Driv och intensitet i en tajtare säsong
FILMENTre tv-år in i "The Strain" betyder inte tre år i seriens storyline, utan ungefär en månad. I finalavsnittet sägs det att det gått 41 dagar sedan en iskallt flygplan dök upp från tomma intet på JFK-flygplatsen i New York, vilket blev startskottet på den smitta som nu sprider sig som en skogsbrand. Först brinner stadsdelar i New York, sedan hela staden, sedan andra amerikanska städer och sedan Europa. Ja, vampyrsmittan är extremt omfattande och ändrar form och hittar nya sätt att komma vidare så att det mänskliga släktets existens ligger i fara.
Det gäng vi följt under seriens första två säsonger har nu - efter viss utsortering av karaktärer - delats in i några olika grupperingar. Doktor Ephraim "Eph" Goodweather (Corey Stoll) fortsätter att vetenskapligt hitta en lösning på problemet. Det biologiska vapen som enbart drabbade vampyrerna har successivt blivit effektlöst eftersom vampyrerna lärt sig att hantera det. Tillsammans med Dutch Velders (Ruta Gedmintas) går han bokstavligt talat djupare in i vampyrerna och hittar förklaringen till hur Mästaren kan kommunicera med alla vampyrer samtidigt och den stora uppgiften blir nu att på något vis störa detta kommunikationsmedel.
Abraham Setrakian (David Bradley) och Vasiliy Fet (Kevin Durand) är mer hands-on i sin inställning. Setrakian har vigt hela sitt liv åt kampen och vägrar att fly eller ge upp. Nu läser han noggrant den åtråvärda boken Occido Lumen för att hitta sättet att förgöra Mästaren en gång för alla, en personlig kamp han får stöd i av halv-vampyren Quinlan (Rupert Penry-Jones). Fet hjälper polisen och politikern Justine Feraldo (Samantha Mathis) i den mer våldsamma kampen med både sin talang och sin oerhörda kunskap om New York.
Separat följer vi även Augustin "Gus" Elizalde (Miguel Gomez) och Angel Guzman Hurtado (Joaquín Cosio) som bedriver sin egen kamp i periferin. När de fångas av polisen blir de intvingade i vad som närmast kan kallas för en självmordspatrull som skickas in i de mest vidriga situationer, framför allt i något som kommer att kallas "The Battle of Central Park" där väldigt mycket händer, och de temporärt återförenas med Fet. Givetvis träffas vårt hjältegäng emellanåt, men deras kamper är mer individuella i och med denna säsong.
Precis som i förra säsongen förfinas mytologin kring strigoi, som vampyrerna kallas, och glädjande nog är det inga ensidiga monster även om de ökar i antal. Den vetenskapliga tanken om att det är en smitta, ett virus, som lär sig och anpassar sig gör att det inte bara blir en hjärndöd massa som människorna slåss mot. Det finns ju några vampyrer som sticker ut i Mästarens närhet. Hans högra hand Thomas Eichorst (Richard Sammel) är fortfarande något av seriens stora höjdpunkt som alltid verkar ligga steget före och som gör allt för sin Mästare. Ephs smittade fru fru Kelly (Natalie Brown) växer in i rollen som sentient strigoi och hanterar sina drifter samtidigt som hon har hand om osmittade sonen Zach (Max Charles), vars roll i historien är lite oklar. Sist var jag bara irriterad på Zach men här håller han en låg profil ända tills... ja, jag ska inte gå händelserna i förväg.
Sist men inte minst har vi affärsmannen Eldritch Palmer (Jonathan Hyde) som varit en bundsförvant till Mästaren och både belönats och straffats för det, och nu överväger att byta sida. Vi får i några flashbacksekvenser veta lite mer om Palmer och det är bara givande att karaktären får lite mer bredd.
