Våldfest utan känslor
FILMENÄr det en åldersgrej att känna sig trött på våldsinslag i filmer? Jag börjar tro det för numera känner jag både likgiltighet och avsmak när filmmakare kliver över gränser för att skapa något som är fräckare och coolare än vad andra kan hitta på genom att safta på med våld och blod bara för att det går.
Det konstiga är när denna gräns passeras i filmer som i en aspekt ska vara roliga. Som actionkomedin "Novocaine". Till en början uppfyller den formen för en klassisk actionkomedi och har ett kul upplägg.
Bankmannen Nate (Jack Quaid) lider av den genetiska sjukdomen CIPA - Medfödd okänslighet för smärta med anhidros - vilket är ett sällsynt medicinskt tillstånd där en individ inte kan känna smärta eller temperatur. För Nate betyder det att han lever ett väldigt skyddat och ofarligt liv där han ställer larm för att komma ihåg att kissa och till och med valt bort fast föda för att inte råka bita av sig tungan. Att som kan orsaka skada utan att han känner det är reglerat. Allt förändras när han träffar kollegan Sherry (Amber Midthunder) som får honom att våga riskera lite och känna andra, trevligare saker. Det i sig orsakar inte förändringen utan det är när banken rånas och rånarligan ledda av galningen Simon (Ray Nicholson) tar Sherry som gisslan för då måste Nate släppa allt säkert och nyttja sin sjukdom som ett trumfkort.
Vad det leder till är att Nate utsätts för väldigt mycket skador och sår och filmskaparna gottar sig i ren body horror med händer som friteras och naglar som dras ut och när man inte tror det kan bli värre så blir det värre. Mot slutet av filmen är vi väldigt långt borta från den förhållandevis mysiga inledningen av den samma. Sen verkar det som att även karaktärer som kan känna smärta kan klara av vad som helst trots att de drabbats av sådant som borde döda dem. Skottskada i magen? Inga problem - klart man kan röra sig som vanligt efter det och fortsätta med slagsmålet…
Jag är besviken på filmen. Den var roligare som trailer och långfilmen är mest en osmaklig våldsfest som jag inte har lust att OSA till.
Det konstiga är när denna gräns passeras i filmer som i en aspekt ska vara roliga. Som actionkomedin "Novocaine". Till en början uppfyller den formen för en klassisk actionkomedi och har ett kul upplägg.
Bankmannen Nate (Jack Quaid) lider av den genetiska sjukdomen CIPA - Medfödd okänslighet för smärta med anhidros - vilket är ett sällsynt medicinskt tillstånd där en individ inte kan känna smärta eller temperatur. För Nate betyder det att han lever ett väldigt skyddat och ofarligt liv där han ställer larm för att komma ihåg att kissa och till och med valt bort fast föda för att inte råka bita av sig tungan. Att som kan orsaka skada utan att han känner det är reglerat. Allt förändras när han träffar kollegan Sherry (Amber Midthunder) som får honom att våga riskera lite och känna andra, trevligare saker. Det i sig orsakar inte förändringen utan det är när banken rånas och rånarligan ledda av galningen Simon (Ray Nicholson) tar Sherry som gisslan för då måste Nate släppa allt säkert och nyttja sin sjukdom som ett trumfkort.
Vad det leder till är att Nate utsätts för väldigt mycket skador och sår och filmskaparna gottar sig i ren body horror med händer som friteras och naglar som dras ut och när man inte tror det kan bli värre så blir det värre. Mot slutet av filmen är vi väldigt långt borta från den förhållandevis mysiga inledningen av den samma. Sen verkar det som att även karaktärer som kan känna smärta kan klara av vad som helst trots att de drabbats av sådant som borde döda dem. Skottskada i magen? Inga problem - klart man kan röra sig som vanligt efter det och fortsätta med slagsmålet…
Jag är besviken på filmen. Den var roligare som trailer och långfilmen är mest en osmaklig våldsfest som jag inte har lust att OSA till.
EXTRAMATERIALET
Tre bakomfilmer på runt 40 minuter ligger med, indelade efter pre-production, production och makeup effects, även om de första två flyter in lite varandra. I den första filmen doppas det i självförtroendeburken och de breda penseldragen målar upp hur unik och bra filmen är och presenterar de olika karaktärerna med mera medan den andra fokuserar mer på inspelningen där Kapstaden fick dubblera för San Diego. Den tredje filmen gräver ner sig i specialeffekterna av ganska förklarliga skäl.
Bakomfilmerna gör sitt jobb även om det är en del överflödig information kring storyn i filmen vilken man förstår om man faktiskt sett den och vi slipper givetvis inte undan de sedvanliga ryggdunkarna.
Bakomfilmerna gör sitt jobb även om det är en del överflödig information kring storyn i filmen vilken man förstår om man faktiskt sett den och vi slipper givetvis inte undan de sedvanliga ryggdunkarna.
TRE SAKER
1. Det är verkligen ett generationsskifte i Hollywood just nu och då menar jag det bokstavligt talat. Jack Quaid är ju son till Meg Ryan och Dennis Quaid och Ray Nicholsons pappa heter ju Jack.
2. Filmen är regisserad av Dan Berk och Robert Olsen och skriven av Lars Jacobson. Ingen av dessa har några direkt imponerande cv:n än.
3. Nate beskrivs lite som en superhjälte i filmen och han får en liten sidekick spelad av Jacob Batalon som Marvelfans känner igen som Spider-Mans sidekick i de nya filmerna.
2. Filmen är regisserad av Dan Berk och Robert Olsen och skriven av Lars Jacobson. Ingen av dessa har några direkt imponerande cv:n än.
3. Nate beskrivs lite som en superhjälte i filmen och han får en liten sidekick spelad av Jacob Batalon som Marvelfans känner igen som Spider-Mans sidekick i de nya filmerna.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
