Utlämnande om trasigt metalband

FILMEN

Det som började som en vanlig "making of the record" utvecklade sig till en oerhört stark dokumentär om vad som hände med en grupp människor efter många års intimt umgänge som skapat allvarliga slitningar - i detta fall i ett av världens största hårdrocksband, Metallica.

Egentligen kunde den här filmen handlat om vilket stort rockband som helst, för jag är övertygad om att alla band haft samma typer av problem, baserade i kollisionerna mellan olika egon. Men nu blev det Metallica som på ett otroligt utlämnande sätt bjöd in hela världen till sitt innersta.

Utgångspunkten är att Metallica efter ett par år ska börja skriva ett nytt album tillsammans med producenten Bob Rock. Basisten Jason Newstedt har lämnat bandet av en rad olika anledningar, främst för att han inte fick syssla med några sidoprojekt. I samband med allt detta har bandet beslutat sig för att få professionell hjälp av en psykolog för att reda ut allt trassel som rört till det för dem efter alla år. Och det är ett enormt snårigt och svårutrett trassel.

Metallica hyr lokaler i en gammal militärbas och sätter upp en portabel studio och inleder låtskriveriet. Tanken är att alla ska vara delaktiga i både musik och text. Bob Rock fyller i som basist. Men en bit in i processen får allting ett abrupt slut. Sångaren och gitarristen James Hetfield beslutar sig för att åka till ett behandlingshem för att bli av med sina drogproblem för gott och blir borta i 10 månader och lämnar trummisen Lars Ulrich och gitarristen Kirk Hammett ovetande om Metallica någonsin kommer att spela ihop igen.

När James väl återvänder och bandet tar upp arbetet igen är det under nya premisser utifrån hans rehabilitering. Detta sätter igång nya spänningar samtidigt som terapiarbetet och det kreativa arbetet fortsätter tills skivan "S:t Anger" blir klar.

"Metallica - Some kind of monster" är väldigt gripande och samtidigt underhållande dokumentär. Filmen har sedan den kommit ut rullat många varv i turnébussar till andra bands glädje. När verkligheten skildras blir det oundvikligt ganska roligt och det finns många scener i filmen att skratta åt. Samtidigt är det också roligt att se hur medlemmarna i Metallica faller in i de klassiska dokusåparollerna; den bestämda (James), den arga (Lars) och den mesiga (Kirk).

Regissörerna Joe Berlinger och Bruce Sinofsky är sedan tidigare prisbelönta filmmakare med dokumentärerna "Paradise lost" och "Brother's keeper", och lyckas i denna film få till ett bra flyt genom de två timmarna. Visst, vissa klipp gör att det automatiskt blir mer dramatiskt än vad det egentligen är (som när James flyr studion för att i nästa scen gå och se sin dotter dansa ballett), men så brukar det vara i dokumentärer.

En poäng med filmen är att folk som vanligtvis inte lyssnar på Metallica kan uppskatta den (precis som med "The Osbournes") och i slutet av filmen känns det ändå som Metallica som personer kommit fram till något bättre. Dock resulterade studioarbetet i en tämligen märklig skiva som nog får ses som ett resultat av allt tjafs de hade inombords. Bättre lycka nästa gång.

"Metallica - Some kind of monster" är verkligen sevärd, inte bara en utan flera gånger.


EXTRAMATERIALET

Extramaterialsskivan är verkligen fylld till bredden med diverse godis. Det finns en rad bortklippta scener i två olika block. Vissa hade hur lätt som helst kunnat varit med i filmen, medan andra inte hade passat. Hur som helst passar de som komplement vid sidan av, speciellt som de presenteras i kronologiskt ordning.

Bland höjdpunkterna i det första blocket finns speciellt scenen när James kommit tillbaka och ifrågasätter om filmandet ska fortgå, om det är så bra för hans rehabilitering. Filmmakarna Bruce och Joe går då emot sina principer och visar upp 20 minuter ihopklippt film för att visa vad de har för tankar. Reaktionerna blir bra och Kirk undrar skämtsamt om det är ett avsnitt, och visst - "Metallica - Some kind of monster" hade kunnat funka som en längre serie. Det är faktiskt en ganska kittlande tanke.

En annan rolig scen är när Bob Rock kör över Lars fot med sin stol. Stor komik. Men den scen som jag definitivt tycker borde varit med i filmen är den när James kör bil och pratar om sin barndom.

Vidare på skivan kommer ett block med klipp från premiärer, presskonferenser och specialvisningar. Speciellt kul är klippet från när några utvalda från Metallicas fan club får se en råklippning. Det lustiga är att se på vilka människor som lyssnar på Metallica, till exempel finns det ett par jag skulle klassa som "tanter".

Det andra blocket med bortklippta scener är kopplade till Joe Berlingers kompanjonbok "Metallica - This monster lives". Här finns en hel del smaskigt att se.

Avslutningsvis en sorts video till låten filmen fått sitt namn i från - "Some kind of monster". Det roliga är att låten antingen är ommixad och redigerad eller inspelad på nytt (jag har aldrig lyckats klura ut det), men det är en betydligt bättre version än den på skivan.

På första skivan finns två kommentarspår (ett med bandet och ett med filmmakarna) som jag faktiskt aldrig har lyssnat på. Det får bli nästa gång, för den här filmen lär rulla fler gånger.


TRE SAKER

1. En sak som jag gillar med filmen är att den visar hur omsorgsfulla Metallica är mot sina fans. De bjuder in några till sitt högkvarter, hänger med dem, initierar en basisttävling där den vinnande musikern får jamma med bandet. Bland det bortklippta materialet finns bilder från en liten klubbspelning de gör tämligen oannonserat samt ett klipp där de chattar med fansen via hemsidan.

2. En av filmens mer gripande scener är när Lars pratar ut med Megadeths Dave Mustaine som var originalgitarrist i bandet men kickades innan första plattan på grund av sin alkoholism. Trots att Mustaine rönt egna framgångar med sitt band har han ändå grova problem kopplade till hur han fick kicken ur Metallica. Det är lite märkligt att förstå faktiskt.

3. Rob Trujillo som blir den nya basisten är den fjärde personen på den positionen i Metallica. Förutom nämnda Jason Newstedt och originalbasisten Ron McGovney har legendariska Cliff Burton hanterat de fyra stängarna. Burton omkom i en bussolycka i Sverige den 27/9 1986 efter en spelning i Stockholm. Samma kväll började jag lyssna på Metallica på allvar då radioprogrammet "Rockbox" fokuserade mycket kring denna tragedi.


ANDERS JAKOBSON (2007-10-13)
KOMMENTARER - Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Relaterade recensioner (27)
20 senaste recensionerna i kategorin musikdokumentär
50 senaste recensionerna
Sök i arkivet Titel eller fritext
Genre: Musikdokumentär
Format: DVD
Region: 2
Antal skivor: 2
Utkomstår: 2005
Bolag: Paramount
Tema: Musik
Ljud: Dolby digital 5.1
Bild: 4:3
Extramaterial:
40 extra scener, Exklusiva intima intervjuer med Metallica om filmen, Höjdpunkter från festivaler och premiärer, Två ljudkommentarer av bandet och filmskaparna, Två trailers och en musikvideo
RECENSERAT DENNA DAG (19/4):
Alla recensioner från denna dag
NIO TIPS FRÅN FEBRUARI/MARS
12 SENASTE
DRAMAKOMEDIERNA