilken han väljer.
Den här trekvartslånga julspecialen är riktigt rolig och även om det känns märkligt med en snäll Blackadder under den första akten, blir han kanske den allra värsta under den tredje. Mittenakten med återblickarna är mycket underhållande, och framtidsvisionen med rymd-Blackadder är hur kul som helst. En bra bonusfilm helt klart.
2008 firade "Blackadder" 25 år och en timlångdokumentär med färska intervjuer med alla inblandade gjordes, där vi dessutom får följa med till inspelningsplatser, träffa Hugh Laurie - som nu är en storstjärna som House - i Los Angeles och Stephen Fry i Sydafrika. Det är som alltid roligt att se skådespelarna så här i modern tid eftersom de ser rätt så annorlunda ut.
Det är en väldigt bra dokumentär där massor av intressant information kommer fram. Dock svärtas allt av stundtals pinsamt dålig översättning. FilmTextarna AB borde se över sina anställda så slipper vi kanske styggelser som "koncerter", "hadde", "perlor", "bättre än mig", "rykker" och andra stavfel.
Som extra bonus finns ytterligare 75 minuter med intervjumaterial som inte kom med i dokumentären.
På natten blir han hemsökt av Julspöket (Robbie Coltrane) som för att poängtera vilken bra människa Ebenezer är visar visioner av hans elaka förfäder (i det här fallet Blackadder 2 och 3) som avskräckande exempel. Givetvis får detta motsatt effekt och när Ebenezer fått se en vision av framtiden i två versioner - en om han fortsätter vara god eller en annan när han blir ond - så är det självklart vilken han väljer.
Den här trekvartslånga julspecialen är riktigt rolig och även om det känns märkligt med en snäll Blackadder under den första akten, blir han kanske den allra värsta under den tredje. Mittenakten med återblickarna är mycket underhållande, och framtidsvisionen med rymd-Blackadder är hur kul som helst. En bra bonusfilm helt klart.
2008 firade "Blackadder" 25 år och en timlångdokumentär med färska intervjuer med alla inblandade gjordes, där vi dessutom får följa med till inspelningsplatser, träffa Hugh Laurie - som nu är en storstjärna som House - i Los Angeles och Stephen Fry i Sydafrika. Det är som alltid roligt att se skådespelarna så här i modern tid eftersom de ser rätt så annorlunda ut.
Det är en väldigt bra dokumentär där massor av intressant information kommer fram. Dock svärtas allt av stundtals pinsamt dålig översättning. FilmTextarna AB borde se över sina anställda så slipper vi kanske styggelser som "koncerter", "hadde", "perlor", "bättre än mig", "rykker" och andra stavfel.
Som extra bonus finns ytterligare 75 minuter med intervjumaterial som inte kom med i dokumentären.
TRE SAKER
1. "The Black Adder" eller "Blackadder"...? Ja, det verkar var lite blandat med, och på samma vis är det svenska namnet varierande - "Svarte orm", "Svarta ormen", "Svartorm" och så vidare.
2. Säsongerna benämns som "Remastered" på omslaget, vilket inte säger så mycket. Någon fantastisk kvalitet på ljud och bild är det inte.
3. Tyvärr är denna samling inte helt komplett, det som inte är med är 15-minuters kortisen "Blackadder: The Cavalier Years" (1988) och "Blackadder Back & Forth" (1999).
2. Säsongerna benämns som "Remastered" på omslaget, vilket inte säger så mycket. Någon fantastisk kvalitet på ljud och bild är det inte.
3. Tyvärr är denna samling inte helt komplett, det som inte är med är 15-minuters kortisen "Blackadder: The Cavalier Years" (1988) och "Blackadder Back & Forth" (1999).
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Rowan Atkinson (4)
Rowan Atkinson (4)
