Von Trier lämnar inte någon oberörd
FILMENDet är lite lustigt att bli påmind om att Lars Von Triers senaste långfilm innan "Antichrist" var "Direktören för det hele". Snacka om kontraster - en fars mot ett skräckdrama som omöjligen lämnar någon oberörd.
Kritiken till "Antichrist" har varit splittrad. Vissa har hyllat filmen som Von Triers bästa medan andra menat att den är onödigt våldsam, att den speglar kvinnohat och han gjort den för att chockera. Inget av detta köper jag, och även om Von Trier möjligtvis inte gör filmer exakt i min smak så bottnar mina känslor för filmen i vad den förmedlar och inget annat.
Filmen börjar med en vacker prolog, filmad i slowmotion i svartvitt, tonsatt med arian "Lascia ch'io pianga" och skildrar hur en man (Willem Dafoe) och en kvinna (Charlotte Gainsbourg) är så uppslukade av passionerad älskog (inklusive full penetrering av "stuntkön") att de inte märker hur deras lille son tar sig ut ur sin hage, klättrar upp på ett bord och faller ut genom fönstret till sin död. Det är som en märklig och obehaglig musikvideo, men obeskrivligt vackert i sitt bildspråk.
Därefter inleds de fyra kapitlen i filmen: "Grief", "Pain (Chaos Reigns)", "Despair (Gynocide)" och "The Three Beggars", innan allting avslutas med en epilog. Till följd av sonens död faller kvinnan in i en sorgperiod fylld av panikångest. Mannen, som är terapeut till vardags, litar inte på den vård kvinnan får utan väljer att själv behandla henne. Det är en smärtsam tid och kvinnan ser sex som den enda metoden att bli fri sin ångest, medan mannen försöker bryta ned allting och framför allt ta reda på vad hon är rädd för. Det går inte, så han frågar istället "Var är du rädd"?
Till slut kommer hon fram till Eden, stugan i skogen där hon sommaren innan satt och skrev på en uppsats om mord utförda av kvinnor. De ger sig av dit för att slutföra behandlingen, men väl där blir saker knappast bättre.
Mycket mer än så vill jag inte säga om handlingen. "Antichrist" är varken en popcornfilm eller speciellt lämplig för första dejten. Den är stundtals långsam, vilket förstärks av avsaknaden av musik och miljöljud. Då och då kommer någon olycksalig ton in och bidrar till stämningen, men för det mesta är det en "tyst" film. Filmen hänger helt och hållet på de båda skådespelarna, vars karaktärer som ni kanske förstått inte fått några namn. Det finns några andra människor i filmen, men de har inga repliker och ej heller några ansikten - de är utsuddade, vilket ger ytterligare bränsle till obehagsbrasan.
Det är två krävande roller Dafoe och Gainsbourg fått sätta tänderna i, roller som klär av dem bokstavligt talat i både explicita nakenscener och i känslomässiga utbrott. Jag blir lite matt av att bara tänka på det, men båda gör väldigt bra insatser.
Filmen är fylld av symbolik - saker som faller, djur med döda avkommor - och strävar ibland omkring i ett mildare David Lynch-land, men det är för det inte svårt att hänga med i vad som händer.
Fotot är vansinnigt snyggt. Prologen är något i särklass medan resten av filmen är vad jag skulle vilja kalla för "snygg-Dogma". De sedvanliga greppen med jump cuts, handhållna kameror och lite märkliga bildvinklar finns där, men det är oerhört snyggt filmat och dessutom kryddat med rätt många specialeffekter.
Det finns med andra ord mycket att ta in från "Antichrist". Jag kan tycka att storyn inte helt och hållet faller mig i smaken - i brist på bättre ordval "ballar den ur" lite under sista tredjedelen (omedveten ordvits, eller möjligen en passning till ni som sett filmen...), men som jag sa inledningsvis så är det omöjligt att inte bli berörd av filmen. Om det är positivt eller negativt är upp till tittaren att avgöra.
Kritiken till "Antichrist" har varit splittrad. Vissa har hyllat filmen som Von Triers bästa medan andra menat att den är onödigt våldsam, att den speglar kvinnohat och han gjort den för att chockera. Inget av detta köper jag, och även om Von Trier möjligtvis inte gör filmer exakt i min smak så bottnar mina känslor för filmen i vad den förmedlar och inget annat.
