Från tablåer scen till tondöva konserter

FILMEN

Som barn uppväxt med näsan i serietidningar och -album får Tintin-karaktären Bianca Castafiore representera bilden av den tondöva operasångerskan. Nu kanske inte Castafiore var tondöv, men hon sjöng i alla fall så illa att Kapten Haddock blev vansinnig. När jag ser filmen om Florence Foster Jenkins (Meryl Streep) som sjunger hellre än bra utan att förstå att det är totalt genomuselt funderar jag på om den gode Hergé fick inspiration till Castafiore från den högst verkliga Florence. Mina efterforskningar visar att det inte är så men det kunde mycket väl ha varit så.

I New York 1944 roar Florence societeten genom att sätta upp tableau vivant ([franska: levande bild] en framställning av målningar och plastiska verk, historiska händelser eller religiösa allegorier, iscensatt genom levande personer - Källa: Wikipedia) på scener där hon själv ofta gjorde huvudrollen i avancerade kostymer hon gjort själv. Hennes man St Clair Bayfield (Hugh Grant) medverkar som någon sorts ciceron. När Florence får för sig att vilja ta upp sin gamla sångkarriär igen får St Clair fullt upp. Dels ska en pianist engageras och dels ska publik och press manipuleras för Florence kan verkligen inte sjunga alls.

Pianisten Cosmé McMoon (Simon Helberg) blir tittarens väg in i historien. Varken vi eller han förstår inledningsvis varför ingen reagerar på Florence bristande talang. Varför hon hela tiden släpar runt på en portfölj. Varför St Clair varje kväll åker hem till en egen lägenhet där en annan kvinna bor. Sakta men säkert luckras mysteriet upp medan vi laddar för Florence största konsert någonsin: i ett fullpackat Carnegie Hall.

Under ytan på den här tondöva komedin finns givetvis en tragedi. En historia om hur den unga Florence smittas av syfilis på sin bröllopsnatt med sin första man och överlever längre än vanligt med sjukdomen, en historia om oroliga tider i världen då det enda som betyder något är musik och en historia om att göra det man vill för att man kan.

Och filmen är så. Stundtals rolig, stundtals tragisk, men hela tiden otroligt välgjord och välspelad. Det kommer möjligtvis inte bli någon klassiker men det är en kul historia som blivit film.


EXTRAMATERIALET

Inget.


TRE SAKER

1. David Bowie ägde ett ex av Florence Forest Jenkins skiva.

2. Både Meryl Streep och Simon Helberg sjunger och spelar på riktigt i filmen.

3. Svenska Rebecca Ferguson spelar kvinnan St Clair bor med.


ANDERS JAKOBSON (2017-01-16)
KOMMENTARER - Inga kommentarer än
TIPSA EN KOMPIS OM RECENSIONEN
Din mailadress:
Din kompis mailadress:
Spamskydd:
7x5 =

20 senaste recensionerna i kategorin dramakomedi
50 senaste recensionerna
Sök i arkivet Titel eller fritext
Genre: Dramakomedi
Format: DVD
Region: 2
Antal skivor: 1
Utkomstår: 2017
Bolag: SF
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 2.40:1
Köp filmen hos:
Delning:
NIO TIPS FRÅN APRIL
12 SENASTE
DRAMAKOMEDIERNA