Intetsägande och slöseri med tid

FILMEN

"The Doom Generation" gjordes av Gregg Araki 1995, det vill säga två år innan "Nowhere". Egentligen borde jag alltså ha sett filmerna i omvänd ordning (även om det inte finns några band mellan dem), men nu blev det inte så. Jag är i och för tveksam till att jag hade tyckt annorlunda om "The Doom Generation" och "Nowhere" om jag hade sett dem i kronologisk ordning. Nu kan jag bara konstatera att Gregg Araki är en filmskapare jag inte alls gillar.

Efter två filmer ser jag ett mönster i hans filmer. Kanske hans stil till och med. Dialogen består till hälften av förolämpningar eller fräna jämförelser, personregin sviktar med ganska platta skådespelarinsatser och berättelserna är bara tråkiga och intetsägande. Det oroar mig när jag på omslaget hittar ett citat om att Araki "omfamnats av kritiker och festivaler världen över". Varför då? Vad är det jag missar?

Den här filmen är en sorts "Natural Born Killers"-variant där ett ungt kärlekspar, arga Amy (Rose McGowan) och flummiga Jordan (James Duval), stöter ihop med galningen Xavier (Johnathon Schaech) när han bokstavligt talat rymmer in i Amys bil när han blir överfallen. Trots idoga försök blir Amy och Jordan inte av med Xavier utan sticker i stället i väg på en resa mot ingenstans under vilken de stöter på märkliga ex till Amy och lämnar en rad med döda kroppar efter sig.

Något sådant. Jordan käkar skräpmat, Amy ligger med båda två och Xavier blir bara allt mer galen. Araki klämmer in lite splatter och lite nynazister som grädde på moset, och resultatet blir en film som bara känns konstig och intetsägande. Jag hoppas in i det sista att det ska vara en utdragen drömsekvens, men det är det inte.

Personligen får jag ingen behållning alls av filmen. Det finns ingenting jag kan ta med mig till resten av livet, enbart vetskapen om att jag slösat bort 80 minuter och den tid det tog att skriva denna text av mitt liv.


EXTRAMATERIALET

Inget.


TRE SAKER

1. Kul att se Rose McGowan och Johnathon Schaech i två av deras tidigaste roller. Ingen av dem gör någon minnesvärd insats dock.

2. Trots att jag påstår att det inte finns några band mellan denna film och "Nowhere" så räknas de som del 2 och 3 i Gregg Arakis "Teenage Apocalypse Trilogy", där den första filmen heter "Totally F***ed Up".

3. Precis som i "Nowhere" finns det en del trevlig 90-talsmusik i filmen. Alltid något.


ANDERS JAKOBSON (2012-05-29)
KOMMENTARER - Inga kommentarer än
TIPSA EN KOMPIS OM RECENSIONEN
Din mailadress:
Din kompis mailadress:
Spamskydd:
7x5 =

20 senaste recensionerna i kategorin drama
50 senaste recensionerna
Sök i arkivet Titel eller fritext
Genre: Drama
Format: DVD
Region: 2
Antal skivor: 1
Utkomstår: 2012
Bolag: Njutafilms
Ljud: Dolby digital 2.0
Bild: Anamorfisk widescreen 1.85:1
Köp filmen hos:
Delning: