Ett obehagligt återseende
FILMEN"Återträffen" är vad jag förstår till viss del byggd på saker som hände Anna Odell, men bara till viss del. Tydligen blev hon inte bjuden till sin återträff och därför gjorde hon filmen "Återträffen" eller så sägs det i alla fall.
Filmen handlar om Anna Odell, fiktiv eller inte, som går på 20-årsjubileet av hennes klass 9C. Anna är dock inte där för att festa som de andra, hon är där för att konfrontera sina plågoandar från skoltiden. Killarna som lurade henne att de var kära i henne, tjejerna som frös ut henne, "vännerna" som mycket väl kunde leka med henne men bara när de andra vännerna var sjuka. Så nu 20 år senare är det dags för konfrontation och det blir stundtals rätt obehagligt. Både för att man tycker klasskompisarna var riktiga svin men även för att man inser hur jobbiga dessa 20 åren varit för Anna om hon nu ältat detta under alla dessa år så till den milda grad att hon 20 år senare återigen tar upp det. Den enkla vägen hade varit att bara strunta i att gå dit.
Andra hälften av filmen handlar om filmskaparen Anna som gjort filmen och nu försöker få sina gamla klasskamrater att se den med henne och diskutera det som hände för 20 år sedan. Och lika bra och obehaglig som första delen är lika pinsamt jobbig är den här delen. I filmen (inte den Anna gör i filmen utan filmen om hur hon vill visa filmen för sina gamla klasskamrater) så blir inte Anna bjuden på klassfesten och det är därför som hon gör filmen och visar den för de gamla klasskompisarna och det känns lite extremt.
Nu vill jag absolut inte förringa mobbing. Det är bland det värsta som finns och ska absolut motarbetas med alla medel men att 20 år senare leta upp gamla klasskompisar och "ställa dem mot väggen"? Det känns inte speciellt konstruktivt. Det är som någon frågar Anna, "vad vill du att jag ska säga?" och det är väl det som är frågan. Vad gör man 20 år senare? Personerna är förmodligen inte desamma som de var som barn och visst, de kan erkänna att de var elaka och be om ursäkt men sen då? Och det är väl detta som jag har lite problem med, vad är det Anna vill ha ut av allt detta?
Första delen av "Återträffen" är riktigt bra även om den ibland känns lite för extrem och det säger hon ju faktiskt själv i andra delen att hade hon gått på klassfesten och gjort det hon gör i filmen hade hon förmodligen inte drivit det fullt så långt som hon gör på den fiktiva klassfesten. Andra delen av filmen känns däremot lite mer tveksam och då till största delen just för att jag inte förstår varför Anna gör detta. Det känns lite som om hon helst skulle vilja göra en Rambo och slita fram ett maskingevär och gå lös på sina plågoandar men det går ju inte så då gör hon en utlämnande film i stället…
Filmen handlar om Anna Odell, fiktiv eller inte, som går på 20-årsjubileet av hennes klass 9C. Anna är dock inte där för att festa som de andra, hon är där för att konfrontera sina plågoandar från skoltiden. Killarna som lurade henne att de var kära i henne, tjejerna som frös ut henne, "vännerna" som mycket väl kunde leka med henne men bara när de andra vännerna var sjuka. Så nu 20 år senare är det dags för konfrontation och det blir stundtals rätt obehagligt. Både för att man tycker klasskompisarna var riktiga svin men även för att man inser hur jobbiga dessa 20 åren varit för Anna om hon nu ältat detta under alla dessa år så till den milda grad att hon 20 år senare återigen tar upp det. Den enkla vägen hade varit att bara strunta i att gå dit.
Andra hälften av filmen handlar om filmskaparen Anna som gjort filmen och nu försöker få sina gamla klasskamrater att se den med henne och diskutera det som hände för 20 år sedan. Och lika bra och obehaglig som första delen är lika pinsamt jobbig är den här delen. I filmen (inte den Anna gör i filmen utan filmen om hur hon vill visa filmen för sina gamla klasskamrater) så blir inte Anna bjuden på klassfesten och det är därför som hon gör filmen och visar den för de gamla klasskompisarna och det känns lite extremt.
Nu vill jag absolut inte förringa mobbing. Det är bland det värsta som finns och ska absolut motarbetas med alla medel men att 20 år senare leta upp gamla klasskompisar och "ställa dem mot väggen"? Det känns inte speciellt konstruktivt. Det är som någon frågar Anna, "vad vill du att jag ska säga?" och det är väl det som är frågan. Vad gör man 20 år senare? Personerna är förmodligen inte desamma som de var som barn och visst, de kan erkänna att de var elaka och be om ursäkt men sen då? Och det är väl detta som jag har lite problem med, vad är det Anna vill ha ut av allt detta?
Första delen av "Återträffen" är riktigt bra även om den ibland känns lite för extrem och det säger hon ju faktiskt själv i andra delen att hade hon gått på klassfesten och gjort det hon gör i filmen hade hon förmodligen inte drivit det fullt så långt som hon gör på den fiktiva klassfesten. Andra delen av filmen känns däremot lite mer tveksam och då till största delen just för att jag inte förstår varför Anna gör detta. Det känns lite som om hon helst skulle vilja göra en Rambo och slita fram ett maskingevär och gå lös på sina plågoandar men det går ju inte så då gör hon en utlämnande film i stället…
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Oavsett hur mycket som är baserat på verkliga händelser så känns filmen väldigt baserad på verkliga händelser… med en tvist.
2. Det är lite kul när vi i andra delen får se den som förställer Annas klasskompis konfronterar skådespelaren som spelar honom i Annas film.
3. Det blir lite förvirrande till en början när vi går in i del två då de som är skådisar i första delen nu är vänner till Anna.
2. Det är lite kul när vi i andra delen får se den som förställer Annas klasskompis konfronterar skådespelaren som spelar honom i Annas film.
3. Det blir lite förvirrande till en början när vi går in i del två då de som är skådisar i första delen nu är vänner till Anna.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Sandra Andreis (5)
Sandra Andreis (5)
