Smutsigt och kärvt när prosten löser brott
FILMENNär Mikael Niemi skrev in sig den stora svenska läsekretsens medvetande 2000 var det med dråpliga "Populärmusik från Vittula" som tog oss till Tornedalen och underhöll med humoristiska och absurda skildringar. Mellan varven var den en skrattfest. "Koka björn", Niemis näst senaste roman utgiven 2017, är trots sin komiska titel helt humorbefriad. I alla fall i filmatiseringen som blivit en svensk originalserie i sex delar för Hulu/Disney+ med en rad kända ansikten i rollerna.
Likt Niemis stora succeberättelse är vi återigen i Tornedalen och minoritetsspråket meänkieli förekommer och laestadianismen har också en framträdande roll, där huvudpersonen är Lars Levi Læstadius, grundaren av læstadianismen och väckelsepredikant, här spelad av Gustaf Skarsgård. Lars kommer till byn Kengis 1852 med sin familj för att bli församlingens prost. Ganska omgående får han blickar på sig för att han har en fosterson med samiskt ursprung, eller en "lappjävel" som de mest högljudda rösterna säger. Som prost värnar han om hela församlingen, inte minst de fattiga och utstötta och med inspirerande predikningar får han positiv respons men dock inte från alla. Han hamnar ganska omgående på ond fot med Kengis makthavare, länsman Brahe (Magnus Krepper), patronskan Sjödahl (Pernilla August), handlare Lindmark (Jonas Karlsson) och doktor Sederin (Johan Widerberg). Detta framför allt efter att Lars som värsta Sherlock Holmes gjort en egen utredning tillsammans med sonen Jussi (Emil Karlsen) efter att en ung kvinna försvunnit.
Den allmänna uppfattningen är att kvinnan stött på en slagbjörn men Lars och Jussi har en annan uppfattning och när de hittar liket tycker de sig ha belägg för att kvinnan bragts om livet av en man, men länsman propsar på att det är en björn och då är det så. När sedan ytterligare en ung kvinna hittas död har Lars och Jussi återigen avvikande teorier jämfört med den sanning som personerna med makt kommit fram till. Något är ruttet i Kengis och det blir värre och mer personligt när misstankarna riktas mot Jussi.
Serien är smutsig och kärv och ser till att ta tid på sig att berättas. Kanske är det lite långsamt mellan varven men för mig fungerar det småtröga tempot. Det bidrar till en sort molande obehagskänsla som förstärks ytterligare av en nervös fiol eller annat stränginstrument som gnider fram någon sorts småkuslig folkmusik till scenerna.
Tacksamt nog pratar samtliga skådespelare någon form av lämplig dialekt - folk som bor i trakten som ska skildras kanske tycker annat - och för mig vittnar det om en ambition att gå det där lilla extra steget. Pernilla August pratar dock precis som vanligt men karaktären säger någon om att hon är från Södermanland och jag vet inte om det är så i boken också eller om det är en nödlösning.
Produktionen är stabil. Väldigt mycket krut har lagts på smink och mask och Jonas Karlsson är knappt igenkännbar. Simon J. Berger dyker upp som charmören och konstnären Beronius med Hälsingedialekt och spretiga tänder. Jag får kanske revidera min åsikt om att "Koka björn" är humorbefriad. Komisk är den inte men ofrivilligt visuellt rolig är den.
Merparten av serien gillar jag sen blir det kanske lite tveksamt fram mot slutet där det händer kanske några saker för mycket, men i det stora hela är det en bra serie som sätter ett typiskt deckarmysterium i en annorlunda miljö och tid och den kombinationen gillar jag ofta.
Likt Niemis stora succeberättelse är vi återigen i Tornedalen och minoritetsspråket meänkieli förekommer och laestadianismen har också en framträdande roll, där huvudpersonen är Lars Levi Læstadius, grundaren av læstadianismen och väckelsepredikant, här spelad av Gustaf Skarsgård. Lars kommer till byn Kengis 1852 med sin familj för att bli församlingens prost. Ganska omgående får han blickar på sig för att han har en fosterson med samiskt ursprung, eller en "lappjävel" som de mest högljudda rösterna säger. Som prost värnar han om hela församlingen, inte minst de fattiga och utstötta och med inspirerande predikningar får han positiv respons men dock inte från alla. Han hamnar ganska omgående på ond fot med Kengis makthavare, länsman Brahe (Magnus Krepper), patronskan Sjödahl (Pernilla August), handlare Lindmark (Jonas Karlsson) och doktor Sederin (Johan Widerberg). Detta framför allt efter att Lars som värsta Sherlock Holmes gjort en egen utredning tillsammans med sonen Jussi (Emil Karlsen) efter att en ung kvinna försvunnit.
Den allmänna uppfattningen är att kvinnan stött på en slagbjörn men Lars och Jussi har en annan uppfattning och när de hittar liket tycker de sig ha belägg för att kvinnan bragts om livet av en man, men länsman propsar på att det är en björn och då är det så. När sedan ytterligare en ung kvinna hittas död har Lars och Jussi återigen avvikande teorier jämfört med den sanning som personerna med makt kommit fram till. Något är ruttet i Kengis och det blir värre och mer personligt när misstankarna riktas mot Jussi.
Serien är smutsig och kärv och ser till att ta tid på sig att berättas. Kanske är det lite långsamt mellan varven men för mig fungerar det småtröga tempot. Det bidrar till en sort molande obehagskänsla som förstärks ytterligare av en nervös fiol eller annat stränginstrument som gnider fram någon sorts småkuslig folkmusik till scenerna.
Tacksamt nog pratar samtliga skådespelare någon form av lämplig dialekt - folk som bor i trakten som ska skildras kanske tycker annat - och för mig vittnar det om en ambition att gå det där lilla extra steget. Pernilla August pratar dock precis som vanligt men karaktären säger någon om att hon är från Södermanland och jag vet inte om det är så i boken också eller om det är en nödlösning.
Produktionen är stabil. Väldigt mycket krut har lagts på smink och mask och Jonas Karlsson är knappt igenkännbar. Simon J. Berger dyker upp som charmören och konstnären Beronius med Hälsingedialekt och spretiga tänder. Jag får kanske revidera min åsikt om att "Koka björn" är humorbefriad. Komisk är den inte men ofrivilligt visuellt rolig är den.
Merparten av serien gillar jag sen blir det kanske lite tveksamt fram mot slutet där det händer kanske några saker för mycket, men i det stora hela är det en bra serie som sätter ett typiskt deckarmysterium i en annorlunda miljö och tid och den kombinationen gillar jag ofta.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Den engelska titeln på serien är ännu mer dråplig: "To Cook a Bear". Men ja, en björn kokas i serien. Eller åtminstone delar av en.
2. Emil Karlsen, eller Emil Ráste Nikolavu Karlsen eller ännu hellre Čávkkus-Emil, är framför allt en norsk och samisk sångare som tidigare gjort popkarriär. 100 procent Mikael Nieme-kompatibel, med andra ord.
3. Det är fina naturscenerier i serien men då och då blir det tyvärr uppenbart att vissa bakgrunden är datagjorda.
2. Emil Karlsen, eller Emil Ráste Nikolavu Karlsen eller ännu hellre Čávkkus-Emil, är framför allt en norsk och samisk sångare som tidigare gjort popkarriär. 100 procent Mikael Nieme-kompatibel, med andra ord.
3. Det är fina naturscenerier i serien men då och då blir det tyvärr uppenbart att vissa bakgrunden är datagjorda.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
