Sladdrigt men känslomässigt närvarande
FILMENSverige har börjat göra biopics baserade på våra musikaliska artister, exempelvis Cornelis Vreeswijk, Monica Zetterlund, Ted Gärdestad och Gyllene Tider, och det är inte förvånande att samma sak sker i våra grannländer, som i Danmark där deras egen Mr Mello, Tommy Seebach (Anders Matthesen), är ämnet för "Under stjärnorna på himlen". Även om namnet möjligen passerat förbi någon gång är det inte en artist jag har någon direkt koll på, vilket gör att jag ser filmen utan någon relation till huvudpersonen, något som jag sällan ser som negativt när det gäller musikrelaterade biopics.
Utifrån de fall där jag känner till artisten och i viss mån deras historier så brukar det vara lätt att se var manusförfattarna skarvat för storyns skull. Vilket brukar vara i princip hela tiden. Därför kan jag känna nästan omgående att den här historien inte kan vara helt överensstämmande med verkligheten, då väldigt mycket är sladdrigt berättat och inte känns helt sannolikt.
Filmen börjar 1979 när den 30-årige Seebach skrivit en låt till danska melodifestivalen. Låten ska framföras av en annan artist och Seebach jobbar med justeringar ända in i det sista. Faktum är att han ramlar in i tv-huset med en kassett i handen som ska ges till... oklart, bandet? Producenten? ...och får då veta att artisten inte kommer och att Seebach själv får framföra låten. Vilket han gör och vinner.
Sladdrighetsreflektion nr 1: Jag vet inte om Danmark har samma tuffa tyglar kring melodifestivalen som Sverige har men redan 1979 lär det väl ändå funnits organisation och planering i form av repetitioner och annat som inte gav utrymme för drastiska förändringar i sista sekunden? Och den där kassetten?!
Under 80-talet blir Seebach Mr. Melodi Grand Prix och medverkar flera gånger i olika sammanhang men när vi sedan möter honom nästa gång är året 1991 och han firar sitt 25-årsjubileum med en samlingsskiva och intervjuas i tv. Hans goda vän och textförfattare Keld Heick (Caspar Phillipson) leder intervjun och mer eller mindre beskriver Seebachs karriär som avslutad, något han inte själv sagt. I själva verket tycker han att han mycket kvar att ge, men har svårt att få till en slagkraftig låt som kan fungera i melodifestivalen, för det är den enda arenan som betyder något - anser han.
Sladdrighetsreflektion nr 2: De flesta biopics har en sekvens när "myntet trillar ner" och huvudpersonen skapar något fantastiskt ur ingenting. Här är det när Seebach nynnar fram en vaggvisa till sin dotter och inser att han har något enastående på gång och raskt rusar ner pianot och plinkar fram melodin innan han sticker iväg mitt i natten hem till Keld och tvingar honom att skriva texten i bara morgonrocken. Det kan inte ha gått till så!
Låten, "Under stjernerne på himlen", blir det bästa han har gjort och efter många försök kommer den med i melodifestivalen, men framgången blir också början på slutet.
Parallellt med Seebachs musikaliska kämpande tar vi del av hans familjeliv med förstående frun Karen (Neel Rønholt) och barnen Nicolai, Rasmus och Marie. De som har koll på nutida dansk musik bör känna igen namnen på sönerna, framför allt Rasmus Seebach. Pappa Tommy är en alkoholist som på något märkligt danskt vis verkar få hålla på trots allt det innebär. När något av barnen beklagar sig för Karen om att Seebach dricker en back öl om dagen säger hon att det är hans ansvar.
Då och då kvicknar Seebach till från fyllan och försöker vara en kärleksfull och småtokig pappa som gör konstiga upptåg, men räcker det i det långa loppet? Här blir filmen känslomässigt närvarande på ett tankeväckande sätt samtidigt som det är oerhört lätt att irritera sig på Seebach som framstår som ganska egoistisk och enkelspårig. Det kan bero på att berättandet är lite sladdrigt, för i princip skildras ett par år snabbt där det enda som verkar pågå är att Seebach super och postar sin kassett till DR för att kunna komma med i melodifestivalen.
Jag finner helheten sådär. Jag ser att snittbetyget på IMDB är högt (7.0) men det är också baserat på drygt 500 röster som sannolikt alla är danska och som har en naturlig koppling till artisten. Omslaget är också fyllt av stjärnbetyg och citat på danska så det är tydligt att den här filmen betyder mycket i Danmark, men som utomstående har jag väldigt svårt att se förbi skarvningarna och sladdrigheten, tyvärr.
Utifrån de fall där jag känner till artisten och i viss mån deras historier så brukar det vara lätt att se var manusförfattarna skarvat för storyns skull. Vilket brukar vara i princip hela tiden. Därför kan jag känna nästan omgående att den här historien inte kan vara helt överensstämmande med verkligheten, då väldigt mycket är sladdrigt berättat och inte känns helt sannolikt.
