En helt onödig och skrikig uppföljare

FILMEN

När Kay Pollak kom med "Så som i himmelen" 2004 var det en comeback som märktes. Det var hans första film på 18 år och det blev en braksuccé. Även om vissa kritiker var reserverade blev det mängder av höga betyg, publiksuccé och prisnomineringar i överflöd: Hela åtta Guldbaggenomineringar (men ingen vinst) och som på kronan på verket en Oscarsnominering för bästa utländska film (inte heller där någon vinst).

Någon filmmässig surfning på framgångsvågen blev det inte för Pollak som återigen försvann från biosalongerna, den här gången i elva år tills uppföljaren "Så ock på Jorden" kom. Parallellt med sitt filmskapande och författande är Pollak föredragshållare med fokus på självhjälp. Och det märks i denna film.

I filmens värld har det inte gått elva år. Det har inte ens gått ett år, för filmen tar sin start ungefär nio månader efter det tragiska slutet på föregångaren (Snabb resumé: Världsberömd dirigent reser till sin hemby i Norrland där han engagerar sig i den torftiga kyrkokören, får liv i den och väcker oro i byn, speciellt från kyrkans håll. Han förälskar sig i körmedlemmen Lena och får den misshandlade Gabriella att stå upp mot sin barska man. I finalen reser kören till en tävling i Innsbruck där dirigenten får hjärtattack och dör lagom till körens framträdande). Lena (Frida Hallgren) är höggravid och i en extremt gapig och rörig öppningssekvens föder hon Maria-likt sonen i hemmet med hjälp av den extremt försupna prästen Stig (Niklas Falk) som likt en veterinär gräver in högerhanden i heligheten och drar ut en torr och fin bebis utan minsta tillstymmelse till kladd eller blod på varken barn eller hand.

Det sistnämnda är inget symboliskt utan enbart slarv. Trovärdigheten är inte i topp. Vad som sedan följer är en skrikig soppa som saknar all finess från föregångaren. Nu har jag inte sett om den, men vill ändå minnas filmen som betydligt mer sansad och finstämd i jämförelse med det här skräpet. Lena tar hand om "dirigentungen" mer eller mindre på egen hand samtidigt som hon flaxar runt och styr upp byn. Nerspydda prästen Stig har blivit lämnad av både fru och församling och står inför en nyinvigning av den renoverade kyrkan men riskerar att bli av med både uppdrag och jobb om han inte skärper sig. Lena skrapar ihop resterna av kyrkokören och jobbar fram en uppsättning av Händels "Messias" med en enorm entusiasm trots att hon bombarderas med "du ska inte tro att du är något" från både höger och vänster.

Jag fascineras av Lena otroliga entusiasm där allt ska gå (självhjälp var det som sagt) men när det sedan kommer en liten personlig motgång ändrar hon karaktär och fräser till likt ett truligt barn. Det blir inkonsekvent på något vis, och filmen är fylld av liknande - och oförklarade - kovändningar där karaktärer i ena stunden är på ett sätt och sedan är på ett annat. Ett exempel: En arg och ung tjej med självskadebeteende är plötsligt somrigt glad i fina klänningar, dessutom har hon plötsligt en bra relation till sin far trots att vi sett motsatsen tidigare, och han verkar i sin tur vara positivt inställd till Lena och kören trots att han tidigare i filmen mobbat och misshandlat henne. Det är som om vissa karaktärer tilldelats specifika egenskaper för att det bara passar för stunden. Det är alldeles för platt gjort.

"Så ock på Jorden" är en enorm besvikelse. Framför allt är den så otroligt skrikig och osmidig. En helt onödig uppföljare.


EXTRAMATERIALET

Inget.


TRE SAKER

1. Filmens brister åsido, det finns ju lite positiva saker att ta med sig. Trots trögt manus och överspel gör Frida Hallgren och Niklas Falk stabila insatser. Den sistnämnda gestaltar på ett gripande vis en person som verkligen nått botten i en obehagligt trovärdig scen.

2. Musiken har inte så där överdrivet stor betydelse i filmen. Det finns inte någonting som liknar det enormt rörande uruppförandet av "Gabriellas sång" i föregångaren. Gabriella har för övrigt försvunnit från historien, likt en del andra karaktärer.

3. Eric Ericson (född i Sollentuna) och Björn Granath (född i Göteborg) med flera går runt och skriker på "norrländska" i filmen. Det känns så där.


ANDERS JAKOBSON (2016-01-18)
KOMMENTARER - Inga kommentarer än
TIPSA EN KOMPIS OM RECENSIONEN
Din mailadress:
Din kompis mailadress:
Spamskydd:
7x5 =

20 senaste recensionerna i kategorin drama
50 senaste recensionerna
Sök i arkivet Titel eller fritext
Genre: Drama
Format: DVD
Region: 2
Antal skivor: 1
Utkomstår: 2015
Bolag: SF
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 2.40:1
Fler recensioner i med skådespelarna i filmen:
Köp filmen hos:
Delning:
NIO TIPS FRÅN OKTOBER
12 SENASTE
WESTERNFILMERNA