Säsongen jobbar sig fram till en final som känns som seriens avslutning. En del av mig får mig att tro att manusförfattarna inte var helt på det klara om serien skulle få en fortsättning när de skrev avsnitten, medan en annan del av mig gissar att de gjort det med flit för att vagga in tittaren i en tro på att slutet är nära. Och det är bara en enda liten detalj som gör att historien inte går i mål. Det är skickligt konstruerat och schackpjäserna ställs upp på nytt för ett sista avgörande parti. Hur ska det sluta? Ja, det får den fjärde och sista säsongen berätta.
Så här 36 avsnitt in i serien måste jag säga att helheten börja forma sig riktigt snyggt. Serien har ett driv och en intensitet som jag gillar. I och med att den här säsongen är några avsnitt kortare blir den följaktligen tajtare och bättre. Jag hoppas att slutsträckan blir lika bra om inte bättre.
Det gäng vi följt under seriens första två säsonger har nu - efter viss utsortering av karaktärer - delats in i några olika grupperingar. Doktor Ephraim "Eph" Goodweather (Corey Stoll) fortsätter att vetenskapligt hitta en lösning på problemet. Det biologiska vapen som enbart drabbade vampyrerna har successivt blivit effektlöst eftersom vampyrerna lärt sig att hantera det. Tillsammans med Dutch Velders (Ruta Gedmintas) går han bokstavligt talat djupare in i vampyrerna och hittar förklaringen till hur Mästaren kan kommunicera med alla vampyrer samtidigt och den stora uppgiften blir nu att på något vis störa detta kommunikationsmedel.
Abraham Setrakian (David Bradley) och Vasiliy Fet (Kevin Durand) är mer hands-on i sin inställning. Setrakian har vigt hela sitt liv åt kampen och vägrar att fly eller ge upp. Nu läser han noggrant den åtråvärda boken Occido Lumen för att hitta sättet att förgöra Mästaren en gång för alla, en personlig kamp han får stöd i av halv-vampyren Quinlan (Rupert Penry-Jones). Fet hjälper polisen och politikern Justine Feraldo (Samantha Mathis) i den mer våldsamma kampen med både sin talang och sin oerhörda kunskap om New York.
Separat följer vi även Augustin "Gus" Elizalde (Miguel Gomez) och Angel Guzman Hurtado (Joaquín Cosio) som bedriver sin egen kamp i periferin. När de fångas av polisen blir de intvingade i vad som närmast kan kallas för en självmordspatrull som skickas in i de mest vidriga situationer, framför allt i något som kommer att kallas "The Battle of Central Park" där väldigt mycket händer, och de temporärt återförenas med Fet. Givetvis träffas vårt hjältegäng emellanåt, men deras kamper är mer individuella i och med denna säsong.
Precis som i förra säsongen förfinas mytologin kring strigoi, som vampyrerna kallas, och glädjande nog är det inga ensidiga monster även om de ökar i antal. Den vetenskapliga tanken om att det är en smitta, ett virus, som lär sig och anpassar sig gör att det inte bara blir en hjärndöd massa som människorna slåss mot. Det finns ju några vampyrer som sticker ut i Mästarens närhet. Hans högra hand Thomas Eichorst (Richard Sammel) är fortfarande något av seriens stora höjdpunkt som alltid verkar ligga steget före och som gör allt för sin Mästare. Ephs smittade fru fru Kelly (Natalie Brown) växer in i rollen som sentient strigoi och hanterar sina drifter samtidigt som hon har hand om osmittade sonen Zach (Max Charles), vars roll i historien är lite oklar. Sist var jag bara irriterad på Zach men här håller han en låg profil ända tills... ja, jag ska inte gå händelserna i förväg.
Sist men inte minst har vi affärsmannen Eldritch Palmer (Jonathan Hyde) som varit en bundsförvant till Mästaren och både belönats och straffats för det, och nu överväger att byta sida. Vi får i några flashbacksekvenser veta lite mer om Palmer och det är bara givande att karaktären får lite mer bredd.