Filmen börjar 1979 när den 30-årige Seebach skrivit en låt till danska melodifestivalen. Låten ska framföras av en annan artist och Seebach jobbar med justeringar ända in i det sista. Faktum är att han ramlar in i tv-huset med en kassett i handen som ska ges till... oklart, bandet? Producenten? ...och får då veta att artisten inte kommer och att Seebach själv får framföra låten. Vilket han gör och vinner.
Sladdrighetsreflektion nr 1: Jag vet inte om Danmark har samma tuffa tyglar kring melodifestivalen som Sverige har men redan 1979 lär det väl ändå funnits organisation och planering i form av repetitioner och annat som inte gav utrymme för drastiska förändringar i sista sekunden? Och den där kassetten?!
Under 80-talet blir Seebach Mr. Melodi Grand Prix och medverkar flera gånger i olika sammanhang men när vi sedan möter honom nästa gång är året 1991 och han firar sitt 25-årsjubileum med en samlingsskiva och intervjuas i tv. Hans goda vän och textförfattare Keld Heick (Caspar Phillipson) leder intervjun och mer eller mindre beskriver Seebachs karriär som avslutad, något han inte själv sagt. I själva verket tycker han att han mycket kvar att ge, men har svårt att få till en slagkraftig låt som kan fungera i melodifestivalen, för det är den enda arenan som betyder något - anser han.
Sladdrighetsreflektion nr 2: De flesta biopics har en sekvens när "myntet trillar ner" och huvudpersonen skapar något fantastiskt ur ingenting. Här är det när Seebach nynnar fram en vaggvisa till sin dotter och inser att han har något enastående på gång och raskt rusar ner pianot och plinkar fram melodin innan han sticker iväg mitt i natten hem till Keld och tvingar honom att skriva texten i bara morgonrocken. Det kan inte ha gått till så!
Låten, "Under stjernerne på himlen", blir det bästa han har gjort och efter många försök kommer den med i melodifestivalen, men framgången blir också början på slutet.
Parallellt med Seebachs musikaliska kämpande tar vi del av hans familjeliv med förstående frun Karen (Neel Rønholt) och barnen Nicolai, Rasmus och Marie. De som har koll på nutida dansk musik bör känna igen namnen på sönerna, framför allt Rasmus Seebach. Pappa Tommy är en alkoholist som på något märkligt danskt vis verkar få hålla på trots allt det innebär. När något av barnen beklagar sig för Karen om att Seebach dricker en back öl om dagen säger hon att det är hans ansvar.
Då och då kvicknar Seebach till från fyllan och försöker vara en kärleksfull och småtokig pappa som gör konstiga upptåg, men räcker det i det långa loppet? Här blir filmen känslomässigt närvarande på ett tankeväckande sätt samtidigt som det är oerhört lätt att irritera sig på Seebach som framstår som ganska egoistisk och enkelspårig. Det kan bero på att berättandet är lite sladdrigt, för i princip skildras ett par år snabbt där det enda som verkar pågå är att Seebach super och postar sin kassett till DR för att kunna komma med i melodifestivalen.
Jag finner helheten sådär. Jag ser att snittbetyget på IMDB är högt (7.0) men det är också baserat på drygt 500 röster som sannolikt alla är danska och som har en naturlig koppling till artisten. Omslaget är också fyllt av stjärnbetyg och citat på danska så det är tydligt att den här filmen betyder mycket i Danmark, men som utomstående har jag väldigt svårt att se förbi skarvningarna och sladdrigheten, tyvärr.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Anders Matthesen var några år under 50 när filmen spelades in och det märks tyvärr. Det får en liten poäng när Seebach ska anses vara "gammal" när han passerat 40 men när han är 30-åring så ser han inte ut som det.
2. Jag tror också att Matthesen inte är någon musiker. Det märks tydligt att han inte spelar piano när han ska göra just det.
3. När Seebach väl tävlar med "Under stjernerne på himlen" i Danskl Melodi Grand Prix 1993 är hans kompis och textförfattare Keld programledare. Jag trodde detta var påhittat men tydligen var det inga problem för DR att låta en av upphovsmännen till ett av bidragen vara programledare. Det känns som att det vore helt omöjligt i Sverige.
2. Jag tror också att Matthesen inte är någon musiker. Det märks tydligt att han inte spelar piano när han ska göra just det.
3. När Seebach väl tävlar med "Under stjernerne på himlen" i Danskl Melodi Grand Prix 1993 är hans kompis och textförfattare Keld programledare. Jag trodde detta var påhittat men tydligen var det inga problem för DR att låta en av upphovsmännen till ett av bidragen vara programledare. Det känns som att det vore helt omöjligt i Sverige.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
