Satir och hjärta under tramset
FILMENDet är få filmskapare som jag ägnar så mycket tid åt varje vecka som Kevin Smith. Jag har honom i mina sociala kanaler där han postar i princip dagligen och jag lyssnar regelbundet på de podcasts som han producerar eller som ingår i hans nätverk, och eftersom jag har som vana att somna till ljud är det ofta så att jag lyssnar om någon gammal podcast när jag ska sova. Det är en filmskapare som jag de 15 senaste åren eller så lagt väldigt mycket tid på, vilket belönat sig genom timmar av underhållning och den gången jag fick honom att asgarva åt något jag skapat.
Det lilla kruxet är att hans filmer ärligt talat inte är jättebra. Han har en väldigt trogen fanskara som verkligen dyrkar allt han gör - i vilken jag på något plan ingår - men filmernas kvaliteter vacklar en smula. I sina bästa stunder är de väldigt bra och i sina sämre mest trams med ett överflöd av sex- och drogskämt som liksom tappat sin humorfaktor.
Den här filmen kom till lite av en slump då Smiths planerade uppföljare till "Mallrats" och "Clerks" lades på is. I stället blev det denna interna klassåterförening som gör sig lustig över trenden med reboots, remakes och uppföljare och är alla tre sakerna på samma gång. Det är den åttonde filmen i Smiths View Askewniverse-serie (animerade "Jay & Silent Bob's Super Groovy Cartoon Movie!" medräknad) och i sak en reboot/remake på 2001-filmen "Jay and Silent Bob Strike Back". I den tar sig Jay (Jason Mewes) och Silent Bob (Kevin Smith) till Hollywood för att stoppa en film baserad på serietidningskaraktärerna Bluntman & Chronic som i sin tur är baserade på dem själva, och i nya filmen tar sig Jay och Silent Bob till Hollywood för att stoppa en reboot på filmen som de försökte stoppa sist. Detta genom en lång roadtrip från östkusten till västkusten fylld av allehanda äventyr.
Detta är ju grovt sett plotten även i första filmen och det är ju lite av poängen. I en scen som speglar en scen i första filmen där Jay och Silent Bob blir informerade av filmatiseringen berättar serietidningsaffärsinnehavaren Brodie Bruce (Jason Lee) om rebootplanerna och lägger fram teoretisk information om vad en remake och en reboot är och dessa återkommer under resten av filmen. Det görs massor av passningar till dessa förutsättningar hela vägen och för att göra allting ännu mer meta är det Kevin Smith som är regissören av rebootfilmen och slutmålet för resan är mässan Chronic-Con där en del av filmen ska spelas in.
Det är en tramsig film med det väntade överflödet av sex- och drogskämt, men det finns ett oväntat hjärta därinne också. En stor del av plotten är att Jay får reda på att han är pappa och att dottern Millie (lustigt nog spelad av Smiths dotter Harley Quinn Smith) följer med på roadtripen utan att veta att Jay är hennes pappa. Temat om föräldraskap fortsätter under historiens gång och når en riktig höjdpunkt när Holden McNeil (Ben Affleck) håller en varm monolog om hur livet förändras som förälder. Det är sådant här som ändå får mig att ha ett väldigt bra öga till Smith. Han utforskade temat redan så tidigt som 2004 i en av mina personliga favoriter "Jersey Girl" där det också var Affleck som fick stå för de tyngre insatserna.
Av alla skådespelare och figurer från Smiths filmer, podcasts och andra källor, som är med i filmen är det Affleck som väger tyngst. Smith och Affleck var otroligt tajta under några år för att sedan inte ha någon relation alls. Smith har sagt att det kan ha berott på att han har en stor käft och har berättar historier som inte var hans att berätta, men den här filmen gjorde att de kunde återförenas, vilket speglas i manuset. Dessutom görs det några roliga passningar till Afflecks tid som Batman.
Jag skulle verkligen vilja älska varje sekund av det här tramset, men det är lite svårt. Men som fan kan jag inte låta bli att roas av att se så många skådespelare och karaktärer som jag känner till i en och samma film. Låt gå för att det inte är en jättebra film, men det är ändå en kul stund på något plan.
Det lilla kruxet är att hans filmer ärligt talat inte är jättebra. Han har en väldigt trogen fanskara som verkligen dyrkar allt han gör - i vilken jag på något plan ingår - men filmernas kvaliteter vacklar en smula. I sina bästa stunder är de väldigt bra och i sina sämre mest trams med ett överflöd av sex- och drogskämt som liksom tappat sin humorfaktor.
