Att ge upp sina drömmar

FILMEN

Innan Paul Verhoeven flyttade till Hollywood och började regissera våldsam science fiction ("Robocop", "Total Recall") och kontroversiella thrillers ("Basic Instinct"), hade han en framgångsrik karriär hemma i Holland med filmer som "Turkish Delight" och "Soldier of Orange". "Spetters" från 1980 blev den näst sista filmen i hemlandet, till stor del på grund av den kritik Verhoeven fick utstå som ett resultat av sin något omilda behandling av känsliga teman. Mer om det senare.

Filmen, som inledningsvis signalerar en typisk "mot alla odds"-story men ungefär halvvägs tar mörka och oväntade vändningar, handlar om tre unga vänner och deras intresse för motocross och brudar. Den kaxige Rien (Hans Van Tongeren) är den talanfyllde, Eef (Toon Agterberg) den strulige mekanikern, och Hans (Maarten Spanjer) är, well, tönten i gänget. Gemensamt har de ambitionenen att göra sig ett namn inom sporten och på så sätt kunna ta sig ur hålan de bor i. Målet är att komma upp i samma klass som firade mästaren Gerrit Witkamp (Rutger Hauer), som inte aktivt är med och formar berättelsen, men har ett stort symbolvärde genom hela filmen.

När den blonda och tuffa Fientje (Renée Soutendijk) anländer till byn för att driva korvkiosk tillsammans med sin bror, börjar kamraterna tävla om hennes gunst och en rivalitet utvecklas snabbt. Damen är dessutom, i brist på ett bättre uttryck, en riktig gold digger, och kan inte tåla en man utan potential att överösa henne med stora mängder pengar. Vi följer huvudpersonerna i deras vardag, på stan och i samband med tävlingar, och handlingen har ganska länge en optimistisk ton, vilket dock förändras innan berättelsen är över.

Typiskt för Verhoeven är att protagonisterna i hans filmer knappast är några hjältar, och så även här. Karaktärerna i "Spetters" har gott om mänskliga brister, och kan stundtals upplevas som direkt osympatiska, som när de trakasserar bögar efter en krogrunda eller när Fientje bjuder ut sig till höger och vänster för att få vissa fördelar. Samtidigt skildras deras vardag med en närhet som gör det svårt att tycka illa om dem, och historien innehåller även mycket humor.

Det är under filmens andra hälft som orosmolnen börjar hopa sig och vännerna glider isär. När Rien förlamas efter en olycka, hamnar motocrossen alltmer i bakgrunden även för de övriga. Eef drömmer om att flytta till Kanada, och för att finansiera detta börjar han råna manliga prostituerade. Vi tillåts ana att hans måltavlor väljs ut inte så mycket på grund av tillgänglighet som av en fascination för deras livsstil. Eefs nattliga aktiviteter leder så småningom till att han på ett synnerligen brutalt sätt tvingas konfronteras med sin egen sexualitet, i en scen som får "Den sista färden" att likna rena söndagsskolan. Hans är den som försöker hålla motocross-drömmarna vid liv, men börjar efterhand tvivla på att han verkligen har talangen att bli den nye Gerrit Witkamp.

Samtliga karaktärer råkar alltså ut för händelser som för evigt förändrar deras liv. Det är först i detta skede som vi ser "Spetters" för vad den är. Inte en sportfilm där den underlägsne hjälten till slut får besegra den arrogante mästaren, utan ett drama om att växa upp, berättat med råhet och ovanligt rakt på sak. Paul Verhoeven är långt ifrån någon subtil filmskapare, varför protagonisternas öden upplevs som lite väl hårda när det börjar gå utför för dem. Tack vare den relativt sorgefria inledningen känner man för huvudpersonerna och lider med dem i deras misslyckanden.

Något som gjorde "Spetters" till en kontroversiell film på sin tid var hur Verheoven hanterade saker som homosexualitet och handikapp, båda viktiga teman i berättelsen. Till stor del beror upprördheten säkert på att det inte existerar några moraliska pekpinnar över huvud taget ens i de mest avgörande scenerna. Vi åskådare ser bara filmens händelser utspela sig, och lämnas att dra våra egna slutsatser. Självfallet kommer det att reta vissa när en karaktär ser självmord som det enda alternativet till ett liv i rullstol, utan att någon påpekar det felaktiga i hans tänkande.

Nu är inte allt nattsvart ens mot slutet av filmen. Vissa av karaktärerna anpassar sig till en hyfsat ljus framtid, om än med krossade drömmar, medan andra möter sin undergång. Att se sina förhoppningar ryckas undan i förmån för ett mer vardagligt liv kan dock vara nog så knäckande, och "Spetters" lyckas mycket väl med att fånga just detta.


EXTRAMATERIALET

En märklig originaltrailer och ett sparsmakat fotogalleri är det som bjuds.


TRE SAKER

1. Något Paul Verhoeven utvecklade med senare filmer var en starkt satirisk ådra, där media ofta var en institution som fick på käften. Lite av detta kan skönjas redan i "Spetters", där en överdriven och småkorrupt tv-reporter ständigt bevakar motocross-tävlingarna.

2. Detta är den första film jag någonsin sett där det förekommer en homosexuell avsugning i bild.

3. Verhoeven har tyvärr inte varit särskilt aktiv på sistone, med ynka tre filmer på sitt CV de senaste tio åren.


JOEL FORNBRANT (2010-04-24)
KOMMENTARER - Inga kommentarer än
TIPSA EN KOMPIS OM RECENSIONEN
Din mailadress:
Din kompis mailadress:
Spamskydd:
7x5 =

Relaterade recensioner (8)
20 senaste recensionerna i kategorin drama
50 senaste recensionerna
Sök i arkivet Titel eller fritext
Genre: Drama
Format: DVD
Region: 2
Antal skivor: 1
Utkomstår: 2010
Bolag: Njutafilms
Ljud: Dolby digital 2.0
Bild: Anamorfisk widescreen 1.66:1
Extramaterial:
Originaltrailer, Fotogalleri
Köp filmen hos:
Delning:
NIO TIPS FRÅN OKTOBER
12 SENASTE
ACTIONFILMERNA