Lång och tråkig fantasy
FILMENC. S. Lewis är nog den som gjort det med bäst resultat. Han blandade in sagor och mytologi från tusentals år av mänsklig historia i sin allegori över Nya testamentets evangelier. Kollegan J. R. R. Tolkien lär inte ha gillat det; Tolkien gillade inte hur Lewis blandade så till synes utan att dra gränser. Fauner och trollkarlar och talande bävrar, i samma värld som jultomten? Det där var de aldrig överens om. I "Shrek"-filmerna fungerar det dock utmärkt, eftersom de är så smart och skickligt gjorda – det är inte kulissen som avgör utan en starkt driven historia.
I "Det tionde riket" får vi ytterligare ett exempel på när sagornas värld blandas ihop till en soppa, där upphovsmännen suttit och garvat och dragit paralleller på post it-lappar och tuschtavlan och liksom häpnat: "Wow, kolla David, alla dom här gamla mossiga sagorna hänger ju ihop!" Och sedan dunkat varandra i ryggen: "Men nu är det hög tid att göra dem fränare och ballare! Vad sägs om punkartroll!?" Mellan morgonkaffet och lunch har någon antecknat namnen Bönstaden och Snövitfängelset och det tyckte alla var så bra att det fick vara med.
"Det tionde riket" utspelar sig tvåhundra år efter att slutorden i sagan skrivits, du vet: "och sedan levde de lyckliga i alla sina dagar." Det blev inte riktigt så, för när Snövits och Askungens imperier försvagats ser onda makter chansen att roffa åt sig lite lebensraum. Eller varför inte hela rasket?
Virginia (Kimberly Williams) bor kvar hos sin hunsade fastighetsskötarpappa Tony (John Larroquette) intill Central Park fastän hon borde ha flyttat hemifrån för länge sedan. Hon är singeltjej och jobbar som servitris. Hon skrider genom världen med sänkt huvud och vuxenångest. "Vid en viss ålder inser man att inget spännande kommer att hända. Det är väl bara att acceptera att vissa får leva ett stillsamt liv." Likt Snövit och Askungen drömmer hon om något annat: ett äventyr!
I De nio kungarikena ställer Den onda drottningen (Dianne West) till med spektakel när hon rymmer från det högbevakade Snövitfängelset. Kronprinsen Wendell (Daniel Lapaine) förvandlas till en pigg Golden retriever. Han lyckas dock fly. Till, ähum, Central Park. Han dyker i princip upp mitt framför Virginias cykelhjul - och detta är upptakten till en lång och inte särskilt komplicerad saga där Virginia, hennes pappa och hundfan måste rädda världen.
Det här är en Hallmark-produktion. Alltså är den alldeles för lång (9 delar, nästan sju timmar), innehåller en hel del kända ansikten, smetig musik och steril regi. Tänk skitfilmen "Merlin" fast ännu sämre. Den har fått oförskämt högt betyg på IMDB, över åtta av tio. Jag begriper inte varför.
I "Det tionde riket" får vi ytterligare ett exempel på när sagornas värld blandas ihop till en soppa, där upphovsmännen suttit och garvat och dragit paralleller på post it-lappar och tuschtavlan och liksom häpnat: "Wow, kolla David, alla dom här gamla mossiga sagorna hänger ju ihop!" Och sedan dunkat varandra i ryggen: "Men nu är det hög tid att göra dem fränare och ballare! Vad sägs om punkartroll!?" Mellan morgonkaffet och lunch har någon antecknat namnen Bönstaden och Snövitfängelset och det tyckte alla var så bra att det fick vara med.
"Det tionde riket" utspelar sig tvåhundra år efter att slutorden i sagan skrivits, du vet: "och sedan levde de lyckliga i alla sina dagar." Det blev inte riktigt så, för när Snövits och Askungens imperier försvagats ser onda makter chansen att roffa åt sig lite lebensraum. Eller varför inte hela rasket?
Virginia (Kimberly Williams) bor kvar hos sin hunsade fastighetsskötarpappa Tony (John Larroquette) intill Central Park fastän hon borde ha flyttat hemifrån för länge sedan. Hon är singeltjej och jobbar som servitris. Hon skrider genom världen med sänkt huvud och vuxenångest. "Vid en viss ålder inser man att inget spännande kommer att hända. Det är väl bara att acceptera att vissa får leva ett stillsamt liv." Likt Snövit och Askungen drömmer hon om något annat: ett äventyr!
I De nio kungarikena ställer Den onda drottningen (Dianne West) till med spektakel när hon rymmer från det högbevakade Snövitfängelset. Kronprinsen Wendell (Daniel Lapaine) förvandlas till en pigg Golden retriever. Han lyckas dock fly. Till, ähum, Central Park. Han dyker i princip upp mitt framför Virginias cykelhjul - och detta är upptakten till en lång och inte särskilt komplicerad saga där Virginia, hennes pappa och hundfan måste rädda världen.
Det här är en Hallmark-produktion. Alltså är den alldeles för lång (9 delar, nästan sju timmar), innehåller en hel del kända ansikten, smetig musik och steril regi. Tänk skitfilmen "Merlin" fast ännu sämre. Den har fått oförskämt högt betyg på IMDB, över åtta av tio. Jag begriper inte varför.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Scott Cohen är ganska underhållande som Wolf, en halvvarg i mänsklig skepnad. Hans recept på en blodig biff: "Visa den för ugnen en kort stund och ryck sedan undan den!"
2. Tre troll, Ed "Våra värsta år" O'Neills avkomma, är eventuellt det töntigaste jag sett någonsin på film. Det är så uselt att ögonen tåras. Dawnn Lewis, Hugh O'Gorman och Jeremiah Birkett borde aldrig mer få spela in en enda filmruta.
3. Jag gillar hundar på film. Filmen kan vara hur dålig som helst, men om det är en hund med piggnar jag till.
2. Tre troll, Ed "Våra värsta år" O'Neills avkomma, är eventuellt det töntigaste jag sett någonsin på film. Det är så uselt att ögonen tåras. Dawnn Lewis, Hugh O'Gorman och Jeremiah Birkett borde aldrig mer få spela in en enda filmruta.
3. Jag gillar hundar på film. Filmen kan vara hur dålig som helst, men om det är en hund med piggnar jag till.
TOBIAS JOHANSSON (2011-09-24)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
John Larroquette (8)
John Larroquette (8)