Säsongen jobbar sig fram till en final som känns som seriens avslutning. En del av mig får mig att tro att manusförfattarna inte var helt på det klara om serien skulle få en fortsättning när de skrev avsnitten, medan en annan del av mig gissar att de gjort det med flit för att vagga in tittaren i en tro på att slutet är nära. Och det är bara en enda liten detalj som gör att historien inte går i mål. Det är skickligt konstruerat och schackpjäserna ställs upp på nytt för ett sista avgörande parti. Hur ska det sluta? Ja, det får den fjärde och sista säsongen berätta.
Så här 36 avsnitt in i serien måste jag säga att helheten börja forma sig riktigt snyggt. Serien har ett driv och en intensitet som jag gillar. I och med att den här säsongen är några avsnitt kortare blir den följaktligen tajtare och bättre. Jag hoppas att slutsträckan blir lika bra om inte bättre.
EXTRAMATERIALET
Omslaget utlovar "Under Siege Companion Series Intro with Carlton Cuse" men det går inte att hitta bland extramaterialet på skiva 3, men därmot finns de tio avsnitten i companionserien "The Strain: Under Siege" med. Det är webisodes som sammanlagt landar på en halvtimmes speltid. I korta drag berättar den historien om en karaktär som dyker upp i säsongen under något avsnitt eller så. Avsnitten verkar vara kronologiskt anpassade till att ses mellan varje avsnitt och blir lite knepiga ihopsatta till en halvtimme på det här viset, men ändå ett ganska roligt komplement.
Ännu roligare blir det i det andra extramaterialsinslaget som är en musikvideo där Kevin Durand, David Bradley och Miguel Gomez rappar en låt som på ett väldigt bra sätt återger storyn in "The Strain" i grova drag. Videon ramas in av lite komiskt bakommaterial och det hela blir faktiskt väldigt kul, och bara att se Bradley rappa är värt tiden.
Rent krasst sett har det varit mycket komiska inslag som extramaterial på "The Strain"-boxarna vilket är ett skönt sätt att lätta upp det hela.
Ännu roligare blir det i det andra extramaterialsinslaget som är en musikvideo där Kevin Durand, David Bradley och Miguel Gomez rappar en låt som på ett väldigt bra sätt återger storyn in "The Strain" i grova drag. Videon ramas in av lite komiskt bakommaterial och det hela blir faktiskt väldigt kul, och bara att se Bradley rappa är värt tiden.
Rent krasst sett har det varit mycket komiska inslag som extramaterial på "The Strain"-boxarna vilket är ett skönt sätt att lätta upp det hela.
TRE SAKER
1. Till skillnad från säsong 1 och 2 som båda hade 13 avsnitt var, har denna blott tio. En annan skillnad är att serien fått en helt ny vinjett.
2. Mästaren har spelats av lite olika skådespelare, beroende på att han skiftar kropp då och då (den sista han tar i den här säsongen är både oväntad och väntad på samma gång), men hans röst görs av en och samma skådespelare: Robin Atkin Downes, en veteran inom tv-spel och animerade filmer.
3. Regimässigt verkar regissörerna i säsongen jobba parvis, det vill säga regissera två avsnitt innan de lämnar över stafettpinnen. Så är det i alla fall under de åtta första avsnitten där fyra regissörer delar på uppgiften. De två avslutande avsnitten har olika regissörer, där manusförfattaren och producenten Carlton Cuse står för säsongsavslutningen.
2. Mästaren har spelats av lite olika skådespelare, beroende på att han skiftar kropp då och då (den sista han tar i den här säsongen är både oväntad och väntad på samma gång), men hans röst görs av en och samma skådespelare: Robin Atkin Downes, en veteran inom tv-spel och animerade filmer.
3. Regimässigt verkar regissörerna i säsongen jobba parvis, det vill säga regissera två avsnitt innan de lämnar över stafettpinnen. Så är det i alla fall under de åtta första avsnitten där fyra regissörer delar på uppgiften. De två avslutande avsnitten har olika regissörer, där manusförfattaren och producenten Carlton Cuse står för säsongsavslutningen.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
