Lite spretigt när kriget ska styras upp

FILMEN

2009: Kriget i Afghanistan har pågått i åtta år och är inte i närheten av att ta slut. De samlade NATO-styrkorna består av soldater som inte längre vet vem som är deras fiende och politiker som sitter nöjda i att ingenting egentligen händer.

För att få bukt med situation sätts en ny general in för att styra upp det hela. Den gamla sparkas och in kommer välmeriterade Glen McMahon (Brad Pitt) som bredbent, rakryggad och full av självförtroende klampar in med sitt entourage av medhjälpare (Anthony Hayes, John Magaro, Anthony Michael Hall, Emory Cohen, Topher Grace, Daniel Betts med flera). Nu jädrar ska det bli ordning på torpet!

Netflix-originalfilmen "War Machine" växlar genre under historiens gång. Å ena stunden tenderar den att vara en svart komedi, medan den å andra blir ett politiskt drama för att sedan den tredje stunden skildra ett dammigt och komplicerat krig. Jag tycker att det spretar lite under de två timmarna samtidigt som det aldrig blir dåligt.

McMahon är fast besluten om att det ska gå att få ett slut på kriget. Det behövs bara lite mer soldater, typ 40 000 stycken, och noga planerade insatser runt om i landet för att saken ska vara löst. Men motivationen hos både soldater och politiker är si så där. McMahon skriver en rapport vars offentliggörande bromsas, men likväl läcker den (undrar hur det gick till?) och ger ringar på vattnet. President Obama lovar 30 000 soldater, resten får McMahon och hans gäng skrapa ihop från Europa varpå en sorts roadtrip till Paris och Berlin inleds, där de får med sig en Rolling Stone-journalist (Scoot McNairy) som dokumenterar sanningen lite väl bra.

Historien är inspirerad av verkliga händelser där generalen Stanley A. McChrystal hade samma funktion i Afghanistan som sin filmiska kollega, och hans karriär slutade inte helt bra efter att journalisten Michael Hastings gjorde ett porträtt av honom för Rolling Stone. Hastings skrev sedan boken "The Operators: The Wild and Terrifying Inside Story of America's War in Afghanistan" som ligger till grund för filmen.

Även om det är allvarliga och verkliga händelser i grunden har det blivit en satir av historien där problemet med krig, ledarskap och problemlösning stöts och blöts. I filmens värld är det en hjulliknande liknelse: ut med den gamla, in med den nya sen kör vi varvet runt tills det är dags att byta igen. Den smått deprimerande tanken fungerar på mig, men i sin helhet har jag lite svårt för filmen. Den är inte dålig men jag saknar ett jämnt flyt i berättelsen. Det är dock en välspelad historia och det är roligt att se Brad Pitt som en gråhårig och principfast gubbe. Samtidigt känns hans gestaltning mer som en rolig karaktär än en verklig person och kanske skulle filmen skruvats till lite mer åt det komiska hållet.


EXTRAMATERIALET

Inget.


TRE SAKER

1. McMahon tar en lång joggingrunda varje morgon men springer otroligt lustigt med kroppen. Jag undrar hur man kom fram till generalens löpstil. Det måste varit riktigt kul att spåna fram.

2. Det är några riktigt stora skådespelare i mindre roller. Ben Kingsley spelar Afghanistans ex-president Karzai, som mest ligger förkyld i sängen och garvar åt "Dum och dummare". Tilda Swinton spelar en tysk politiker och är en av de få som öppet vågar kritisera McMahon. Dessutom kan man se Russell Crowe i en riktigt liten roll.

3. Regissören och manusförfattaren David Michôd har tidigare bland annat gjort "Animal Kingdom" (manus och regi) och "Hesher" (manus).


ANDERS JAKOBSON (2017-06-09)
KOMMENTARER - Inga kommentarer än
TIPSA EN KOMPIS OM RECENSIONEN
Din mailadress:
Din kompis mailadress:
Spamskydd:
7x5 =

20 senaste recensionerna i kategorin drama
50 senaste recensionerna
Sök i arkivet Titel eller fritext
Genre: Drama
Format: Streamat
Utkomstår: 2017
Bolag: Netflix
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 2.35:1
Köp filmen hos:
Delning:

NIO TIPS FRÅN JULI
12 SENASTE
KOMEDIERNA