Fullt ös, samvetslös

FILMEN

Låt mig säga så här: Det är bra att det kommer en sekvens i det sjätte och sista avsnittet som i all grafisk tydlighet visar att Clark Olofsson (Bill Skarsgård) innerst inne ändå var/är en samvetslös brottsling och inte enbart en skön happy-go-lucky-figur som man som tittare kan småmysa åt. Även om sekvensen är åt det magstarka hållet är det bra att den finns där. Vi behöver balansen.

Jonas Åkerlund har gjort denna extra allt-fullproppade miniserie baserad på sanningar och lögner om Clark Olofsson, en av Sveriges mest profilerade kriminella. En kändisskurk, kan man säga. Det är en serie som emellanåt går i ett sådant rasande tempo att man blir smått andfådd av att titta på den. Jag såg den i tre sessioner och det var till dess fördel. Alla avsnitt på en gång hade tagit knäcken på mig.

Serien täcker 20-25 år av Clarks liv och börjar när han som tonåring tillsammans med några vänner tar sig till Harpsund och nära på blir skjuten av självaste Tage Erlander (Claes Malmberg). Det sista hände ju inte i verkligheten och så fortsätter serien. Absurda skarvningar av verkligheten varvas med sanningen. Serien är baserad på Clarks egen bok "Vafan var det som hände?" och berättelsen kompletteras av Clarks voice over som späder på absurditeterna.

Efter Harpsundsincidenten fortsätter den kriminella banan med allvarliga saker. Bankrån, narkotikabrott och fängelsestraff på fängelsestraff. Och rymning på rymning på rymning. Clark hamnar på Kanarieöarna, i Beirut, i Danmark och över allt i Sverige. Inte minst på Norrmalmstorg under de där dagarna 1973 som ledde till ett helt nytt begrepp: Stockholmssyndromet. Emellanåt jobbar han tajt med andra, men oftast överger han dem när de hamnat i en knivig sits. Bara han klarar sig själv.

Som en sorts nemesis som ständigt jagar Clark har man satt den i allra högsta grad verkliga polisen Tommy Lindström (briljant spelad av Vilhelm Blomgren) men även detta är inte helt överensstämmande med verkligheten. "Jag hade inte så värst mycket med honom att göra, inte förrän senare, men då var jag inte längre polis." har Lindström sagt i en intervju, men serien behöver karaktären och i den skruvade och absurda historia som den är blir relationen Clark-Tommy en viktig beståndsdel.

Serien är ett välgjort tidsdokument som uttrycks genom frisyrer, kläder, färger och inte minst bakgrundsmusik. Den sistnämnda är genialt utvald och emellanåt väldigt rolig. Även om det är anakronistiskt fel måste jag säga att jag aldrig varit så nöjd över att få höra Eilert Pilarms legendariska tolkning av "Jailhouse Rock" i en tv-serie.

Det är oväntat mycket naket och sex i serien. Voice over-Clark säger tidigt att han hade lätt för att bli kär och det är många kvinnor som passerar revy. Vissa mer viktiga än andra. Allra störst plats får Maria spelad av Hanna Björn, som kanske mer än någon annan gestaltar kvinnan som ställer upp och offrar sitt liv till Clark men som ändå blir sviken och bedragen gång på gång.

Det är som sagt en skruvad serie och den är rolig och underhållande, men det finns ändå lite tendenser till att gräva i det mörka. Vi får se Clarks uppväxt som barn till två missbrukande föräldrar med helt olika attityder till honom. Ena gången får vi se en förmildrad variant av vad som hände i en specifik situation, andra gången en betydligt råare. Arv och miljö.

Bill Skarsgård drar ett stort lass i huvudrollen. Å ena stunden känns det som han spelar över och gör Clark till en parodi, men å andra inser man att det nog var så han var. Han känns väldigt lik sin föregångare genom alla olika tider och utseenden och på sätt och vis känns det lite som han här gjort en av de där rollerna han verkligen kommer att bli ihågkommen för.


EXTRAMATERIALET

Ingenting.


TRE SAKER

1. Jag vågar sätta en slant på att det är den svenska tv-produktion som har flest kända ansikten i så enormt många roller. Både genom etablerade skådespelare och cameos av journalister och musiker och sådana som är typ alltihop. Det är väldigt roligt.

2. En musiker som skymtar förbi är Mikael Åkerfeldt, förgrundsfigur i svenska prog-metalbandet Opeth. Åkerfeldt har skrivit seriens originalmusik.

3. I serien görs det en grej av att Clark Olofsson inte är världens mest uthålliga man i sängen. Det kommenteras inte öppet, men det är flera sådana scener. Kan det vara så att Olofsson beskrivit sig själv som en outröttlig älskare medan det i verkligheten inte alls var så?


ANDERS JAKOBSON (2022-05-17)
KOMMENTARER - Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
20 senaste recensionerna i kategorin dramakomedi
50 senaste recensionerna
Sök i arkivet Titel eller fritext
Genre: Dramakomedi, TV-serie
Format: Streamat
Utkomstår: 2022
Bolag: Netflix
Tema: Netflixoriginal
Ljud: DTS-HD Master Audio 5.1
Bild: 1080p High Definition 1.85:1
RECENSERAT DENNA DAG (19/4):
Alla recensioner från denna dag
NIO TIPS FRÅN FEBRUARI/MARS
12 SENASTE
KRIGSFILMERNA