Filmen börjar med en vacker prolog, filmad i slowmotion i svartvitt, tonsatt med arian "Lascia ch'io pianga" och skildrar hur en man (Willem Dafoe) och en kvinna (Charlotte Gainsbourg) är så uppslukade av passionerad älskog (inklusive full penetrering av "stuntkön") att de inte märker hur deras lille son tar sig ut ur sin hage, klättrar upp på ett bord och faller ut genom fönstret till sin död. Det är som en märklig och obehaglig musikvideo, men obeskrivligt vackert i sitt bildspråk.
Därefter inleds de fyra kapitlen i filmen: "Grief", "Pain (Chaos Reigns)", "Despair (Gynocide)" och "The Three Beggars", innan allting avslutas med en epilog. Till följd av sonens död faller kvinnan in i en sorgperiod fylld av panikångest. Mannen, som är terapeut till vardags, litar inte på den vård kvinnan får utan väljer att själv behandla henne. Det är en smärtsam tid och kvinnan ser sex som den enda metoden att bli fri sin ångest, medan mannen försöker bryta ned allting och framför allt ta reda på vad hon är rädd för. Det går inte, så han frågar istället "Var är du rädd"?
Till slut kommer hon fram till Eden, stugan i skogen där hon sommaren innan satt och skrev på en uppsats om mord utförda av kvinnor. De ger sig av dit för att slutföra behandlingen, men väl där blir saker knappast bättre.
Mycket mer än så vill jag inte säga om handlingen. "Antichrist" är varken en popcornfilm eller speciellt lämplig för första dejten. Den är stundtals långsam, vilket förstärks av avsaknaden av musik och miljöljud. Då och då kommer någon olycksalig ton in och bidrar till stämningen, men för det mesta är det en "tyst" film. Filmen hänger helt och hållet på de båda skådespelarna, vars karaktärer som ni kanske förstått inte fått några namn. Det finns några andra människor i filmen, men de har inga repliker och ej heller några ansikten - de är utsuddade, vilket ger ytterligare bränsle till obehagsbrasan.
Det är två krävande roller Dafoe och Gainsbourg fått sätta tänderna i, roller som klär av dem bokstavligt talat i både explicita nakenscener och i känslomässiga utbrott. Jag blir lite matt av att bara tänka på det, men båda gör väldigt bra insatser.
Filmen är fylld av symbolik - saker som faller, djur med döda avkommor - och strävar ibland omkring i ett mildare David Lynch-land, men det är för det inte svårt att hänga med i vad som händer.
Fotot är vansinnigt snyggt. Prologen är något i särklass medan resten av filmen är vad jag skulle vilja kalla för "snygg-Dogma". De sedvanliga greppen med jump cuts, handhållna kameror och lite märkliga bildvinklar finns där, men det är oerhört snyggt filmat och dessutom kryddat med rätt många specialeffekter.
Det finns med andra ord mycket att ta in från "Antichrist". Jag kan tycka att storyn inte helt och hållet faller mig i smaken - i brist på bättre ordval "ballar den ur" lite under sista tredjedelen (omedveten ordvits, eller möjligen en passning till ni som sett filmen...), men som jag sa inledningsvis så är det omöjligt att inte bli berörd av filmen. Om det är positivt eller negativt är upp till tittaren att avgöra.
EXTRAMATERIALET
Ingenting.
TRE SAKER
1. De som inte tycker om när könsorgan råkar ut för otrevliga saker får vara beredda på att blunda lite när de ser filmen.
2. Det är tydligen ett dataspel planerat som spin-off till filmen. Det ska heta "Eden" och enligt spelregissören Morten Iversen bli "en självterapeutisk resa in i ens egna mörkaste rädslor" som kommer att "spränga alla gränser om vad man kan och inte kan göra i ett dataspel".
3. Omslaget menar att "Antichrist" är Von Triers "kliv in i skräckfilmens värld". Mja, det tog han väl egentligen redan med "Riket"... Även om ingen av dem egentligen är renodlad skräck.
2. Det är tydligen ett dataspel planerat som spin-off till filmen. Det ska heta "Eden" och enligt spelregissören Morten Iversen bli "en självterapeutisk resa in i ens egna mörkaste rädslor" som kommer att "spränga alla gränser om vad man kan och inte kan göra i ett dataspel".
3. Omslaget menar att "Antichrist" är Von Triers "kliv in i skräckfilmens värld". Mja, det tog han väl egentligen redan med "Riket"... Även om ingen av dem egentligen är renodlad skräck.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Willem Dafoe (28)
Willem Dafoe (28)