Den här filmen kom till lite av en slump då Smiths planerade uppföljare till "Mallrats" och "Clerks" lades på is. I stället blev det denna interna klassåterförening som gör sig lustig över trenden med reboots, remakes och uppföljare och är alla tre sakerna på samma gång. Det är den åttonde filmen i Smiths View Askewniverse-serie (animerade "Jay & Silent Bob's Super Groovy Cartoon Movie!" medräknad) och i sak en reboot/remake på 2001-filmen "Jay and Silent Bob Strike Back". I den tar sig Jay (Jason Mewes) och Silent Bob (Kevin Smith) till Hollywood för att stoppa en film baserad på serietidningskaraktärerna Bluntman & Chronic som i sin tur är baserade på dem själva, och i nya filmen tar sig Jay och Silent Bob till Hollywood för att stoppa en reboot på filmen som de försökte stoppa sist. Detta genom en lång roadtrip från östkusten till västkusten fylld av allehanda äventyr.
Detta är ju grovt sett plotten även i första filmen och det är ju lite av poängen. I en scen som speglar en scen i första filmen där Jay och Silent Bob blir informerade av filmatiseringen berättar serietidningsaffärsinnehavaren Brodie Bruce (Jason Lee) om rebootplanerna och lägger fram teoretisk information om vad en remake och en reboot är och dessa återkommer under resten av filmen. Det görs massor av passningar till dessa förutsättningar hela vägen och för att göra allting ännu mer meta är det Kevin Smith som är regissören av rebootfilmen och slutmålet för resan är mässan Chronic-Con där en del av filmen ska spelas in.
Det är en tramsig film med det väntade överflödet av sex- och drogskämt, men det finns ett oväntat hjärta därinne också. En stor del av plotten är att Jay får reda på att han är pappa och att dottern Millie (lustigt nog spelad av Smiths dotter Harley Quinn Smith) följer med på roadtripen utan att veta att Jay är hennes pappa. Temat om föräldraskap fortsätter under historiens gång och når en riktig höjdpunkt när Holden McNeil (Ben Affleck) håller en varm monolog om hur livet förändras som förälder. Det är sådant här som ändå får mig att ha ett väldigt bra öga till Smith. Han utforskade temat redan så tidigt som 2004 i en av mina personliga favoriter "Jersey Girl" där det också var Affleck som fick stå för de tyngre insatserna.
Av alla skådespelare och figurer från Smiths filmer, podcasts och andra källor, som är med i filmen är det Affleck som väger tyngst. Smith och Affleck var otroligt tajta under några år för att sedan inte ha någon relation alls. Smith har sagt att det kan ha berott på att han har en stor käft och har berättar historier som inte var hans att berätta, men den här filmen gjorde att de kunde återförenas, vilket speglas i manuset. Dessutom görs det några roliga passningar till Afflecks tid som Batman.
Jag skulle verkligen vilja älska varje sekund av det här tramset, men det är lite svårt. Men som fan kan jag inte låta bli att roas av att se så många skådespelare och karaktärer som jag känner till i en och samma film. Låt gå för att det inte är en jättebra film, men det är ändå en kul stund på något plan.
EXTRAMATERIALET
Filmen har inga bortklippta scener separat, men under hela eftertexterna får man se vad som ändå får klassas som bortklippt material. Här finns även ett klipp med Stan Lee med, filmat några år tidigare när Kevin Smith värvade honom till filmen under en intervju. En fin liten hyllning till en person som stod Smith nära.
Bloopers finns det dock att se. Några av dem är ihopklippta till ett block som visar hur mycket problem man kan ha med hår under en filminspelning. En hel del, visar det sig.
En hel timme med intervjuer med skådespelare och crew ligger med. Det som är kul här är att även mindre skådespelare som gör små insatser i filmen får nästan lika mycket utrymme som de stora namnen och rollerna. Det är lite fint på något vis.
Bloopers finns det dock att se. Några av dem är ihopklippta till ett block som visar hur mycket problem man kan ha med hår under en filminspelning. En hel del, visar det sig.
En hel timme med intervjuer med skådespelare och crew ligger med. Det som är kul här är att även mindre skådespelare som gör små insatser i filmen får nästan lika mycket utrymme som de stora namnen och rollerna. Det är lite fint på något vis.
TRE SAKER
1. Filmens föregångare, "Jay and Silent Bob Strike Back", fick i Sverige den skrattretande titeln "Stjärnor utan hjärnor". Lyckligtvis har ingen putslustig översättare försökt få till någon liknande ordvits denna gång.
2. "Clerks III" och "Mallrats"-uppföljaren "Twilight of the Mallrats" är nu tillbaka i planeringsskedet. Den nya versionen av "Clerks III" följer inte samma manus som Smith skrev 2013 utan är något helt nytt som plockat inspiration från Smiths hjärtattack 2018.
3. Vem är det egentligen som stoppar tuggummi i låset på Quick Stop? Den frågan besvaras i denna film.
2. "Clerks III" och "Mallrats"-uppföljaren "Twilight of the Mallrats" är nu tillbaka i planeringsskedet. Den nya versionen av "Clerks III" följer inte samma manus som Smith skrev 2013 utan är något helt nytt som plockat inspiration från Smiths hjärtattack 2018.
3. Vem är det egentligen som stoppar tuggummi i låset på Quick Stop? Den frågan besvaras i denna film.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
