Gripande om alla föräldrars värsta skräck

FILMEN

Jag är inte förälder men jag kan föreställa mig att ens värsta skräck är att något ska hända med ens barn. "Slåss för livet" inleds med en scen där en mamma och en pojke sitter och väntar. Jag luras för ett ögonblick att de är på ett fängelse och ska hälsa på pappan, men så är det inte. De väntar på att pojken ska åka in i en MRT-scanner och då vet man att det är allvarliga grejer på gång. Medan pojken scannas reflekterar mamman över de gångna åren.

Vips kastas vi tillbaka i tiden till ögonblicket då Juliette (Valérie Donzelli) träffade Roméo (Jérémie Elkaïm) och hur kärleken växte till och sedan förkroppsligades i en liten Adam. Plötsligt är de småbarnsföräldrar med ett barn som aldrig slutar skrika. Ska det vara så, eller är det något fel på Adam? Vilken teknik ska man använda för att få tyst på skriken? Vill han ha mat eller är det något annat? Det krävs ett besök hos en barnmorska för att alla pusselbitar ska falla på plats och de kan andas ut. Adam är som vilket barn som helst.

Men ett par år senare börjar de oroa sig igen. Adam har inte lärt sig att gå än, han kräks och hostar ofta och ena sidan av ansiktet verkar hänga lite. Ett nytt besök hos barnmorskan leder till en remiss hos en neurolog som till Juliette och Roméos stora förskräckelse berättar att Adam har en stor hjärntumör som måste tas bort. Livet får bokstavligt talat en helt ny mening där man antingen kan ge upp eller slåss för sitt barns hälsa.

Det blir en film om kärlek på många sätt. Till sitt barn, men även till varandra i en tid då kärleken behövs som allra mest. Lyckligtvis tar filmen inte den förväntade avkroken med ett parti där relationen mellan Juliette och Roméo skakas, utan de står starka under hela resan. Det är skönt, för ämnet som sådant behöver inte extra dramatik av det slaget.

Likt många andra franska filmer jag sett känns formen lite annorlunda. Franska filmskapare har ofta finurliga trick att ta till för att berätta sina historier på nya smarta sätt, och så är det även här. Jag tänker till exempel på en enkel men väldigt talande scen där paret börjar jogga för att ha något att göra. Först har de på sig rätt sunkiga kläder och orkar knappt springa 100 meter utan att säcka ihop, men via ett montage möter vi dem strax därpå i nya snygga löparkläder och med spänst i steget och bra flås. Det är kanske en halvminut mellan de olika skildringarna av deras motionerande men det säger väldigt mycket.

Åter igen finner jag mig helt tagen av en fransk film. Välgjord, välberättad och gripande, men hela tiden med ett ljus bortom mörkret. Mycket sevärd.


EXTRAMATERIALET

Ingenting.


TRE SAKER

1. Huvudrollsinnehavarna har även skrivit filmen och Valérie Donzelli har regisserat. Historien bygger på deras egna liv och tillägnas sonen Gabriel som även är med i filmen som den äldre Adam. Detta gör så klart allting ännu mer gripande.

2. Filmen var Frankrikes Oscarsbidrag i år men var inte en av de filmer som slutligen tävlade i kategorin för bästa utländska film.

3. Jag nämnde att formen var lite udda. Ett formavvikande inslag som inte riktigt fungerade för mig är en scen där paret börjar sjunga på varsitt håll i någon sorts "Magnolia"-variant. Mja...


ANDERS JAKOBSON (2012-12-02)
KOMMENTARER - Inga kommentarer än
TIPSA EN KOMPIS OM RECENSIONEN
Din mailadress:
Din kompis mailadress:
Spamskydd:
7x5 =

20 senaste recensionerna i kategorin drama
50 senaste recensionerna
Sök i arkivet Titel eller fritext
Genre: Drama
Format: DVD
Region: 2
Antal skivor: 1
Utkomstår: 2012
Bolag: Folkets bio
Ljud: Dolby digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 2.35:1
Köp filmen hos:
Delning:

NIO TIPS FRÅN DECEMBER
12 SENASTE
UNDERHÅLLNINGSUTGÅVORNA